Åbo på hösten

En bildsvit av Åbo om hösten med början vid det några år gamla ovala höghuset i Studentbyn. Därefter följer rutten, med undantag för några avstickare, Aura å ner mot mynningen i Åbo hamn.

 Det ovala höghuset i Studentbyn.

 Aura å mot Tomasbron.

 Husen vid Multavierugatan.

 Åbo domkyrka

 Bostadshuset Pantern i Kaskisbacken.

 Gamla ångbåtshamnen invid Martinsbron.

 Martinsbron

 Martinskyrkan som fyller 80 i år.

 Höghusrad längs Slottsgatan.

 Stadsfärjan Föri.

 Mitt barndomshem vid Trädgårdsgatan 46.

 Ett av de nya bostadshusen i slutet av Trädgårdsgatan.

 Aura å i närheten av mynningen.

 Det gamla varvsområdet under ombyggnad (i förgrunden).

Nya påkostade bostadshus vid inloppet till Aura å.



Sparvhöken

Senvinterdag i mars med grågulrandigt soldis
kort paus för en mugg kaffe och en blick ut
hos grannen oljepåfyllning från en helvit tankbil
vibrerande varierande motorsång, blå dieselrök
gatan brusande av något som efterliknade eftermiddagsrusning

I diket den tvärrandigt gråspräckliga, uppmärksam

skyddad av ett glest kvisttak av syren, björk och plommon
åt hastigt upp en nyss slagen skata
Efteråt lättade den glupska på tunga vingar
satte sig på en gren och smalt måltiden
lämnade belåten sin utomhusrestaurang
flög mellan träd och hus mot det blåröda biblioteket

Kvar i den illvita snön på parkeringsplatsen

fjädrar, blodstänk och kampspår

Oktober

In i dessa drömska rum träder man genom ett resligt grandraperi
längs en sviktande heltäckningsmatta av barr med doft av kåda
åtföljd av en antydan om det outsägbara, måhända en ingång mot något

Spången leder vidare mot saftigare kryddoftande lövskog

asparna skjuter sina gråröda kolonner mot ljusets strålar
avlöses av björkarnas antikljus som brinner med klargul låga
den guldbladsbeströdda marken speglar sig mot himlens blåmeshjässa

En smal strimma leder mellan två diken in i en tungt vägande mörkskog

väljer man denna stig kan man ställas inför det okända vid en ihålig rot
eller bli nödd att välja längs vilket stråk man bör färdas
västsidans klara ljusa bäck eller den dunkelt dystra östliga rännan

Genom en ny dörr går man in i ett nordligt kärrlandskap

bevuxet av småtall, dvärgbjörk, hjortron, tranbär och getpors
mossor och strån i djupbrunt humusvatten drar ner mot markytan
stiger man fel glider man obemärkt genom mossans kvicksandsfilt
ner i det obekanta mot en botten ingen vet hur djupt den ligger
eller kanske en ihålighet där en underjordisk katedral öppnar sin sal

På håll hör man den hypnotiskt brusande rytmen från den stora vägen

larmet från flygmaskiner som återfår kontakt med eller lämnar jordytan

Utmattande många portar och öppningar för den med öppnade sinnen

man reser så kort, tar så få steg, men kan nå så långt

En sista portal bryter mystiken och slussar in i verklighetens blandskog

den invanda tryggheten sluter vandraren i sin varma famn
välkomsttalet hålls av en becksvart spillkråka med rödglödgande hjässa
åkrar och byggnader skymtar genom stammarnas glesa plank
solstrålarna stryker med värmande gyllene nyanser
återför flanören till vakenhetens konkreta tillvaro

Humble Pie: Smokin´

Otaliga gånger när jag har lyssnat på musik har jag reflekterat över hur många stora och viktiga rockskivor som släpptes år 1972. Genast kom jag att tänka på följande; Black Sabbath: Vol 4, Deep Purple: Machine Head, Emerson Lake & Palmer: Trilogy, Free: At Last, Rory Gallagher: Live In Europe, Van Morrison: Saint Dominic´s Preview, Mountain: Live – The Road Goes Ever On, The Rolling Stones: Exile on Main Street, Ten Years After: Rock & Roll Music to the World, Vinegar Joe: Rock´n Roll Gypsies, Uriah Heep: Demons and Wizards och The Magician´s Birthday, Wishbone Ash: Argus och Yes: Close to the Edge. Listan kunde göras betydligt längre och det är självfallet en smaksak vilka album man inkluderar.

