Under det tidiga 1970-talet påbörjade jag, som någon
läsare kanske kommer ihåg, min livslånga resa i rockmusikens kosmos. Till en
början tedde sig denna outforskade värld oerhört omfattande, det fanns långt
fler band och artister än man hade tid att ta till sig. Detta trots att så gott
som all fritid ägnades detta gigantiska projekt.
Väldigt ofta kom impulserna till nya bekantskaper från musikpressen,
min äldre bror, min äldre kusin eller mina vänner. Rory Gallagher (1948-1995)
var en av de många artister som min äldre kusin introducerade. Han hade albumen
Deuce och Live in Europe in sin skivhylla och dessa innehöll låtar och
element som tilltalade både min bror och mig, särskilt albumet Deuce som fortfarande hör till mina favoriter
inom genren gitarrdriven bluesrock.
I februari 1973 gav den irländska gitarrvirtuosen ut sitt
fjärde album Blueprint och för detta
hade han byggt ut soundet på sitt band genom att inkludera Belfastbon Lou
Martin (1949-2012) på klaviatur. Som basist fortsatte den Belfastbördige trotjänaren
Gerry McAvoy (f.1951) och bakom trummorna satt den nyrekryterade walesaren Rod
de´Ath (1950-2014).
Den som invigde mig i albumet Blueprint var min äldre bror. Han hade fiskat upp skivan i affären
Levymyynti under våren och bar hem den till sitt rum i vår fyrarummare i
förorten Ilpois. Blueprint kom att
bli en skiva som vi lyssnade mycket på, en lämpligt utmanande och omväxlande
helhet. Albumet har låtar för varierande tillfällen och ändamål och Gallaghers
låtskrivartalang och arbete med arrangemangen har tagit ett rejält kliv framåt
från tiden som ledare för sin trio.
 |
| Omslaget till cd-utgåvan från år 2000. |
Öppningsspåret ”Walk on Hot Coals” hör till det bästa
Gallagher åstadkom under sin långa karriär som människonära och flitigt
uppträdande bluesgitarrist. Han sammanfattar och förädlar sin utveckling fram
till dess i detta spår och visar att han kan ta sin musik till en ny nivå.
Stämningen förskjuts och lugnas ner i den underbart
vackra ”Daughter of the Everglades”, även den ett fullfjädrat mästerverk i
vilket Gallagher presenterar sig som en melodins mästare. Hans så ofta något
raspiga sång ersätts här av en mild och bomullslen röst som talar stilla och
lyriskt till lyssnaren.
Därefter två låtar som avslöjar Gallaghers kärlek till
blues och rytm & blues; Big Bill Broonzys ”Banker´s Blues” och den lekfullt
svängiga ”Hands Off”. Då jag först kom i kontakt med albumet som liten grabb
var ”Hands Off” min favoritlåt, sannolikt på grund av att den är så lätt
tillgänglig.
Sida två inleds med resesången ”Race the Breeze” i vilken
gitarristen generöst visar sin mångsidiga talang, en av albumets höjdpunkter.
Den följs av skivans längsta låt ”Seventh Son of the Seventh Son” där Gallagher
behandlar detta mytomspunna fenomen och de speciella gåvor detta medför. Bandet
är samspelt på hela plattan och tar stiligt denna sång i mål.
Albumet rundas av med den instrumentala låten ”Unmilitary
Two-Step” och den melodiska och vackert svajande countryinfluerade balladen ”If
I Had a Reason” som var min andra favoritlåt då för 45 år sedan.
Under alla år som gått med allt livet fört med sig i form
av förändringar och händelser har Blueprint
alltid lurat någonstans i bakgrunden. Plattan har ingalunda tillhört de
mest trogna och ständiga följeslagarna, snarare till de goda utmanarna. Den kan
ha varit borta i flera års tid för att återaktiveras av någon oförklarlig
anledning, oftast enbart av en så simpel orsak som att jag kommit ihåg att
skivan existerar och att den är givande att lyssna på, eller av en ren slump.
Under senare år har den dock kommit att inta en allt viktigare roll och bland
Gallaghers studioalbum intar den topposition tillsammans med Deuce. Hans liveskivor däremot är en
helt annan historia. I dessa förmedlas en rejäl dos av den energi som denna
unika musiker lade ner på sina möten med sin ivriga publik, något jag som
knappt 14 år gammal pojke fick tillfälle att uppleva då Gallagher gjorde sin
oförglömliga spelning på Ruisrock 1975.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar