Min Mississippi

Stjärnhimlen drar ett malätet täcke över nejden
månen tänder sin mjölkvita lanterna
brasan flammar, skenet fladdrar i lövverket
luften dallrar av gräshoppssång jag inte längre hör
stränderna doftar kraftigt av kryddmättad sötlera
aktiva nattfiskar ringmärker vikens släta yta
vass och säv uppvisar reslig blomstring 
åkrarna mognar med gulbleknande säd
skrovliga paddor hasar i daggdränkt gräs
rådjur skäller, vill nå vattnet för att lindra sin törst
fladdermöss tecknar slumpmässiga mönster
kattugglan glider ljudlöst, lågt, spanar
morkullan följer knarrande sin monotona rutt
hägern vinglar hem efter en nattlig matrunda
Vid min Mississippi en augustinatt

When Rivers Meet

Då Covid-19 pandemin slog till med full styrka i Europa under våren 2020 förändrades mycket i tillvaron med en gång. Samhällen stängdes ner, människor uppmanades att hålla sig inomhus, evenemang ställdes in och alla former av mänsklig kontakt minimerades. Hålla avstånd blev det nya rättesnöret, längre fram att bära ansiktsmask och sköta så mycket som möjligt på distans.

För utövande konstnärer blev detta en utmaning utan like. Så gott som samtliga tillfällen att presentera sin konst blev uppskjutna till en obekant och obestämd framtid; teatrar stängde, konserter blev inhiberade och konstmuseer bommade igen dörrarna. Det samma skedde med tävlingsidrotten och då även restaurangerna, barerna och nattklubbarna drabbades blev hemmet den centrala platsen. Det i vanliga fall så livskraftiga offentliga livet ebbade ut till obefintlighet. Mitt i denna stiltje fanns det dock konstnärer som anpassade sig och stakade ut nya vägar.

Ett av de bästa exemplen på att finna en lösning, och inte ge upp, jag känner till är den brittiska bluesduon When Rivers Meet. Detta äkta par, Grace och Aaron Bond, reagerade omedelbart då det som britterna benämner Lockdown (nedstängning) infördes. När de inte längre kunde uppträda för publik öppnade de sitt hem för sändning, live streaming, varje lördag klockan 20 lokal tid.

When Rivers Meet hade redan en tid före detta arbetat målmedvetet med att skriva eget material, åka runt Storbritannien i sin husbil och uppträda och i april 2019 kunde man släppa en första EP, The Uprising. Duons styrka vilar på en bred och solid grund. De komponerar starka och uttrycksfulla låtar och har ett förvånansvärt fylligt sound trots att de endast arbetar med gitarr, fotstyrd trumma, mandolin och/eller fiol. Helheten fulländas av en otroligt själ- och kraftfull sång, Grace Bond kan utmana vem hon vill inom genren. Då man lägger till Aaron Bonds varma solo- och stämsång har man ett unikt helhetssound som kommer att föra denna duo långt och till stora framgångar. De behärskar hantverket utomordentligt.

Mitt under pandemin gav de i maj 2020 ut sin andra EP Innocence of Youth. Under våren 2020 hade de också inlett inspelningen av sitt debutalbum och i november 2020 kunde de släppa den kritikerhyllade We Fly Free med 12 fräscha låtar.

För att inte förlora detta moment inledde man live streamingarna och dessa hemkonserter har för många blivit en höjdpunkt under lördagskvällen. Paret bjuder på musik, anekdoter, kommentarer och publiken kan medverka via chatten och genom att betala in frivillig dricks. Stämningen är genuint positiv och behagligt familjär. Var och en som betalar in dricks blir avtackad under sändningen och fansen kommenterar och uppmuntrar både de uppträdande och varandra.

Då jag började följa sändningarna var omkring 300 personer/enheter inloggade, då man firade ettårsjubileum för live streamingarna i mars 2021 hade antalet mer än fördubblats. Ingen dålig pubspelning om man, i underkant räknat, har 600 personer i publiken.

Vidare tror jag att detta idoga arbete kommer att medföra att When Rivers Meet kommer att ha en långt större publik när de åter börjar uppträda än de hade före pandemin. De har gjort ett viktigt och fint grundarbete under året i nedstängning, i stället för att bli lamslagna och passiverade har de sökt en fantastisk utväg som skänkt så mycket glädje. Mitt råd är att det lönar sig att lägga namnet When Rivers Meet på minnet.

 

Free Man

https://youtu.be/LbgwjdRGA5M

 

Tomorrow

https://youtu.be/GsZQ8iH6klo

 

Battleground

https://youtu.be/LmLf-M_7A_g

Nyår

Sönderblåst filigranis risslar i vattenbrynet

ett knippar håller tätt ihop, dyker efter föda

ljuset stjäl redan några minuter av mörkret

belysning blir tänd, bastun blir värmd

därefter en festlig måltid med gott vin

Tord Gustavsens lyriska pianomusik

Enstaka ljuspunkter skymtar mitt emot

dova smällar ljuder tätt ifrån byarna

raketexplosioner glimmar ovanför träden

champagneskål på balkongen vid midnatt

mulet, inga stjärnor synliga, inget norrsken

nyårsafton på sommarvillan

Hösttablå

Lördagen var på inget sätt anmärkningsvärd, en normalgrå höstdag i oktober. Under dagen seglade stundvis tunga moln över nejden och kastade ner spridda regnskurar. Vi krattade upp tunga och blöta lönnlöv, lade dem på en presenning och släpade dem till komposten.

På eftermiddagen avnjöt vi varsin mugg gott svenskt kaffe och som vanligt satt vi försjunkna i varsin bok, hon lyssnade på Hans Roslings Hur jag lärde mig förstå världen och jag läste vidare i Ola Holmgrens bok om Ivar Lo-Johansson. Innan vi visste ordet av hade skymningen börjat dra sin tunga pläd över viken. Brasan sprakade hemtrevligt och värmen spred sig ut i rummet.

Vi avslutade läsningen, beslöt att lyssna på ett album före jag gick ner till stranden för att värma bastun. Louise Hoffstens hudlöst uppriktiga På andra sidan Vättern ljöd vackert ur cd-spelaren och allt kändes rätt för en gångs skull.

Medan eldandet av bastun pågick gick jag mellan huset och bastun några gånger i det djupnande mörkret för att lägga mera ved i ugnen. Ute var luften vänligt mild och mjuk, som en pust varm andedräkt. Det kändes som en förändring av något slag pågick där ute – men i fel riktning – mot en varmare årstid och inte en kallare.

När jag tittade genom fönstret någon gång efter klockan 19 förflyttades jag till augusti. Mitt emot var fyra av grannarna ute på sina stugor och på två av platserna pågick det livligt umgänge. En båt rodde över i ljusgatan och gästerna togs emot i det bleka, klara skenet av mobiltelefonernas ficklampor. Vid huset bredvid eldade man bastu och hade tänt all belysning man hade. Jag kunde inget annat än fängslas av denna, som det såg ut, improviserade festkväll i innerskärgården. Det låg något magiskt och tryggt över detta. Människor samlas, tänder belysning och lyktor och vill vara tillsammans.

En Tove Jansson-kväll, fast kanske inte fullt så vemodig och tungt laddad som i ”Höstvisa”. Det trösterika var att inse att livet inte upphör då mörkret och hösten kommer, på sin höjd förändras det en aning, går litet långsammare, blir litet mjukare och ömmare. Man kan göra samma saker som på sommaren, vistas på samma platser, det är endast mörkare och kyligare men till exempel bastubadet blir intensivare i mörkret och att svalka sig i skenet av några stormlyktor är en oförglömlig upplevelse.

Det tog mig 58 år att inte rädas för mörkret utan låta mig omfamnas av dess blåhet, lita på att jag finner mig till rätta och ta vara på mörkret lika noggrant som man värnar om ljuset då det bryter fram på vårvintern.

I dessa dagar är vi åter vid den punkt då det vänder, mörkret får ge vika för det återkommande ljuset och vi samlas för att fira detta med god mat och dryck. Ta det långsamt, ta vara på varandra och gör det som känns rätt och riktigt tillsammans med dem det känns rätt och riktigt. Livet är för kort och skört för alltför många och stora kompromisser.

