Det hände under 1980-talets sista år eller tidigt
1990-tal. Min gode vän L bodde antingen som vår granne i Ilpois eller så hade
han redan flyttat in till centrum, till Trädgårdsgatan, i skuggan av
Mikaelskyrkans höga spira.
Hur som helst satt vi en kväll hos honom och drack öl,
rökte cigarretter och lyssnade på blues. Han var mycket duktig på att
botanisera ett stycke utanför huvudfåran och hade nyligen grävt fram lp:n av två
artister som jag omedelbart fattade tycke för.
Det första var albumet The Struggle med Juke Boy Bonner (1932-1978), utgivet år 1969 på
skivbolaget Arhoolie Records och det andra, som slog ner i mig med kraften av en
blixt, var Chicago Blues Stars med
John Littlejohn (John Funchess (1931-1994)), även det utgivet år 1969 och
likaså på Arhoolie Records. Sannolikt hade L hittat skivorna i den välförsedda
affären Digelius vid Femkanten i Helsingfors.
Det hände något utöver det vanliga så fort L lagt John
Littlejohn, eller ”Jussi Pikkujussi” som han sade, på skivspelaren och
öppningsspåret ”What In The World You Goin´ To Do” började fylla rummet.
Musiken fick det att kännas som att komma till ett mjukt och tryggt hem och jag
kommer fortfarande tydligt och klart ihåg hur den behagliga känslan fyllde min kropp som en strömmande varm våg. Utan att vara medveten om det var det här
musik jag gått och väntat på, kanske rent av letat efter, och nu blev jag
duschad med den. Hur kan man veta att man saknat något om man inte vet om det?
Och hur kan man då man får det inse att det är detta man gått och letat efter?
John Littlejohns gitarrspel och sång lindade in mig i
varm vadd och jag insåg att jag just där och då upplevde min största bluesuppenbarelse
någonsin.
Kvällen fortsatte på detta behagligt avslappnade sätt och
låtar som ”Treat Me Wrong”, ”Catfish Blues” och ”Kiddeo” fann sin väg till mitt
medvetande. Jag satt i soffan med skivkonvolutet i min hand och beundrade bilden
av John Littlejohn ute i gatuvimlet. Beslutet var fattat; den här lp:n måste
jag ha.
Det visade sig dock vara mycket svårt att få tag på
plattan och efter ett antal försök blev jag tvungen att ge upp. Bluesaftonen
lades till en lång räcka liknande kvällar med öl och musik och bäddades in i
glömskans bolster.
Flera år senare då min vän åter flyttat och bodde på
Stålarmsgatan i ett långsträckt fyravåningshus byggt under slutet av 1940-talet
satt vi en kväll och lyssnade på John Coltranes senare mästerverk Sun Ship, Ascension och Meditations. Då kom jag ihåg kvällen
han introducerat John Littlejohn och frågade om han råkade ha kvar lp:n. Han
svarade lätt generad att skivan hade försvunnit i något skede och då jag
frågade mera svarade han att den sannolikt hade kommit bort vid någon
flyttning. Jag trodde inte på hans förklaring men lät saken vara, skivan var ju
borta i vilket fall som helst, likaså var lp:n med Juke Boy Bonner borta.
Åter gick åren och under hösten 2018 letade jag efter
bluesplattor och då rannsakade jag mitt minne tills jag fick tag på namnet John
Littlejohn. Det visade sig snart att Chicago
Blues Stars hade kommit ut som cd under titeln Slidin´ Home. Jag gjorde en beställning hos Amazon och i början av
november hade jag albumet i postlådan.
Återseendets, eller återlyssnandets, glädje var
obeskrivlig. Det var som att återse en vän som man inte råkat under en lång
tid. Samma trygga känsla av värme och lycka spred sig genom kroppen då
öppningsspåret ”What In The World You Goin´ To Do” började ljuda från
stereoanläggningen. Skivan lät precis lika magisk som då, allt fanns kvar.
Låtar som ”Slidin´ Home”, ”Dream”, ”Reelin´ and Rockin´”, ”Been Around the
World” och ”Shake Your Money Maker” avlöste varandra och jag återfick känslan
jag haft då och insåg varför jag alltid ansett detta vara ett av de mest
helgjutna bluesalbumen som någonsin spelats in. Vissa konstverk bevarar sitt
värde och några få och utvalda blir till och med ännu bättre med tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar