Finska lok

Mitt intresse för transportmedel omfattar förutom flygplan och fartyg även tåg. I detta inlägg presenterar jag ett antal finska lok från förr och nu. Av bilderna har min bror P-H Sjöström tagit följande: Hv1, Hr1, Dr12 och Sr2. Tack för dessa.

 Ångloket Hv1 var i användning 1915-1967, på bilden tagen i Åbo hamn kring 1965 nedrangerat till växellok.

 Växelloket Vr2 verkade 1930-1975. Bildens museilok finns i Joensuu.

 Ångloket Hr1 tjänade från år 1937 till 1971.

 Rälsbussen Dm7 var i trafik på korta rutter från år 1954 till 1988.

 Motorvagnståget Dm9 trafikerade från 1965 till 1990.

 Växelloket Dv15 användes under åren 1958-2004.

 Dieselloket Dr12 var i trafik från år 1959 fram till år 1990.

 Dieselloket Dr13 drog person- och godståg från 1962 fram till år 2000.

 Dieselloket Dv12 är en användbar trotjänare som arbetat sedan 1963.

 Den andra serien av dieselloket Dv12.

 Den tredje versionen av dieselloket Dv12.

 Dieselloket Dr16 har tjänstgjort på rutter i Norra Finland sedan 1986.

 Elloket Sr1 har varit i mångsidigt bruk från och med år 1973.

Elloket Sr2 kom i trafik år 1995.

Julprat

Åter har ett år gått och det är dags att orda litet om den kommande julhögtiden. På gården utanför mitt fönster lyser den lampbeklädda busken upp sin lilla sfär och längre bort ser jag grannhusens julbelysning. Jag njuter av vetskapen att det skall bli en rad lediga dagar och möjlighet till läsning, lyssnande av musik, samtal och kontemplation. Mängder av stearinljus skall brinna och avge sitt lugnande lyster och sin hemtrevligt intensiva värme.

Julgranen bar vi in igår, den står nu i sitt hörn, klädd och pyntad. En hel del av maten är införskaffad, pepparkakorna bakade och huset städat. Det som återstår är denna sköna väntan, utan någon förväntan. Man kan koncentrera sig på att stanna upp och känna efter, låta tankarna irra fritt och otyglat.

Julafton blir en aning avvikande från det invanda i år eftersom vår mellersta son och yngsta dotter skall besöka ett antal av stadens åldringshem i egenskap av spelande och sjungande jultomte med medhjälpare. Som förälder kan jag inte annat än känna stolthet över denna osjälviska handling. Det har blivit alltför enkelt och utbrett att finna svagheter hos andra och ibland verkar det som om vi vuxna alltför sällan ser allt det goda som finns omkring oss, inte minst hos de unga. Kanske är det vår generation, vi som är födda på 1960-talet, som är de självupptagna, bortskämda egoisterna och inte våra barn. Detta tål att tänka på nu och då, och om vi upplever våra barn som bortskämda kan man fråga sig vem det är som agerat exempel och uppfostrare för dem. Än en gång räcker det med en titt i spegeln.

Min hustru och jag kommer att besöka begravningsplatsen och tända några ljus för bortgångna kära, något som försätter en i den rätta stämningen. Senare på eftermiddagen, eller förkvällen, samlas vi hela familjen för en rejäl julmåltid med flera av de traditionella rätterna och några nyintroducerade. Därefter blir det en inte alltför seriös julklappsutdelning och umgänge under fria former.

Eftersom året har varit tumultuariskt och fyllt av händelser som förändrat tillvaron bestående känner jag ett starkt behov att gå ner i varv för att tänka igenom livet och tillvaron. För att göra detta har jag två saker att ta till vid behov. Det första är musiken, rätt musik vid rätt tillfälle har omedelbar verkan. Då jag nu kommer att söka ro och frid under de kommande dagarna blir det att lyssna mycket på norska jazzmusiker som Tord Gustavsen, Jan Garbarek, Ketil Bjørnstad och Mathias Eick. När jag dessutom igår kväll återupptäckte Billie Holiday kommer jag även att njuta av hennes nästan outhärdliga tolkningar.

Det som emellertid har varit mitt största stöd är poesin och främst två diktare som hjälpt mig att hitta hem när jag känt mig irrande och vilse. Werner Aspenström och Tomas Tranströmer har denna höst kommit att bli mina bästa och trognaste vänner. De har alltid en dikt, en rad eller endast ett rätt valt ord att bjuda på då man som bäst behöver det. Det kan ha varit i situationer då jag sökt klarhet och förståelse i någon fråga, det kan gälla ett odefinierbart behov av tröst eller endast behovet av vackra bilder och ord. I alla dessa lägen är dessa två stormästare det bästa, och ofta det enda, sällskap man behöver.

Likaså skall jag ägna tid och tanke åt den i maj 2013 bortgångna långvariga brevvännen och litteraturkamraten, poeten Folke Isaksson. Det blir läsning av hans gripande samling Hos mormor och det sena mästerverket och en av hans mest helgjutna samlingar Stenmästaren. Dessutom skall jag läsa hans sista bok, prosadiktsamlingen Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus, vars tillkomstprocess jag hade glädjen och äran att följa på nära håll, ett privilegium få förunnat.

Vidare vet jag redan nu, efter att nyligen ha avslutat läsningen av Björn Larssons essäbok Min frihet, att jag även kommer att företa mig en omläsning av hans magiska roman Drömmar vid havet, som jag tidigare utnämnt till en av de mest betydande romanerna av vår tid.

Med dessa reflexioner och nedslag vill jag önska alla en fridfull och fredlig jul. Kom ihåg att umgås och njuta av varandras sällskap och försök göra det som känns rätt och riktigt, både gentemot er själva men också när det gäller era medmänniskor.

Sigurdsristningen - en förtrollande bild

Ett antal gånger under ens livstid får man stifta bekantskap med platser som känns som om de bar på en hemlighet eller något magiskt. Ofta kan man uppfatta detta trolska som en antydan om en dold port eller öppning mot en förfluten tid. Man kan hitta fram till en dylik plats på flera sätt, i detta fall skedde det mer eller mindre av en slump.

I slutet av juli 2013 gjorde min hustru och jag en resa runt Mälaren under vilken vi såg flera fina städer och platser. Turen närmade sig sitt slut, vi hade nyss lämnat ett morgonfagert Eskilstuna bakom ryggen och styrde mot de mindre orterna Strängnäs och Mariefred. Under den korta bilfärden läste min fru kartan och tipsade mitt i allt om ett ställe som fanns upptaget som sevärdhet i vägkartan. Eftersom det inte var fråga om någon längre avstickare och vi hade gott om tid beslöt vi att köra dit.

Vi åkte förbi den vita kyrkan i Sundby och sökte oss ner mot Mälarens strand vid Sundbyholm. Vägen var smal och krokig och när vi närmade oss körde vi genom en luftig lövskogsdunge i vilken det rådde en helt fantastisk, sagolikt vacker belysning med gulgrönt klart ljus som strilade ner mot marken i olika breda sjok. Stammarna reste sig från en ren och tydligt skönjbar markvegetation, bilden var långt ifrån den invanda nordiska skogsvyn som så ofta domineras av en något mera instängd barr- eller blandskog.

Färden fortsatte ut under lövverket och återförde oss till en mera invand landskapstyp. Därefter svängde vägen brant till vänster mellan en kulle och ett litet smalt vattendrag. Vi körde bilen till parkeringsplatsen, stannade bredvid ett tyskregistrerat åk, tillhörande ett äldre par, och steg ut.

Det var högsommarvarmt, solen sken från en disig sky och man kunde ana några åskmoln i bildande. Vi promenerade upp mot kullen där bron från 1000 år tillbaka i tiden hade haft sitt ena fäste. Vi stod och tittade över vägen och det smala vattendraget för att 65 meter bort upptäcka den andra målade stenen som markerade brons fäste på den andra sidan. Det var hisnande att föreställa sig att det funnits en stor träbro på platsen för drygt 1000 år sedan.

