Creedence Clearwater Revival: Pendulum

Förr eller senare måste man följa flodfåran bakåt till urkällan och upprinnelsepunkterna. Detta inlägg går tillbaka till begynnelsepunkten för mitt musiklyssnande, för jag kan faktiskt fastställa en bestämd tidpunkt, och ännu viktigare, en bestämd platta som satte bollen i rullning, sköt iväg lavinen eller öppnade dammluckorna på vid gavel.

Jag gick i fjärde klassen i Cygnaeus folkskola på Eriksgatan i Åbo, året var 1971 och höstterminen hade nyligen börjat. Min fyra år äldre bror hade inlett sitt fjärde år i läroverket, pojkskolan Classicum, vid Gamla Stortorget. Vår familj bodde i ett stenhus på fyra våningar i nedre ändan av den då livligt trafikerade Trädgårdsgatan. Detta som en kort scenbeskrivning.

Utan förvarning kom min bror en dag hem med en löjligt tunn, men stor och fyrkantig, plastkasse i handen. Han var hemlighetsfull och ivrig då han drog ut lp-skivan med bruntonat konvolut ur påsen. Bandets namn var omöjligt att läsa för en som knagglat på med engelska (fonetik) i en knapp månads tid; Creedence Clearwater Revival och plattan hette Pendulum.

Den grova, tunga, gitarrmättade och fränt sjungna ”Pagan Baby” drar igång skivan och spikar omedelbart attityden och stämningen. Efter ett av skivans svagare spår ”Sailor´s Lament” dras tempot åter upp i den svängiga saxofondrivna ”Chameleon” som inleder den närapå oslagbara svit på tre låtar som avslutar sida ett. ”Chameleon” följs av den klassiska och John Fogerty-mässigt genialt enkla men mästerligt tolkade tunga balladen ”Have You Ever Seen The Rain” för att avslutas i vad jag anser vara en av Fogertys viktigaste låtar och kanske hans allra finaste vokalprestation, den tunga och laddade ”(Wish I Could) Hideaway” som inte lämnar någon kylig och som är det slutgiltiga beviset på att John Fogerty tillhör de främsta rockvokalisterna genom tiderna. Vilken ångest, vilket tryck, vilken nyansrikedom och vilken frasering. Starkt. Här når CCR kanske sin högsta topp någonsin.

Sida två inleds med den fräckt svängande ”Born To Move” där John Fogerty får en chans att visa vad han går för som organist, gitarrist (smakfullt solo) och åter är sången av oslagbar Fogertykvalitet. Medan den höga växeln ligger i slänger bandet under några extra kol och levererar en typisk CCR hit ”Hey Tonight”, kort, träffsäker och kraftfull om än en aning förutsägbar bland dessa låtar. Därefter drar bandet andan i den fina, enkelt och tydligt spelade kraftfullt tolkade balladen ”It´s Just A Thought”. Skivan knyts ihop med den humoristiska rocklåten ”Molina” och den psykedeliska ”Rude Awakening # 2”, det enda spåret som eventuellt kunde ha bytts ut mot en konventionell låt eftersom CCR inte är det första bandet man förknippar med denna typ av ohämmad experimentlusta.

När jag senare vid flera tillfällen har grubblat över CCR och undrat varför jag tyckt så bra om Pendulum har jag kommit fram till att det beror på att plattan tydligt visar vart bandet var på väg då 1971, vilken riktning det kunde ha tagit ifall det inte hade splittrats. På Pendulum har John Fogerty utvecklat sitt låtskrivande och tagit emot nya influenser, han har låtit sig påverkas av Booker T. & the MGs vilket hörs inte minst i det rikliga bruket av elorgel. Han tar flera steg ifrån rollen som hitmakare och ger sig på låtar med mera substans. Dessutom är både arrangemangen och produktionen bättre och mera omsorgsfullt genomförda än på tidigare skivor. Om man funderar på vägen mot Pendulum tycker jag att det sista spåret på Cosmo´s Factory ”Long As I Can See The Light” är bron som leder över till Pendulum.

På grund av att Pendulum innehåller allt det här har det alltid förargat mig att bandet kort efter att skivan kom ut krympte till en illa fungerande trio (efter att Tom Fogerty lämnat gruppen) för att slutligen splittras efter den ojämna lp:n Mardi Gras. Det hade varit intressant att följa med utvecklingen som fyrmannaband under ett par skivor till. Utvecklingen på Pendulum är så iögonenfallande i jämförelse mede de tidigare albumen och den bildar en helhet, den starkaste som bandet åstadkom jämsides med den magiska Green River (som är den oslagbara tidiga CCR skivan). Lyssna gärna på Pendulum. Min bror och jag har efter drygt 40 år av aktivt lyssnande kommit fram till att den är av bestående kvalitet. Och jag är helt nöjd över att ha blivit invigd i rockmusikens underbara värld med just den här plattan.