Lördagen var på inget sätt anmärkningsvärd, en normalgrå
höstdag i oktober. Under dagen seglade stundvis tunga moln över nejden och
kastade ner spridda regnskurar. Vi krattade upp tunga och blöta lönnlöv, lade
dem på en presenning och släpade dem till komposten.
På eftermiddagen avnjöt vi varsin mugg gott svenskt kaffe
och som vanligt satt vi försjunkna i varsin bok, hon lyssnade på Hans Roslings Hur jag lärde mig förstå världen och jag läste vidare i Ola Holmgrens bok om Ivar Lo-Johansson.
Innan vi visste ordet av hade skymningen börjat dra sin tunga pläd över viken.
Brasan sprakade hemtrevligt och värmen spred sig ut i rummet.
Vi avslutade läsningen, beslöt att lyssna på ett album
före jag gick ner till stranden för att värma bastun. Louise Hoffstens hudlöst uppriktiga På andra sidan Vättern ljöd vackert ur
cd-spelaren och allt kändes rätt för en gångs skull.
Medan eldandet av bastun pågick gick jag mellan huset och
bastun några gånger i det djupnande mörkret för att lägga mera ved i ugnen. Ute
var luften vänligt mild och mjuk, som en pust varm andedräkt. Det kändes som en
förändring av något slag pågick där ute – men i fel riktning – mot en varmare
årstid och inte en kallare.
När jag tittade genom fönstret någon gång efter klockan
19 förflyttades jag till augusti. Mitt emot var fyra av grannarna ute på sina stugor
och på två av platserna pågick det livligt umgänge. En båt rodde över i
ljusgatan och gästerna togs emot i det bleka, klara skenet av mobiltelefonernas
ficklampor. Vid huset bredvid eldade man bastu och hade tänt all belysning man
hade. Jag kunde inget annat än fängslas av denna, som det såg ut, improviserade
festkväll i innerskärgården. Det låg något magiskt och tryggt över detta.
Människor samlas, tänder belysning och lyktor och vill vara tillsammans.
En Tove Jansson-kväll, fast kanske inte fullt så vemodig
och tungt laddad som i ”Höstvisa”. Det trösterika var att inse att livet inte
upphör då mörkret och hösten kommer, på sin höjd förändras det en aning, går
litet långsammare, blir litet mjukare och ömmare. Man kan göra samma saker som
på sommaren, vistas på samma platser, det är endast mörkare och kyligare men
till exempel bastubadet blir intensivare i mörkret och att svalka sig i skenet
av några stormlyktor är en oförglömlig upplevelse.
Det tog mig 58 år att inte rädas för mörkret utan låta mig
omfamnas av dess blåhet, lita på att jag finner mig till rätta och ta vara på
mörkret lika noggrant som man värnar om ljuset då det bryter fram på
vårvintern.
I dessa dagar är vi åter vid den punkt då det vänder,
mörkret får ge vika för det återkommande ljuset och vi samlas för att fira
detta med god mat och dryck. Ta det långsamt, ta vara på varandra och gör det
som känns rätt och riktigt tillsammans med dem det känns rätt och riktigt.
Livet är för kort och skört för alltför många och stora kompromisser.