Vi tog några steg längre upp på berget och fick syn på den omkring fem gånger två meter stora bilden, Sigurdsristningen, som även den har funnits här uthuggen i berghällen i mer än ett millennium. De konstfullt utmejslade bilderna i ristningen skildrar händelser ur Sagan om Sigurd Fafnesbane medan runorna som omger bilderna berättar att Sigrid lät bekosta byggandet av bron till minnet av hennes make Holmger. Synen av denna stora inristning gjorde en tagen och ödmjuk och framkallade en sakral känsla. Man stod på historisk mark, man kunde med enkelhet färdas bakåt i tiden och underligt konkret känna närvaron av det förflutna. Här om någonstans kunde man uppleva hur platsen talade till en.

Vi stannade en bra stund, promenerade ner till det stillaflytande smala vattendraget som evighetslångsamt flöt fram mellan träden. Vi gick ännu en gång tillbaka upp till ristningen. Om och om igen fick man lust att stå vid den färgade stenen och spana ut mot den andra och låta sig intas av känslan av evighet som vilade över platsen. Det var som om alla tider var närvarande på en och samma gång, som om något stod öppet för den mottagliga som ville uppleva och förnimma det.

 

Motvilligt makligt lämnade vi platsen, rörda, högtidliga och närapå tårögda. Detta hastigt påhittade besök kom att bli den absoluta höjdpunkten under hela resan. Och hade inte min fru läst kartboken så noggrant som hon gjorde så hade vi åkt vidare ovetande om denna sagolika magiska plats där tiderna möts i ett omvälvande och omtumlande handslag.

Sweden Prog Fest 2013

En knapp vecka har förflutit sedan Sweden Prog Fest i Bryggarsalen i Stockholm och den behagligt euforiska känslan sitter i. Banden var i toppform och stämningen var familjär och välkomnande och jag vågar påstå att alla vi som var på plats stortrivdes. Det enda tråkiga var att bandet Somewhere blev tvunget att utebli på grund av sjukdom. Och vill man trots allt hitta något negativt att säga om evenemanget är det att det gärna hade fått strömma till mera publik.

Som musikintresserad åskådare kan man inte annat än känna djup tacksamhet att det finns eldsjälar som Håkan Granat och Mats Jonason vilka är beredda att arrangera dylika helt fantastiska sammankomster även om den ekonomiska utgången kan vara osäker. Det kallar jag kärlek till musiken och sann idealism, en inte alldeles vanlig egenskap längre i vår tråkigt lönsamhetskalkylerande värld.

Kvällen inleddes av AnnaMy, en duktig sångare och låtskrivare som släppte sitt debutalbum Woodpecker i början av 2013. AnnaMy med ensemble var en positiv ny bekantskap, ett fräscht folkigt inslag med en härlig retrokänsla. Med sig hade hon tre kunniga musiker och en kompletterande kvinnlig röst. Man bjöd på fina låtar som klistrade sig fast i minnet på lyssnaren och fick en att vilja höra mera. En behaglig och lovande öppning.

AnnaMy

Därefter intog festivalens långväga gäster, det genomsympatiska, Introitus från Dalarna scenen. Bandet bjöd på en spelglädje och en genuint human värme som smittade av sig över hela salen och framkallade ett välmående leende hos lyssnarna. Vilken fantastisk inställning till musiken och vilken uppriktighet.

Introitus

Som jag nämnde i mitt förra inlägg reste jag i första hand över för att lyssna på Misth och Astrakhan och följande grupp på scen var Misth. Jag skrev att förväntningarna på Misth var högt ställda, inte mist när det gällde Maria Rådstens sång. Konserten visade efter några inledande toner att hela bandet infriade mina förväntningar galant. Gruppen bjöd på en energisk, suverän spelning med två nya låtar och ett stort antal godbitar från albumet. Bandet hade kul på scen och publiken stortrivdes, man kände att man befann sig bland vänner.

Misth

En mycket intressant akt var duon Necromonkey som spelade efter Misth på den mindre scenen. Necromonkey bjöd på tung och mörk musik med massor av slagverk och klaviaturer kompletterade med ytterligare slagverk, bas och sång. Dessa killar kommer man att höra av ännu har jag på känn, de har en vision, en kompromisslös tro på sin sak som närmar sig en programförklaring.

När stora scen åter var klar för bruk klev kvällens tyngsta rockband upp. Det stenhårda Abramis Brama bjöd på en show som gjorde en andfådd. På facebook klassar de sin musik som ”svängtung 70-talsrock på svenska” vilket säger det mesta. Inte för inte har bandet jämförts med de svenska hårdrockpionjärerna November (om vilka jag skrivit ett inlägg den 22 februari 2013). Mest imponerad var jag av gitarristen P-O Anderssons raspiga gitarrsound, kombinationen Gibson Les Paul och Marshall kan bara inte slå fel. När Andersson dessutom visade sig vara en stormästare på gitarr var saken klar, dock utan att glömma den enormt täta och välspelande rytmsektionen. Abramis Brama tävlade också med Misth om kvällens mest energiska frontfigur. I diplomatins namn förklarar jag duellen mellan Maria Rådsten och Ulf Torkelsson oavgjord.

Abramis Brama

När Astrakhan var redo att inleda sin konsert på lilla scen började jag känna av en lång dag som börjat då Finlandsbåten kom till Värtan klockan 6.10 på morgonen, och som nu efter mer än fem timmar av intensivt musiklyssnande, en god måltid och några öl började ta ut sitt.

Astrakhan gjorde en enorm unplugged-spelning där låtarna arrangerats ner i storlek och instrumentering. Gruppens koncentration och närvaro på scen gjorde spelningen till en fullkomligt magisk händelse. Jörgen Schelander ledde bandet mot seger bakom sin klaviatur och Alex Lycke gjorde än en gång en fantastisk prestation.

Astrakhan

Till min stora glädje inledde bandet med ”NoMan Lane” och bjöd utöver den på en hel rad fina stunder från det nya albumet. Man får hoppas att det här bandet når den uppmärksamhet och publicitet som det är förtjänt av, så unikt är det. Låtarna växte till sig i intensitet i detta minimalistiska format, ett högt betyg för när man skalar av tillräckligt mycket blir bara skelettet kvar, själva märgen i låten och det är i den som bröderna Schelander funnit sin styrka. Imponerande.

Slutligen måste jag medge att jag missade kvällens sista akt Gösta Berlings Saga, vilket säkert i efterhand var mycket korkat gjort. Men just då, efter Astrakhan var jag för trött för att ta emot mera musik. Hur gärna jag än hade velat och även om jag visste att det skulle vara bra så lämnade jag Sweden Prog Fest här. Trött och salig vandrade jag de två kvarteren till hotellet på Vanadisvägen, stupade i säng och sov som en griskulting till långt in på söndagsmorgonen.

Än en gång ett stort tack till arrangörerna och samtliga artister för att ni bjöd oss på en minnesvärd och givande kväll. Och man kan bara önska att det blir en fjärde Sweden Prog Fest, årgång 2014, och att litet flera då hittar festivalen. Den lämnar ingen kall och oberörd, en gemytligare och skojigare tillställning får man leta efter.

Mot Sweden Prog Fest

Alltsedan jag i september köpte biljetter till Sweden Prog Fest har jag väntat på evenemanget och ikväll bär det äntligen av med färjan från Åbo mot Stockholm. Festen går av stapeln i morgon, lördag, i den gemytliga Bryggarsalen på Norrtullsgatan – vilket fantastiskt sätt att fira lillajul på. Anledningen till denna exkursion är självfallet musiken och särskilt två nya band jag stiftat bekantskap med under det pågående året.

 

I slutet av mars gav gruppen Misth ut sitt lysande debutalbum Rise Of a New Day som hör till de skivor jag lyssnat allra mest på i år. Bandet består av de sex mycket duktiga musikerna Olle Bodén (bas), Fredrik Glimbrand (gitarr och sång), Håkan Granat (gitarr), Martin Larsson (trummor), Maria Rådsten (sång) och Jörgen Schelander (klaviatur).

 

Misth har allt som en supergrupp skall ha, och litet till; kunniga, samspelta musiker, begåvade låtskrivare och den rätta attityden. Utöver det har bandet ytterligare ett ess i ärmen som höjer det rejält över mängden, nämligen Maria Rådsten, en av rockvärldens starkaste och bästa röster någonsin. Sällan hör man en så kraftfull röst, sällan en så mästerlig användning och behärskning av rösten i alla lägen och sällan hör man någon sjunga med en sådan auktoritet och lätthet. Allt Rådsten gör verkar vara enkelt och självklart. Kombinationen av Rådstens röst och det tunga musicerandet är helt enkelt oemotståndlig.

 

Höjdpunkter på plattan, och låtar jag hoppas få höra i Bryggarsalen, är den inledande sviten med de stenhårda ”I Call Your Name”, ”Life´s Arena” och ”Rise Of a New Day”, tre låtar som omedelbart golvar lyssnaren. Mycket starkare och mer övertygade kan man rimligtvis inte inleda en platta. Vidare ”Into the Void” som går framåt som ett expresståg, den underbart tunga ”In Or Out” eller det majestätiska avslutningsspåret ”Day Of Retribution” där hela bandet kör hårt framåt på alla cylindrar, utan minsta tanke på att väja för något som helst hinder.

 

Det andra bandet jag stiftat bekantskap med på förhand är det nygrundade Astrakhan. I denna hopsättning ingår Jörgen Schelander (klaviatur) och Martin Larsson (trummor), bägge från Misth, i sällskap med Jörgens bror Per Schelander (bas), Alex Lycke (sång) och Marcus Jidell (gitarr). Astrakhans färd till det kraftfulla och mogna debutalbumet Retrospective har varit snabb.

 

Astrakhan är starkt på flera plan. Först och främst är bröderna Schelanders låtar genomarbetade, väl komponerade, intressanta och mångsidiga. Därtill är styckena kompromisslöst framförda av kompetenta musiker. Vidare kan Astrakhan, såsom Misth, stoltsera med en av de finaste sångarna i branschen, den oefterhärmliga Alex Lycke.

 

För mig och många andra teaterbesökande Åbobor är Lycke mycket kär och viktig. Han vann stadsbornas hjärtan med sin fenomenala och oförglömliga gestaltning av Jean Valjean i Åbo Svenska Teaters version av musikalen Les Misérables, och till Åbopublikens stora glädje återkommer han i vår som huvudrollsinnehavare i musikalen Jesus Christ Superstar.

 

I Astrakhan har denna musikalstjärna möjlighet att förverkliga sig som rocksångare, vilket han gör med besked. Hans sångprestation är hisnande, hans tolkningar suveräna och hans inlevelseförmåga enorm. Hör hur fint och varsamt han ledsagar lyssnaren in i albumet på det magiska öppningsspåret ”Under the Sun pt1”och hur mästerligt han hanterar sången i den tunga ”Shadow of the Light”. Skivan når oanade höjder i den stilfullt uppbyggda viktiga låten ”Higher Ground” och skivans obestridliga höjdpunkt, det gåshudsframkallande mästerverket ”NoName Lane”, två av årets starkaste låtar alla kategorier inberäknat. Då bandet ytterligare kan strö in låtar som de majestätiska ”Propaganda” och ”Extreme Media Makeover” samt avsluta skivan med en godbit som ”State of Mind” lämnar man lyssnaren mer än tillfredsställd.

 

Eftersom Maria Rådsten och Alexander Lycke är två exceptionellt skickliga sångare som äger den sällsynta talangen och gåvan att framkalla kalla kårar hos lyssnaren medger jag att mina förväntningar är höga. Det samma gäller självfallet bägge banden som helheter, men med två så här karismatiska frontfigurer blir sikten enkelt en aning skymd, så jag hoppas jag blir förlåten mitt något ensidiga lovordande.

 

Förutom dessa två på förhand instuderade band ser jag fram emot att göra en hel del nya bekantskaper inom den svenska progressiva rocken, som av allt att döma mår rätt bra. Tar nog med mig en bunt kronor för eventuella skivuppköp och en eller annan öl, för jag har på känn att det blir en lång och givande kväll.

Tolv passagerarflygplan

I mitt inlägg den 30 december 2012 presenterade jag elva flygmaskiner tillverkade i Sovjetunionen-Ryssland-Ukraina som besökt min hemstad Åbo. Nu vill jag presentera tolv finländska passagerarflygplan som jag har fotograferat vid Åbo flygfält under 1990-talet. (Det gemensamma är att planen flugit för finländska flygbolag och burit den finska nationalitetsbeteckningen OH, inte tillverkningslandet.)

