Nina Burton: Flodernas bok

Ibland när man läser får man uppleva något extraordinärt, en känsla av att allt är helt rätt och riktigt och att världen, trots allt, är en underbar plats. Detta behagliga tillstånd, som börjar med en varm förnimmelse i magen, sprider sig för att slutligen kännas i hela kroppen. Andningen blir lugn, pulsen börjar slå långsammare och man betraktar omgivningen genom ett inre eller synligt leende.

En litterär bekantskap som kulminerade i ett dylikt välbehag inleddes för drygt tio år sedan då min mentor och vän Folke Isaksson (1927-2013) rekommenderade läsningen av Nina Burtons (f. 1946) fantastiska bok Det som muser viskat i vilken hon skriver intressant, klokt och insiktsfullt om skapande och kreativitet.

Som vanligt ledde det ena till det andra och en annan titel som Isaksson rekommenderade var den prisade Resans syster, poesin där Burton gör en fullkomligt sagolik poesiresa kors och tvärs i Europa. Därefter läste jag med stor behållning hennes tre diktsamlingar Bakom den gröna dörren, De röda minustalen och Ett svar i 24 skärvor.

I Det splittrade alfabetet för Burton ihop humanismen med naturvetenskapen, i Den hundrade poeten ledsagar hon läsaren genom fem decennier av svensk poesi och i den majestätiska Den nya kvinnostaden porträtterar hon betydande kvinnor under tvåtusen år.

Detta var mitt utgångsläge då jag första gången tog Flodernas bok i min hand och tummade litet nyfiket på den och funderade på hur och vad Burton skulle skriva om dessa betydande europeiska vattenvägar. Till sin yttre utformning är boken vacker, för att inte säga läcker, och då jag slog upp några uppslag på måfå och snubblade över ett par bilder retades min läsaptit ytterligare.

Jag slog mig ner i min gröna läsfåtölj, reserverade gott om tid och bläddrade fram till inledningen. Efter att ha läst de första raderna insåg jag att det skulle bli svårt att lägga ifrån sig boken, samtidigt tvingade jag mig själv att läsa långsamt och med omtanke för att dra ut på njutningen och säkert uppfatta alla detaljer och nyanser i språket.

Nina Burtons första resa följer Rhônefloden från dess början uppe i Rhôneglaciären fram till utloppet i Medelhavet. Därefter reser hon längs Rhenfloden från dess begynnelse i Alperna tills den förgrenar sig i närheten av Hollandskusten och slutligen rinner ut på flera platser i Nordsjön. I den avslutande resan söker hon upp källorna till Themsen för att färdas längs denna flod fram till dess utlopp i Nordsjön, öster om London.

På grund av flodernas skilda karaktärer ledsagar Burton läsaren på tre mycket varierande resor. Det som gör Burtons skildring extra givande är den nyfikenhet och vetgirighet som styr henne, hon reser som man alltid borde kunna resa, med vidöppna sinnen. Då man till detta lägger ett ansenligt mått kunskap och bildning i såväl humanistiska som naturvetenskapliga vetenskaper är slutresultatet hisnande i sin rikedom. Burton ser på ett härligt sätt, ser intressanta sammanhang, kopplar ihop oväntade saker och får med otroligt mycket av betydelse i sin text. Vidare visar hon hur det mesta hänger ihop med det mesta, en sann essäist i ordets bästa bemärkelse.

Då man kompletterar denna enorma kunskapsmängd och stilistiska begåvning med ett generöst sinne som mer än villigt delar med sig av sitt vetande sitter man hänförd med detta ymnighetshorn till bok, ur vilket Burton öser fakta om geografi, miljö, historia, näringsliv och kultur. Vad mer kan man önska sig av en essäistisk reseskildring?

Flodernas bok är en härlig bildningsresa, en fantastisk länsstolsresa och en bok som lockar ut en på flodresa, jag är imponerad och förstummad. Det enda jag kan säga är, läs Nina Burtons genomkloka bok, för mycket bättre kan det inte bli.