Ett tillägg till min subjektiva förteckning är det helgjutna albumet Smokin´ av den hårt arbetande brittiska gruppen Humble Pie. Skivan innebar en ny start för bandet eftersom gitarristen Peter Frampton hade slutat efter lp:n Rock On och ersatts av den begåvade Clem Clempson (f.1949). Den stabila rytmsektionen med den aktivt spelande Jerry Shirley (f.1952) på trummor och den framträdande Greg Ridley (1947-2003) på bas var oförändrad. Likaså stod bandets obestridliga själ, sångaren och gitarristen Steve Marriott (1947-1991) stadigt kvar vid rodret.

Smokin´ hamnade hos oss då min äldre bror ville utforska ny terräng och utöka sitt musikrevir. Han hade läst om Humble Pie i den brittiska rocktidningen New Musical Express och hört ett par låtar på radio vilket hade väckt en viss nyfikenhet hos honom. När han sedan en dag hade några tior extra (en lp kostade då omkring 24-30 mark, dvs. cirka 4-5 euro) och inte hittade något självklarare val i skivaffären kom han hem med Smokin´. Skivan kom att leva ett något besynnerligt liv hos oss. Den stod på sin plats i skivhyllan och poppade med jämna mellanrum upp någonstans, däremellan kunde den vara glömd och ligga i dvala under långa tider.

Det som gör Smokin´ så stark är att skivan är en balanserad helhet och en lyckad mix av de element som gör Humble Pie till en unik grupp med ett helt eget sound. Här finns tunga rocksånger, rhythm and bluesbitar, soulinfluerade stycken, ballader och ett par renodlade blueslåtar. Detta omväxlande och väl avvägda låtval utförs av ett synnerligen samspelt band där rytmsektionen får rejält med utrymme liksom även Clempsons smakfulla gitarrspel och där kronan på verket utgörs av Marriotts kraftiga och oefterhärmliga sång.

Höjdpunkterna är många på skivan. Några låtar värda att nämna är det svängiga soulinfluerade inledningsspåret ”Hot´n´Nasty” som anger ton och stämning för albumet, den tunga trögflytande ”The Fixer” med suveränt gitarrspel av Clempson och en majestätisk cover av Eddie Cochrans klassiska låt ”C´mon Everybody” som rullar fram likt ett hellångt godståg. Sida två på vinylen inleds med min absoluta favorit Humble Pie-låt, ”30 Days in the Hole” där allt är perfekt; uppkäftigt attitydfullt gitarrspel, oöverträffad sång och ett allmänt ös som får en på utmärkt humör. Värda att nämna är även den närapå nio minuter långa långsamma blueslåten ”I Wonder” – en utmanare till Led Zeppelins ”Since I´ve Been Loving You” – i vilken hela bandet får glänsa samt det avslutande hårdrockspåret ”Sweet Peace and Time” där Humble Pie vräker på som bara detta band kunde när det var som bäst.

Kort sammanfattat är Smokin´ en platta utan svagheter. Skivan är definitivt en klassiker och Humble Pie ett sällsynt ärligt och uppriktigt band som man gärna unnade mera uppmärksamhet och uppskattning. I tiden var bandet en av de stora liveattraktionerna och den som vill höra mer gör klokt i att leta rätt på några liveinspelningar för en mera energisk grupp på scen får man leta efter.

Högt på min önskelista står en remaster-utgåva av Smokin´, gärna med litet icke-tidigare publicerat bonusmaterial och den sedvanliga uttömmande essän i broschyren. I väntan på den får man nöja sig med och njuta av den utgåva som finns.

Nedan några smakbitar:

30 Days in the Hole

http://youtu.be/sdXjm8pZMws
 
I Wonder
http://youtu.be/_-FO9tCJlQg
 
Hot ´n´Nasty
http://youtu.be/WWjiyRFtJlY