 Douglas DC-3C OH-LCH

 Embraer EMB-110P1 Bandeirante OH-EBC

British Aerospace 3212 Jetstream 32 OH-JAE

 SAAB-Fairchild SF-340A OH-FAC

 Aerospatiale/Aeritalia ATR-72-201 OH-KRC

 McDonnell Douglas DC-9-41 OH-LNC

 McDonnell Douglas DC-9-51 OH-LYR

 McDonnell Douglas MD-82 (DC-9-82) OH-LMP

 McDonnell Douglas MD-83 (DC-9-83) OH-LPE

 Airbus A.300B4-203FFC OH-LAA

 McDonnell Douglas DC-10-30 OH-LHB

McDonnell Douglas MD-11 OH-LGB

Red Garland

Litet gemytlig fredagsjazz för att pigga upp novembermörkret. Pianisten William ”Red” Garland (1923-1984) spelade redan i början av sin karriär som professionell musiker (under 1940-talets senare halva) med ett flertal av de största samtida jazzmusikerna, till exempel sångaren och storbandsledaren Billy Eckstine, trumpetisten Roy Eldridge, tenorsaxofonens nestor Coleman Hawkins, altsaxofonistvirtuosen Charlie Parker och den sammetslena tenorsaxofonisten Lester Young.

För en större (jazzälskande) allmänhet blev Red Garland känd år 1955 då han fick plats i Miles Davis Quintet. Förutom Miles Davis på trumpet och Garland på piano bestod denna supergrupp av den extremt begåvade tenorsaxofonisten John Coltrane, basisten Paul Chambers och trummisen Philly Joe Jones. På skivbolaget Prestige gav bandet ut albumet Miles: The New Miles Davis Quintet samt den epokgörande sviten Workin´, Steamin´, Cookin´och Relaxin´. Före Garland slutade hos Miles Davis medverkade han på det första albumet för Columbia; ´Round About Midnight (1956) och det två år senare utgivna Milestones.

Från och med 1956 gav Garland även ut plattor under eget namn och speciellt bra tycker jag om de två tidiga trioalbumen Red Garland´s Piano och Groovy, bägge utgivna år 1957. Garland ackompanjeras på dessa och flera andra inspelningar av Paul Chambers på bas och Arthur Taylor på trummor. Under den här tiden kunde dock basisten och trummisen i en trio bytas ut eller variera med jämna mellanrum, så även i Garlands smågrupper.

Red Garlands trio, och övriga smågrupper, anlitades också i slutet av 1950-talet som kompgrupp på inspelningar med solister som saxofonisten Eddie ”Lockjaw” Davis, trombonisten Curtis Fuller och de tidigare nämnda tenorgiganterna John Coltrane och Coleman Hawkins.

Red Garland´s Piano och Groovy innehåller lättlyssnad 1950-talsjazz, allt från bluesstycken i långsamt eller mediumtempo som ”Please Send Me Someone To Love”och ”C Jam Blues”, stämningsladdade ballader i stil med ”The Very Thought Of You”, ”Gone Again” eller ”I Know Why” till snabbare svängigare låtar som ”Will You Still Be Mine?” och ”Stompin´ At The Savoy”.  Oberoende av låtens karaktär spelar trion med samma självklarhet och lätthet, dock utan att göra några konstnärliga kompromisser.

Garland är en skicklig pianist som spelar klart och tydligt. Speciellt för honom är det tjocka, mustiga ackordspelandet, de långa pärlbandsaktiga fraserna och de flinka fjäderlätta solona. Vidare kan man konstatera att han är lika bra på svängiga stycken som på ballader. Han vågar spela till synes enkelt och lyriskt när det gynnar låten och han kan vara snabbare än mången då stycket kräver detta.

Trion fungerar fint med en klar och högst traditionell rollfördelning. Red Garland är den självskrivna ledaren och huvudsolisten, batteristen Arthur Taylor nöjer sig med att hålla rytmen och pulsen medan Paul Chambers får ett kompletterande soloutrymme med sin bas.

Vill man avnjuta några spår väl spelad jazz till ett glas rödvin, en god calvados eller en rökig whisky är Red Garland Trio ett lika gott alternativ som mången annan pianotrio.

 

Några smakbitar:

Please Send Me Someone To Love

http://www.youtube.com/watch?v=F0iY5P4r104&feature=share&list=PL976F21CFD013396E
 
The Very Thought Of You
http://www.youtube.com/watch?v=EbWMr7tcpuE&feature=share&list=PL976F21CFD013396E
 
C Jam Blues
http://youtu.be/ra0p0u59N7o

Höstasfalt

Bitumen och grus matas ut, vältas till hårda körfält
indelas i filer med lysande vita färgsträngar
den svarta ytan lever kameleontliv efter klockslag, årstid
i sommarsolen hägrande, dallrande genomskinlig gelé
kall och frostig som sockrade majsflingor om vintern
med åren grånande likt en farfarshjässa

Vackrast svagt glänsande i höstregnets dunkel

gatlyktornas sken förtunnas under nedfärden
vägfararens synförmåga slukas i det blöta mörka
Reflexionen av det röda trafikljuset, en asfaltros
neonljusens texter och symboler läsbara upp och ner
blinkar rytmiskt, skapar tveksam hemtrevnad
bilarnas strålkastare kvicksilvervita stavar
broms och blinkljus flimrande skarpa punkter
i ett pågående svårtytt signalsystem

Detta urbana ljusspel, det artificiellas estetik

av människan skapad övertäckt natur
hårda ytor grälla färgbårder

Sett från höjd kunde det erinra om barndomens teckningslektion

då man med krita fyllde papperet lager på lager med färg, svart ytterst
och sedan skrapade i ytan för att få fram granna konturbilder

David Clempson

Den brittiska gitarristen David ”Clem” Clempson (f.1949) är en mycket begåvad musiker som inledde sin bana i slutet av 1960-talet. Hans karriär är intressant för han har medverkat i flera kända band och spelat med ett stort antal världsberömda artister vilket är bevis nog för hans gedigna kunnande och mångsidighet. Trots det har han förblivit något av en doldis för de stora massorna; han blev aldrig den renodlade gitarrhjälte som de samtida, i dylika sammanhang ofta nämnda, britterna Jeff Beck, Ritchie Blackmore, Eric Clapton eller Jimmy Page.

Clem Clempsons första band var bluesrock-trion Bakerloo. Detta energiska band gav i hopsättningen Clempson (gitarr, sång), Keith Baker (trummor) och Terry Poole (bas) år 1969 ut en lp som definitivt är värd att lyssna på. Trots att det fanns framtidsplaner för Bakerloo blev bandets saga kortlivad eftersom Clempson redan 1969 blev erbjuden en plats i supergruppen Colosseum. (Bakers karriär fortsatte i Uriah Heep och Pooles i Vinegar Joe.)

Under sin tid i Colosseum, från 1969 fram till bandets splittring 1971, medverkade Clempson på albumen The Grass Is Greener (utgiven endast i USA), Daughter of Time och Colosseum Live. När Colosseum återuppstod år 1994 var Clempson åter med och han kom att ha en betydande roll på de båda nya studioalbumen Bread & Circuses (1997) och Tomorrow´s Blues (2003) som gruppen spelade in. Förutom ovan nämnda plattor finns det fina liveinspelningar med det återförenade Colosseum vilka varmt kan rekommenderas.

Steve Marriott från Humble Pie hörde Clempsons gitarrspel med Colosseum och beslöt på stående fot att ersätta den avgående gitarristen Peter Frampton med Clempson. Detta resulterade i ett tyngre sound och mästerverket Smokin´. I Humble Pie stannade Clempson fram till 1975 och han medverkade förutom Smokin´ på albumen Eat It och Thunderbox. Under senare år har man också gett ut en fenomenal liveinspelning från 1973, Hot´n´Nasty – Rockin´ the Winterland där hela bandet är i lågor.

Efter Humble Pie grundade Clempson trion Strange Brew tillsammans med basisten Greg Ridley (ex. Humble Pie) och trummisen Cozy Powell. Detta namnstarka band existerade endast i ett par månader och splittrades efter att Clempson råkat ut för en olycka. Därefter var Clempson en tänkt ersättarkandidat för Ritchie Blackmore i Deep Purple, ett jobb som slutligen gick till Tommy Bolin.

