fredag 22 september 2017

Balkongen

På den gröna balkongen en septembernatt
brädorna svagt varma efter dagens sol
i glasen djuprött värmande vin 
de fyra stormlyktorna tända

Mörkret spinner en tätnande väv över nejden
blickar med vidöppna ögon ut i dunklet
förnimmer äppelträdets löv och grenverk
trygg och trösterik i det blå höljet

Hundarna varseblir något i stillheten
stirrar till vänster nosar vädrar
morrar dovt skäller några gånger
vem eller vad gav sig till känna?

fredag 1 september 2017

Minnet av en sjö

Av gammal vana svängde jag till höger från väg nr 551, in på en gropig, regnmedtagen grusväg. Närmast stora vägen låg en grupp småhus utspridda i skogsterrängen, därefter fick man intrycket att vägen ledde längre och längre in i en tom och öde skog vars trädbestånd dominerades av högväxta smala granar vilket gjorde ljussättningen skum och dyster även mitt på dagen. Mitt i tomheten kunde ett ensamt hus dyka upp längs vägen, oftast ett sedvanligt pakethus i ett plan och med en totalareal omkring 100-120 kvadratmeter. Ytterligare ett par hundra meter längre fram vek jag av till vänster, in på en ännu smalare grusväg vars yta var korvigt ojämn.

Snart stupade vägen brant och efter den långa backen öppnade sig den väl bekanta vyn. Rakt fram parkeringsplatsen, den belysta löpslingan mitt ute i skogen, till vänster det bruna lilla utedasset och till höger stigen ner mot bastun, grillplatsen och stranden.

Jag parkerade bilen, steg ut och drog in platsens kännspaka doftblandning av löpslingans färska träflis, sumpig mossa, surnad aska i eldstaden, gammal bastu och humusmättat insjövatten. Med ens svallade minnen in och sköljde över mig, närapå dränkte mig. Känslan var oväntat kraftfull och framkallade ett nästan oönskat skov av sentimentalitet.

På ett ögonblick var jag 20 år tillbaka i tiden, till en tid då barnen var små och vi ofta besökte deras morfar och kom till ödemarkssjön för att bada. Klart och tydligt kom jag ihåg en gång då vädret var kyligt och vi värmde bastun så att barnen kunde bada i sjön. Likaså erinrade jag mig att vi föräldrar ofta badade i sjön tillsammans med barnen. Hur det bruna vattnet sved i ögonen då man dök, hur barnen älskade att hoppa i från den långa bryggan och stoja i stranden. Och hur speciellt det var att nu och då åka ner på tumanhand för att ta sig ett dopp i den ljumma kvällningen.

Jag gick ut på den robusta bryggan och blickade ut över den utdragna sjön. Närmast till höger låg några uppdragna roddbåtar av rank insjömodell, längre bort skymtade man byns hus och på alla andra håll fylldes landskapet av enorma mängder skog som sträckte sig fram till vattenbrynet.


Vemodet höll på att övergå i något värre då jag stod och blickade ner i det bruna vattnet, lyssnade på det stilla plasket av vågor mot stranden och klart och tydligt insåg det uppenbara att tid som gått aldrig kommer åter. Lika tom och öde som stranden var, lika passerat var det stadium då vi fyllde stranden med liv och gjorde den till vår badplats, till vårt lånade sommarparadis.

Grillplatsen såg sliten ut med grova ingraveringar i stockarna och några urdruckna ölburkar i askan, nedsotade av glöd och lågor. Ett par halvbrända vedträn pekade hjälplöst upp mot björkarna, lika vilsna som jag. I bastun hade någon känt behov av att slå ut ett par fönsterrutor och ugnen var rostig och medtagen. Laven såg sorgset smutsig ut och det gråsotiga trävirket i dörrar och karmar hade fått utstå ett och annat yxhugg.

Hur hamnade vi här? Hur gick det så fort? I takt med att barnen växte upp blev det glesare mellan besöken ner till sjön och så plötsligt kom dagen då ingen längre brydde sig om att bada. Och för att understryka ödets grymma ironi började barnens morfar försvinna in i en trängre och allt mera förkrympt tillvaro i takt med strandens stilla nedgång mot förfall.

Ledsen stod jag och tittade. Jag begrep att sjön aldrig kan vara endast en sjö för mig utan alltid kommer att förbli en spegel som framkallar minnen och tar mig på en tidsresa till en lycklig och bekymmerslös tid då tillvaron låg framför mig som ett färgglatt vykort.