tisdag 29 maj 2012

Ett betydelsefullt ungdomsminne - skriftskolan i juni 1976

Det är alltid lika fängslande och intressant att upptäcka hur återseendet av en bestämd plats kan få igång hågkomstprocesser och lyfta fram minnen man inte längre kom ihåg att man bar med sig. En dylik, förvånansvärt stark, händelse inträffade då jag i mitt arbete följde med en skolklass på en utomhusdag till församlingarnas lägergårdar på Satava, en av öarna utanför Åbo.

Vägen ut till lägerområdet sade mig ingenting, snarare var minnesbilderna så gott som totalt utraderade, men då vi hade kommit fram och jag gick omkring på området började jag känna igen mig trots att det var 36 år sedan jag vistades tolv dygn här under mitt skriftskolläger.

Det som slutligen öppnade minnets dammluckor var den något steniga och karga strandlinjen med den kännspaka doften av land som möter hav, de höga sjömärkena av trä, de stora tallarna, blåstens sus i trädkronorna och de barackliknande låga träbyggnaderna. Särskilt bra tyckte jag om utsikten ut mot fartygsfarleden mot vilken jag under lägret längtansfullt spanade för att få en skymt av någon av färjorna som var på väg över Erstan mot Sverige.

Ett annat minne som kröp över mig hade, inte så förvånande, med musik att göra. Ett par dagar före lägret började hade jag, i början av juni, full av iver köpt dubbelalbumet Derek & the Dominos In Concert på vilket Eric Clapton försökte göra sig anonym för att skaka av sig bördan som gitarrhjälte. Jag hade lyssnat intensivt på skivan och fastnat för flera av de långa låtarna och särskilt imponerad var jag av Claptons gitarrspel som jag tyckte var fenomenalt. För att få med mig litet av musiken på skivan hade jag spelat in ”Why Does Love Got To Be So Sad”, ”Presence Of the Lord”, ”Tell the Truth”, ”Bottle of Red Wine”, ”Blues Power” och ”Have You Ever Loved a Woman” på en färggrann Agfa C-kassett.

Vid några obevakade ögonblick kvällstid då lägerledarna var borta från huset smyglyssnade jag på kassetten och njöt av Claptons vemodiga, något försiktiga, nästan tveksamma, sång och briljanta gitarrspel som han också släppte fram en aning dämpat för att inte överrösta sina medmusiker. Det finns något över den här skivan som försätter mig i en härligt lågmäld stämning vilket gjort att jag gärna återkommit till den under årtiondens lopp. Och dessutom påminner den alltid mig om tiden på lägret.

Vid besöket hade jag tillfälle att flanera längs de smala vägarna medan eleverna löpte runt på lägerområdet. Jag stannade till vid bastun och lät mig färdas bakåt i tiden. Under lägret brukade vi sitta på en smal bänk i den djupa skuggan bakom bastun och prata, flickor och pojkar tillsammans, sammanförda av lägret, med en kontakt och sammanhållning som växte och fördjupades för varje dag som gick. För mig var det här första gången jag på ett naturligt sätt kom i kontakt med flickor, och då vi ännu hade skolans mest populära tjejer på vårt läger kändes det extra fint.

Den starkaste och mest exalterande hågkomsten från lägret var en kväll då vi hade samlats i allrummet runt en sprakande brasa. Vi satt flicka och pojke med slutna ögon och kände på och smekte varandras händer. För en gångs skull hade jag turen med mig för mitt par var den sötaste flickan på hela lägret och att få utföra denna övning med henne var magiskt och sagolikt. Det var nog det närmaste jag nådde gud på lägret, men i efterhand känns det inte alls som så lite eller något att ringakta för det viktiga är att få kontakt och bli sedd och den gåvan gav mig flickorna på lägret och för det är jag er evigt tacksam, ni vet vilka ni är.

Därför är det föga förvånande att jag längre fram har kommit fram till att det viktigaste med lägret för mig var just flickorna och det gensvar jag fick av dem. Det var inte bara en eller två spännande tjejer på lägret, utan så gott som alla var fascinerande på sitt sätt. Detta uppvägde det mesta av de enformiga och tråkiga lektioner vi blev utsatta för.

Efter gemytlig korvgrillning över öppen eld var friluftsdagen slut och jag åkte glad och nöjd hem med ljusa tankar och en spira hopp i dessa djävulska tider. Tråkigt bara att man så ofta måste färdas bakåt för att nå något som liknar vanlig hygglighet och godhet, en kärna av anständig medmänsklighet och omtanke.

fredag 4 maj 2012

Harry Chapin


En lördag, tror jag det var, någon gång på vintern 1978 råkade jag, mot mina vanor, lyssna på radio. Det var sannolikt fråga om ett av de fina och insatta program som den kunniga Jake Nyman skämde bort lyssnarna med. I ett och samma program spelade han två låtar som kom att förändra min tillvaro; ”Melancholy Man” av The Moody Blues och ”Dance Band on the Titanic” av Harry Chapin.

Ett par veckor gick, mitt första år i gymnasiet började närma sig slutet, det blev sportlov från skolan vilket innebar ishockey med kompisarna på Idrottsparkens vida nedre plan om dagarna och musiklyssnande på kvällarna. De två ovan nämnda låtarna hade stannat i mitt minne och väckt min nyfikenhet. Av Moody Blues kände jag från förut till låtarna ”Nights In White Satin” och ”I´m Just a Singer In a Rock and Roll Band” medan Harry Chapin var ett helt obekant namn för mig. Eventuellt hade jag, utan att känna till artisten, någon gång hört ”Six String Orchestra” på radion.

I början av mars då sportlovet var över och man otåligt började längta efter en varmare årstid med mera ljus skaffade jag en dag då jag var vid stadd kassa, det vill säga hade haft tålamod att spara ihop tillräckligt med medel, två dubbelabum, The Best of Moody Blues och Dance Band on the Titanic.

Moody Blues kom att bli ett band jag lyssnade på med jämna mellanrum, inte alls sällan då jag var tonårsmässigt olyckligt och obesvarat kär eller annars bara kände mig romantisk. Moody Blues erbjöd melodisk och vackert sjungen musik som talade till min mjuka sida, som i ärlighetens namn kunde vara både bred och djup. Under hösten 1978 och vintern 1979 hade Moody Blues comebackalbum Octave mycket stor betydelse i mitt liv, under en period då en tjej som jag gillade mycket lät mig lida och vrida mig på kroken och även i övrigt gjorde min tillvaro minst sagt turbulent och tumultuarisk. Felet var dock helt och hållet mitt eget för ett par år tidigare hade jag i min barnsliga hybris behandlat henne mer än grisaktigt.

Harry Chapin växte snart med sina talande och berörande berättelser och väl anpassade melodier till en god och kär vän. Hans karaktärer är så fulla av liv med alla sina tillkortakommanden och problem. Ju mera jag lyssnade på honom desto närmare kändes han, det fina med honom var att han inte kändes ett dugg avlägsen och majestätisk. Det är orsaken till att Chapin blev viktigare för mig än till exempel den något mera distanserade Bob Dylan, som jag även uppskattar mycket högt. Just denna känsla av att ha känt mannen bakom verket gjorde att hans bortgång i en trafikolycka på väg till en välgörenhetskonsert kändes som en tung personlig förlust.

Under en tid från våren 1978 framöver skaffade jag samtliga Harry Chapin album och även om flera av dem kom att bli mycket viktiga för mig behöll Dance Band on the Titanic sin position som den viktiga och stora Chapin-plattan för mig. Det var via den jag hade lärt mig att älska låtar som den typiska Chapin-novellen ”Country Dreams”, den gripande kärlekssången ”I Do It For You Jane”, den slitande vackra ”Mismatch”, den starka ”Mercenaries” eller det långa episka självbiografiska mästerverket ”There Only Was One Choice” som avslutar albumet.
Harry Chapin har under 35 års tid skänkt mig glädje, tröst, hopp och styrka, försatt mig i vemod och eufori. Hans texter om den olyckliga eller strävsamma, välmenande lilla människan är enkla för lyssnaren att identifiera sig med. Han är medmänsklig, human, icke-fördömande, men även rivande i sina kärlekssånger eller mycket humoristisk då det behövs, likaså självironisk.

Bland det stora antalet sångare-låtskrivare från USA är Harry Chapin ett alternativ värt att lyssna på.

tisdag 1 maj 2012

Ett sommarminne

Det är första maj, solen skiner brett och ljust utanför fönstret och våren ser äntligen ut att vara här med all den groende skira grönska som lovar så mycket nytt liv. Med denna tablå för blicken och vårkänslan i sinnet känner jag att jag idag vill skriva fritt och inte heller lägga in någon styrande bild. Låt mig dela med mig av ett minne jag vårdat med glädje och vemod i uppemot 35 års tid.

Det var en av de sista somrarna jag var ledig; de där ett par åren då man står vid ett vägskäl och längtansfullt blickar i en ny riktning utan möjlighet att välja denna spännande väg som leder mot det okända och spännande kallat sommarjobb eftersom man ännu är för ung. För mig innebar dessa somrar ett otåligt pendlande mellan sommarstugan och lägenheten i staden. Inte sällan kändes det som om man var på fel ställe var man än befann sig, men vid några tillfällen kunde alla bitar ramla på sina rätta platser.