När sångaren David Byron hade fått lämna Uriah Heep grundade han tillsammans med före detta Wings-trummisen Geoff Britton och Clempson gruppen Rough Diamond. Detta kortlivade band höll ihop så länge att man hann spela in och ge ut ett album år 1977 och ha några spelningar.

När Jack Bruce år 1980 gav ut albumet I´ve Always Wanted to Do This medverkade Clempson på gitarr och han tillhörde även Bruce turnéband under ett par år. De två andra medlemmarna i bandet var Billy Cobham och David Sancious.

Övriga musiker Clempson har spelat tillsammans med är Jon Anderson, Rod Argent, Chris de Burgh, Bob Dylan, Richie Havens, Elton John, BB King, Mannfred Mann´s Earth Band och Roger Waters.

Under de senaste åren har Clempson varit medlem i en grupp som kallar sig Hamburg Blues Band och i början av 2013 grundade han The Clem Clempson Band.

Det som är anmärkningsvärt med Clempsons mer än 40 år långa karriär som professionell musiker är att han inte har gett ut några skivor under eget namn. Därför var det, minst sagt, en positiv överraskning då Clempson i september 2013 släppte sitt första soloalbum In The Public Interest. Och det visade sig också att denna långa väntan inte varit förgäves.

David Clempson presenterar ett helgjutet bluesrockalbum som är snyggt spelat, väl genomarbetat och innehåller flera starka låtar. Utöver att Clempson är mycket skicklig tekniskt spelar han med en självklar auktoritet och lätthet, han är sällsynt tydlig i sitt uttryck och allt han gör låter genomtänkt. Han spelar gitarr utan minsta lilla ansträngning, stilrent och med en inneboende känsla för musiken, hans spel blir aldrig kliniskt och sterilt.

Det är njutbart att höra hur Clempson vågar bygga upp ett solo kring en idé som han sedan fullföljer och inte baserar sitt solospel på teknisk virtuositet som så många yngre gitarrister valt att göra. Denna stilistiska begåvning gör honom till en gitarrist i klass med den oefterhärmliga Paul Kossoff eller den brutalt kantiga, men suveräna Leslie West, (för övrigt två av de ytterst få jag kunde tänka mig som ersättare för Kossoff i ett återförenat Free).

Ovan nämnda egenskaper borde räcka till att göra Clempson till en av världens mest kända gitarrister, ändå är han som jag nämnde tidigare, en av de många stora doldisarna.

Slutligen några låtar från albumet In The Public Interest i vilka gitarrspelet är exceptionellt njutbart: den stundvis Santana-influerade långa instrumentala ”Can´t We Try Again”, den råa blueslåten ”Dancing With The Blues”, den smäktande långsamma bluesen “Waiting For The Day”, den Colosseum-influerade progglåten “Leopold´s Great Escape” och den gitarrdrivna, närapå magiska “7^th Blues”. Leta rätt på Clem Clempson, lyssna och häpnas, jag garanterar att man inte blir besviken.

 

Skivbolagets video:
http://youtu.be/o3WB1SskR5M

Can´t We Try Again

http://youtu.be/smt1_ZHpdyQ
 
Ett klipp med Clem Clempson Band
http://youtu.be/esa9bFksucU

Ett otroligt klipp med Colosseum
http://youtu.be/4xTfwIrxnlg

Åbo på hösten

En bildsvit av Åbo om hösten med början vid det några år gamla ovala höghuset i Studentbyn. Därefter följer rutten, med undantag för några avstickare, Aura å ner mot mynningen i Åbo hamn.

 Det ovala höghuset i Studentbyn.

 Aura å mot Tomasbron.

 Husen vid Multavierugatan.

 Åbo domkyrka

 Bostadshuset Pantern i Kaskisbacken.

 Gamla ångbåtshamnen invid Martinsbron.

 Martinsbron

 Martinskyrkan som fyller 80 i år.

 Höghusrad längs Slottsgatan.

 Stadsfärjan Föri.

 Mitt barndomshem vid Trädgårdsgatan 46.

 Ett av de nya bostadshusen i slutet av Trädgårdsgatan.

 Aura å i närheten av mynningen.

 Det gamla varvsområdet under ombyggnad (i förgrunden).

Nya påkostade bostadshus vid inloppet till Aura å.