Midsommarafton

Att skaffa fram björkarna blev tidigt min uppgift, två till farfar och två till oss. Denna lilla avstickare till skogen med yxa och såg innebar inledningen på midsommarfirandet. När husen väl var dekorerade med doftande ungbjörkar försattes man småningom i rätt stämning.

Så följde några timmar av otålig väntan, inte lika outhärdlig som på julafton men dock. Man gick omkring och väntade på att något skulle ske, riktigt vad det skulle kunna vara fick jag aldrig klart för mig. Kanske tog man ett bad, kanske stod man en stund på bryggan och kastade några gånger med kastspöet eller kanske rodde man en liten sväng i viken för att se om och hur grannarna hade pyntat sina hus och bryggor.

 

Snart hade dagen hasat sig förbi en anspråkslös lunch och kort därefter började föräldrarna förbereda midsommarmiddagen. Nypotatis, sill, gravlax och den konserverade norska laxen i lång, platt, vit burk med sjökapten på, dukades fram som förrätt. De vuxna tog en snaps, ett glas öl eller vitt vin medan vi barn fick dricka läsk genom hela måltiden. Huvudrätten var lyxig för föräldrarna hade satsat stort och köpt nötfilé som grillades och som avslutning blev det jordgubbar med vispgrädde, högst traditionsenligt, kanske rentav en aning fantasilöst, men gott.

Före kvällen blev det ännu kaffe med gott kaffebröd, tårta eller wienerbröd på farfars begäran. Vi barn fortsatte att stjälpa i oss läsk.

Hos oss eldades det aldrig någon brasa på midsommaren, utan det enda som godkändes var en primitiv hemgjord fackla som brann på bryggan. Utgångspunkten var en hög och smal konservburk i plåt i vilken det låg trassel dränkt i lyspetroleum. En enda gång fick jag ha smällare men det förblev en engångsföreteelse.

När firandet började komma igång åkte vi ut med vår lilla aktersnurra för att se på grannarnas brasor. Folk badade bastu, grillade och åt, luften fylldes av röklukt, grilldoft, prat och skratt. På sjön åkte båtar i olika storlek hit och dit, ofta bemannade med ungdomar som sökte sällskap och nya bekantskaper.

Vi avslutade kvällen med att ro över till grannflickorna vilkas far brukade skjuta raketer. Det var spännande att se sitt eget ställe från den andra sidan av viken och ännu mera spännande var det att få vara med och skjuta raketer upp i den ljusa sommarnatten. Våra föräldrar var inte särskilt förtjusta i raketskjutandet för en del av de avbrunna pinnarna landade i vår skogsbacke.

 

***

 

Det är med ett sting av vemod jag blickar tillbaka på dessa barndomens midsomrar, men också med stor glädje. Då hade man ännu allt framför sig, så har man plötsligt avverkat mer än ett halvsekel.

När vi ikväll sätter oss till bords är vi ett stort sällskap, allt från våra vuxna och halvvuxna barn till några av deras vänner som också vill fira med oss. Vi kommer att duka fram nypotatis, sill, gravlax, kallrökt lax och ta en snaps till förrätten och en öl eller ett glas vittvin. Därefter grillar vi kött till huvudrätt och avslutar med färska jordgubbar och vispgrädde.

Liksom på julen går tankarna även denna ljusa sommarkväll till dem som inte längre finns med oss eller inte orkar vara med. Den första skålen höjer vi till er.

Jag hoppas också att vi kommer att spela det finska sommarspelet Mölkky (ett spel i trä där man med en kastkägla försöker träffa numrerade käglor och först av alla komma upp i 50 poäng jämnt), en omgång Kungen och kasta pil, likaså lyssna till musik, bada bastu och senare mot natten grilla korv runt lägerelden. Skål och glad midsommar!

Rävsundsbron

Det sega motlutet och en sista lång kurva på Kustölandet öppnar dörren till skärgården. Då man kommer ut ur kurvan är man på den fina 50-år gamla hängbron med de ståtliga pylonerna. Bron slår sitt spann över Rävsundet och överfarten innebär en förflyttning från stadsmiljön med periferi till det öppnare och vidare skärgårdslandskapet.

Det breda Rävsundet sträcker sin rygg ut mot större och öppnare vatten i sydväst, medan det i nordostlig riktning leder mot den lummiga och bördiga inre skärgården. Före Skärgårdsvägens och brons tid trafikerade skärgårdsbåtar längs Rävsundet, likaså små lastfartyg som var på väg till Harvarö såg för att lasta virke. Det häftigaste var emellertid när ägaren till Jullas gård landade och startade med sitt pontonplan på sundet för att flyga till och från sitt arbete i huvudstaden.

När jag var barn var en av sommarens mest spännande utflykter att åka med vår lilla eka från den skyddade viken, ut mellan Kårlax och Önsholm, runda den fagra Långholm, med den vackra röda gården, för att sedan puttra vidare längs sundet mot hängbron.

Färden kändes lång och en aning äventyrlig för den friska sydvästvind som oftast blåste om sommaren hade vuxit till sig i sundets hela längd. Medan man stävade vidare i några knop väntade man otåligt på att få syn på bron. När man väl fick den inom synhåll släppte man den inte för en sekund utan följde hela tiden med hur den blev större och större framför ögonen på en. Efter ett tag kunde man höra landsvägstrafikens ljud och de kännspaka knackningarna när bilarna körde över brons fogar. Därefter kunde man urskilja enskilda fordon, stora först och slutligen även personbilar.

Framme vid bron var det mest spännande man kunde göra att ro under bron och utforska stenfundamentet och stränderna invid fästet ute på landtungan. Allt var högt och stort och det ekade som i en katedral under bron när de tunga fordonen åkte över den. Man fick nästan en känsla av svindel då man såg upp mot de mäktiga stålkonstruktionerna på brons undersida.

En färd till hängbron kunde också innebära ett möte med civilisationen. Trafikbullret vittnade om den livligt trafikerade förbindelsen mellan Åbo, Pargas och längre ut i skärgården. En gång i mina sena tonår körde jag en god vän till bron. Han hade varit på besök och skulle ta bussen till Åbo och då förde jag honom i vår lilla båt till bron. Där steg han i land och tassade upp till landsvägen och närmaste busshållplats.

Även i vuxen ålder har bron haft en stor betydelse i mitt liv. Dels utnyttjade jag landtungan runt och under bron på Kirjala som plats för fiske. Otaliga gånger har jag parkerat bilen och tagit mig ner till stranden, följt den under bron och på bägge sidor och kastat från alla tänkbara platser. Någon fisk fick jag aldrig men termoskaffet och smörgåsarna har sällan smakat bättre.

Dels betyder Rävsundsbron den i början nämnda förflyttningen från en mera urban miljö till landsbygden och skärgården. Detta är en överföring också på ett personligt plan för bron är vattendelaren mellan livet i staden och det lugnare tempot på landet. När jag har kört så här långt och länge känner jag att jag inte är i staden längre utan närmar mig en annan värld, helst och oftast Fagerkulla.

Åskduell

Julinatten sänker en djupnande ridå i indigoblått
det ena klampar klunsigt in från havet i väster
kanonskottsliknande dämpade dunsar
ofarliga i sin mjukhet
Det andra utmanar österifrån, över land
fräsande likt stridande katter
distinkta blixtar
skriver sig ner mot marken
sprakar i sprängstensvassa smällar
exalterat av sin förstörelselust
det dova håller sig mellan molnen
illuminerar himlen inifrån
hastigt glimmande
målande de stumma höghusen i benfärgad nyans
med ihåligt svarta fönsterkvadrater
nedanom den röda kyrkans vakande spetsiga spira