Under hela min uppväxt hade jag avundats de av mina kamrater som hade massor med vänner på sin stuga. Själv hade jag känt mig något isolerad vilket till största delen berodde på min obekvämhet att tala finska. Jag tyckte att jag pratade dålig och klumpig finska och höll hellre tyst. Det fanns nämligen gott om jämnåriga i vår vik, de flesta flickor, problemet var att de alla var finskspråkiga. Visst umgicks jag med dem ibland, men inte lika flitigt som min syster och äldre bror.

Därför var det rena rama lyxen att i tonåren hitta en tre år äldre skolkompis i byn. Han var inte ofta på besök eftersom han sommarjobbade som piccolo på det stora hotell Hesperia i huvudstaden. En kväll i slutet av juli damp han dock ner på vår veranda och frågade om jag ville hänga med och meta. Han visste en bra plats som låg ett stycke från vår stuga. Vi plockade med oss ett par spön, en plasthink för fångsten, ett par tegelstenar till ankare, grävde rikligt med mask och rodde iväg.

Vi rodde längs det breda sundet som på bägge sidor kantades av stugor med undantag för ett brant kalberg på stranden mitt emot. Där fanns ingen bebyggelse och om man tog iland vid den stupande steniga stranden kunde man inbilla sig att man var längre ut i skärgården än i denna innersta vassrika och bördiga del. På berget växte vild gräslök och i vattnet vajade stora klasar med blåstång. Stranden där fiskeplatsen låg var grannbyns gamla ångbåtsbrygga, närmare bestämt den stenkista som fanns kvar av den och låg ett stycke under vattenytan.

Vi förankrade och slängde ut våra revar precis i mötet mellan stenkistans yttre kant och det fritt flytande vattnet. Efter att båtens långsamma vridrörelser runt ankarrepet stillnat kom abborrstimmet för första gången och smakade på våra maskar. Turvis drog vi upp fiskar av vilka några enstaka var större och klart ätbara. Dem sparade vi i hinken medan vi slängde tillbaka de minsta.

Efter en stund försvann stimmet för att återkomma om ett tag. Vi lärde oss snart fiskarnas rytm. Vi satt och småpratade eller teg och hade det gemytligt. Solen började dala mot det kompakta skogsbandet och kvällen omkring oss tystnade och stillnade ytterligare någon grad. Barnens larm på stränderna avtog, båtarnas surr blev glesare och vattenytan dämpade sina rörelser. Ljud och läten ersattes av den för den finska sommaren så typiska och älskade doften eller lukten av tidningspapper och ved som antänds i strandbastun. Slingor av grå rök nådde oss i båten och försatte oss i ett lojt tillstånd av välbehag.

Vi beslöt att sitta kvar ett tag ännu och invänta den tätnande blå skymningen över den grönpolerade vattenspegeln. Metandets betydelse sjönk undan och ersattes av vårt nästan viskande samtal. Han berättade om sitt jobb på hotellet och folk han mött och jag lyssnade med beundran och avund, kände mig som en småkille. Vi talade om musik, hans stora favoriter var The Beatles och Led Zeppelin. Mina var Free och Bad Company. Jag berättade att jag just då hade lyssnat mycket på den dystert vemodiga ”Moonshine” från Frees debutalbum Tons of Sobs. Han kände till låten och efter att ha talat om den stämning den förmedlade fick han en plötslig impuls.

Han rotade i sin slitna jeansjacka och fick fram en kulspetspenna och en bit rutigt papper ur bröstfickan. En bra stund satt han försjunken i tankar, plitade, blickade ut över sundet, strök över och skrev igen. Sedan överlämnade han något som kunde likna en sångtext eller ett poem till mig i vilken han med ynglingens uppriktighet hade skrivit ner det vi upplevt tillsammans under kvällen.

Drygt 35 år senare kan jag ibland veckla ut den slitna lappen och med ett tårfyllt leende läsa denna nedteckning av vår vänskap där vid brokistan den där kvällen i juli under senare hälften av 1970-talet. Jag undrar vad det blev av honom, hur han har det, för de avlägsna rapporter som nått mig bådar inte enbart gott. Vänskap behöver inte vara långvarig för att uppnå intensitet, ibland kan några enstaka möten som infaller vid rätt tidpunkt vara så tungt bärande och laddade att de bär ett helt liv därefter. Jag är lycklig över att ha fått uppleva ett dylikt möte.