Jawbone

Tyvärr är det inte alltför ofta numera som det bildas ett band man från första början märker att det är något särskilt med. Då britterna Marcus Bonfanti (gitarr och sång) och Paddy Milner (klaviatur och sång) mötte australiensarna Rex Horan (bas och sång) och Evan Jenkins (trummor och slagverk) föll bitarna på plats med en gång.

Gruppen valde sitt namn, Jawbone, efter en låt som finns på det andra albumet med The Band. Bonfanti och Milner började skriva låtar, man spelade in ett album och från första början låg en av tyngdpunkterna på låtarna. De skulle vara musikaliskt intressanta, starka, unika och igenkännbara. Med Bonfanti och Milner som huvudsakliga sångare och Horans falsett som komplement hade man allt man behövde för att leverera såväl stark och kontrasterande solosång som fin stämsång.

Hemligheten bakom Jawbones naturligt organiska sound ligger i att man spelade in låtarna live i studion och valde att göra så få omtagningar och överlappningar som möjligt. Musikernas hantverk och genuina kunnande skulle höras i den färdiga produkten.

Kritikerna tog väl emot Jawbones album och hade bandet debuterat i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet hade succén varit ett obestridligt faktum. Det speciella i bandets sound hade blivit upptäckt och uppskattat och gruppen hade lanserats stort och gått upp bland de stora namnen. Den höga kvaliteten på låtarna och det genuint uppriktiga i framförandet hade garanterat detta. I vår besynnerliga tid är risken överhängande att Jawbone förblir känt endast för en liten publik finsmakare som letat sig fram till gruppen på egna vägar.

Det ovannämnda visar hur snedvriden musikbranschen är idag. Samtidigt som man stort kan lansera en medelmåttlig låtskrivare som sjunger och spelar gitarr helt okej låter man en supergrupp som Jawbone passera obemärkt. Allt verkar vara styrt av noggrant kalkylerade formler som producerar fantasilösa likartade hits för radiostationernas spellistor. Hur skall en inte så upplyst och bevandrad konsument hitta de verkliga pärlorna och godbitarna i denna likartade massa?

Jawbones album innehåller tio starka låtar. Lyssna på dessa och bedöm själv vilken position en grupp som Jawbone vore förtjänt av.

Min princip när det gäller musik (och allt annat) är att välkomna och hylla mångfald och kvalitet. Då jag började lyssna på musik i början av 1970-talet såg musikbranschen ut just så. Det fanns något för alla och envar och banden kunde satsa på just det som var unikt för dem eftersom skivbolagen stod bakom dem och vågade ta risker. Därför lät banden som sig själva och höll inte på med nervöst sneglande åt sidorna för att kolla vad gruppen bredvid höll på med. Man litade på och trodde på sin sak och följde det spåret vidare. Och detta resulterade i en sällan skådad mångfald som är oändligt saknad i vår tid.

Leave No Traces

Rolling On the Underground

Bet On Yesterday

Lars Lerin

Det mesta och viktigaste är säkert sagt och skrivet om den berömda svenska konstnären och författaren Lars Lerin (f.1954) så därför tänker jag inte tillföra ytterligare en dylik informativt presenterande text om honom. I stället vill jag redogöra för vad som inträffade då vi en varm och kvav lördag i slutet av juli 2019 hade möjlighet att besöka Lars Lerin-museet Sandgrund i Karlstad.

Ändamålet med resan var den konsert med Abramis Brama och Kebnekajse som arrangerades på Nöjesfabrikens hemtrevliga innergård. Konserten visade sig bli en höjdare på flera plan; stämningen var gemytligt familjär, vädret var fantastiskt och bägge banden på gott spelhumör. Dessutom fick jag mina cd:n signerade och kom i tillfälle att utbyta tankar och synpunkter om musik med Peo Andersson och Mats Rydström i Abramis Brama vilket var ytterst stimulerande och angenämt.

Vi övernattade i det före detta fängelset i staden, nu ombyggt till ett trevligt hotell. Rummet var litet men trivsamt, kanske inte precis vad man väntar sig av en före detta fångcell, och personalen ytterst tjänstvillig. Hotellets specialitet var att middag ingick i rumspriset vilket innebar att vi fick i oss en god och mättande måltid före konserten.

Tidigare på dagen, under bilfärden från Stockholm, besökte vi Gustaf Frödings födelsegård, Alsters herrgård, och beundrade den jättelika Vänern från en udde på Hammarön. En lång och innehållsrik dag, som så ofta då man åker omkring i grannlandet. Belåtna, en aning trötta men upplivade av den fina musiken svalkade vi oss i hotellets trädgård med ett par väl kylda öl innan vi knöt ihop för dagen.

Följande morgon åt vi ett rikligt morgonmål – det finns inget som går upp mot en god hotellfrukost – för att sedan göra en kort sväng in till centrum medan vi väntade på att klockan skulle bli 11 då Lars Lerin-museet Sandgrund skulle öppna. Dagen såg åter ut att bli varm för redan tidigt på förmiddagen drogs en kvalmig filt över staden. Ingen svalka, ingen vindpust, älven stod så gott som orörlig i sin fåra och värmen pressade ner en mot asfalten och betongen.

Vi parkerade bilen och gick några tiotal meter till museet. Klockan var ett par minuter före öppningsdags men det hade redan samlats ivriga museibesökare utanför Sandgrund. Det är fantastiskt och otroligt att en bildkonstnär kan ha en sådan attraktionskraft i vår tid då det finns så mycket lätt tillgängligt visuellt material överallt som konkurrerar med något så konservativt som tavlor på en utställning? Härligt och trösterikt att få uppleva detta.

Efter att ha köat in en stund var vi inne i den luftiga och ljusa utställningslokalen som i ett tidigare liv fungerat som danspalats. Vi stegade in såsom alla övriga för att betrakta de första tavlorna. Då skedde något som aldrig hänt förut. Lerins stora detaljrika akvarell av ett fartyg i hamn slog luften ur mig. Aldrig förr har en bild framkallat en så kraftig och påtaglig fysisk reaktion. Jag började rysa och darra av välbehag och hjärnan ville inte tro att de synintryck som ögonen förmedlade kunde vara sanna. Det var en liknande omedelbar och stark effekt som jag trodde att endast musik kan ha på mig. Efter detta tror jag mig veta hur en extatisk upplevelse kan ta sig uttryck.

Efter att ha lugnat mig en aning kunde jag ta in bilderna i ett något mindre hänfört tillstånd. Det fantastiska med Lars Lerin är att inget motiv är för högt eller lågt; han målar allt från småkryp, till fartyg i hamn, människor i arbete eller kärlek, ödehus i Värmland, motiv från Lofoten, stadsmotiv, bilder från resor, naturen och till och med en jättelik tavla av en bokhylla. Tiden på dygnet eller året spelar heller ingen roll. Lerin är inte rädd för att måla en kuslig kall vinternatt med det svåråtergivna kulna spöklika mörkret eller skrämmande stämningar i urbana miljöer där gatlyktorna utgör de enda ljuskällorna. Han kan också överlåta sitt kunnande och sin tid på det grå och färglösa en vinterdag. Allt detta gör han med en skyhög arbetsmoral, en överlägset suverän teknik och detaljrikedom och med en sällan skådad passion. Ovan nämnda beskrivning låter kanske som om hans tavlor var exakta avbildningar av verkligheten men så är inte fallet, varje bild bär på ett mycket högt konstnärligt värde och en hudlöst blottad kontakt med ett underliggande djup som stundvis kan bli smärtsam.

För att avsluta med en kliché. Besöket i Sandgrund förändrade mitt liv och mitt enda råd är att ni skall besöka museet. Det är definitivt värt mödan och besväret även om man kommer till Karlstad från längre avstånd.

John Littlejohn´s Chicago Blues Stars

Det hände under 1980-talets sista år eller tidigt 1990-tal. Min gode vän L bodde antingen som vår granne i Ilpois eller så hade han redan flyttat in till centrum, till Trädgårdsgatan, i skuggan av Mikaelskyrkans höga spira.

Hur som helst satt vi en kväll hos honom och drack öl, rökte cigarretter och lyssnade på blues. Han var mycket duktig på att botanisera ett stycke utanför huvudfåran och hade nyligen grävt fram lp:n av två artister som jag omedelbart fattade tycke för.

Det första var albumet The Struggle med Juke Boy Bonner (1932-1978), utgivet år 1969 på skivbolaget Arhoolie Records och det andra, som slog ner i mig med kraften av en blixt, var Chicago Blues Stars med John Littlejohn (John Funchess (1931-1994)), även det utgivet år 1969 och likaså på Arhoolie Records. Sannolikt hade L hittat skivorna i den välförsedda affären Digelius vid Femkanten i Helsingfors.

Det hände något utöver det vanliga så fort L lagt John Littlejohn, eller ”Jussi Pikkujussi” som han sade, på skivspelaren och öppningsspåret ”What In The World You Goin´ To Do” började fylla rummet. Musiken fick det att kännas som att komma till ett mjukt och tryggt hem och jag kommer fortfarande tydligt och klart ihåg hur den behagliga känslan fyllde min kropp som en strömmande varm våg. Utan att vara medveten om det var det här musik jag gått och väntat på, kanske rent av letat efter, och nu blev jag duschad med den. Hur kan man veta att man saknat något om man inte vet om det? Och hur kan man då man får det inse att det är detta man gått och letat efter?

John Littlejohns gitarrspel och sång lindade in mig i varm vadd och jag insåg att jag just där och då upplevde min största bluesuppenbarelse någonsin.

Kvällen fortsatte på detta behagligt avslappnade sätt och låtar som ”Treat Me Wrong”, ”Catfish Blues” och ”Kiddeo” fann sin väg till mitt medvetande. Jag satt i soffan med skivkonvolutet i min hand och beundrade bilden av John Littlejohn ute i gatuvimlet. Beslutet var fattat; den här lp:n måste jag ha.

Det visade sig dock vara mycket svårt att få tag på plattan och efter ett antal försök blev jag tvungen att ge upp. Bluesaftonen lades till en lång räcka liknande kvällar med öl och musik och bäddades in i glömskans bolster.

Flera år senare då min vän åter flyttat och bodde på Stålarmsgatan i ett långsträckt fyravåningshus byggt under slutet av 1940-talet satt vi en kväll och lyssnade på John Coltranes senare mästerverk Sun Ship, Ascension och Meditations. Då kom jag ihåg kvällen han introducerat John Littlejohn och frågade om han råkade ha kvar lp:n. Han svarade lätt generad att skivan hade försvunnit i något skede och då jag frågade mera svarade han att den sannolikt hade kommit bort vid någon flyttning. Jag trodde inte på hans förklaring men lät saken vara, skivan var ju borta i vilket fall som helst, likaså var lp:n med Juke Boy Bonner borta.

Åter gick åren och under hösten 2018 letade jag efter bluesplattor och då rannsakade jag mitt minne tills jag fick tag på namnet John Littlejohn. Det visade sig snart att Chicago Blues Stars hade kommit ut som cd under titeln Slidin´ Home. Jag gjorde en beställning hos Amazon och i början av november hade jag albumet i postlådan.

Återseendets, eller återlyssnandets, glädje var obeskrivlig. Det var som att återse en vän som man inte råkat under en lång tid. Samma trygga känsla av värme och lycka spred sig genom kroppen då öppningsspåret ”What In The World You Goin´ To Do” började ljuda från stereoanläggningen. Skivan lät precis lika magisk som då, allt fanns kvar. Låtar som ”Slidin´ Home”, ”Dream”, ”Reelin´ and Rockin´”, ”Been Around the World” och ”Shake Your Money Maker” avlöste varandra och jag återfick känslan jag haft då och insåg varför jag alltid ansett detta vara ett av de mest helgjutna bluesalbumen som någonsin spelats in. Vissa konstverk bevarar sitt värde och några få och utvalda blir till och med ännu bättre med tiden.

What In The World You Goin´ To Do

Kiddeo

Slidin´ Home