Ett tillägg till min subjektiva förteckning är det
helgjutna albumet Smokin´ av den hårt
arbetande brittiska gruppen Humble Pie. Skivan innebar en ny start för bandet
eftersom gitarristen Peter Frampton hade slutat efter lp:n Rock On och ersatts av den begåvade Clem Clempson (f.1949). Den
stabila rytmsektionen med den aktivt spelande Jerry Shirley (f.1952) på trummor
och den framträdande Greg Ridley (1947-2003) på bas var oförändrad. Likaså stod
bandets obestridliga själ, sångaren och gitarristen Steve Marriott (1947-1991) stadigt
kvar vid rodret.
Smokin´ hamnade
hos oss då min äldre bror ville utforska ny terräng och utöka sitt musikrevir.
Han hade läst om Humble Pie i den brittiska rocktidningen New Musical Express och hört ett par låtar på radio vilket hade
väckt en viss nyfikenhet hos honom. När han sedan en dag hade några tior extra (en
lp kostade då omkring 24-30 mark, dvs. cirka 4-5 euro) och inte hittade något
självklarare val i skivaffären kom han hem med Smokin´. Skivan kom att leva ett något besynnerligt liv hos oss.
Den stod på sin plats i skivhyllan och poppade med jämna mellanrum upp
någonstans, däremellan kunde den vara glömd och ligga i dvala under långa
tider.
Det som gör Smokin´
så stark är att skivan är en balanserad helhet och en lyckad mix av de
element som gör Humble Pie till en unik grupp med ett helt eget sound. Här
finns tunga rocksånger, rhythm and bluesbitar, soulinfluerade stycken, ballader
och ett par renodlade blueslåtar. Detta omväxlande och väl avvägda låtval
utförs av ett synnerligen samspelt band där rytmsektionen får rejält med
utrymme liksom även Clempsons smakfulla gitarrspel och där kronan på verket utgörs
av Marriotts kraftiga och oefterhärmliga sång.
Höjdpunkterna är många på skivan. Några låtar värda att
nämna är det svängiga soulinfluerade inledningsspåret ”Hot´n´Nasty” som anger ton
och stämning för albumet, den tunga trögflytande ”The Fixer” med suveränt
gitarrspel av Clempson och en majestätisk cover av Eddie Cochrans klassiska låt
”C´mon Everybody” som rullar fram likt ett hellångt godståg. Sida två på
vinylen inleds med min absoluta favorit Humble Pie-låt, ”30 Days in the Hole”
där allt är perfekt; uppkäftigt attitydfullt gitarrspel, oöverträffad sång och
ett allmänt ös som får en på utmärkt humör. Värda att nämna är även den närapå
nio minuter långa långsamma blueslåten ”I Wonder” – en utmanare till Led
Zeppelins ”Since I´ve Been Loving You” – i vilken hela bandet får glänsa samt
det avslutande hårdrockspåret ”Sweet Peace and Time” där Humble Pie vräker på
som bara detta band kunde när det var som bäst.
Kort sammanfattat är
Smokin´ en platta utan svagheter. Skivan är definitivt en klassiker och
Humble Pie ett sällsynt ärligt och uppriktigt band som man gärna unnade mera
uppmärksamhet och uppskattning. I tiden var bandet en av de stora
liveattraktionerna och den som vill höra mer gör klokt i att leta rätt på några
liveinspelningar för en mera energisk grupp på scen får man leta efter.
Högt på min önskelista står en remaster-utgåva av Smokin´, gärna med litet icke-tidigare
publicerat bonusmaterial och den sedvanliga uttömmande essän i broschyren. I
väntan på den får man nöja sig med och njuta av den utgåva som finns.
Nedan några smakbitar:
30 Days in the Hole
http://youtu.be/sdXjm8pZMwsI Wonder
http://youtu.be/_-FO9tCJlQg
Hot ´n´Nasty
http://youtu.be/WWjiyRFtJlY
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar