Det
var en av de sista somrarna jag var ledig; de där ett par åren då man står vid
ett vägskäl och längtansfullt blickar i en ny riktning utan möjlighet att välja
denna spännande väg som leder mot det okända och spännande kallat sommarjobb
eftersom man ännu är för ung. För mig innebar dessa somrar ett otåligt
pendlande mellan sommarstugan och lägenheten i staden. Inte sällan kändes det
som om man var på fel ställe var man än befann sig, men vid några tillfällen
kunde alla bitar ramla på sina rätta platser.
Under
hela min uppväxt hade jag avundats de av mina kamrater som hade massor med
vänner på sin stuga. Själv hade jag känt mig något isolerad vilket till största
delen berodde på min obekvämhet att tala finska. Jag tyckte att jag pratade
dålig och klumpig finska och höll hellre tyst. Det fanns nämligen gott om
jämnåriga i vår vik, de flesta flickor, problemet var att de alla var
finskspråkiga. Visst umgicks jag med dem ibland, men inte lika flitigt som min
syster och äldre bror.
Därför
var det rena rama lyxen att i tonåren hitta en tre år äldre skolkompis i byn.
Han var inte ofta på besök eftersom han sommarjobbade som piccolo på det stora
hotell Hesperia i huvudstaden. En kväll i slutet av juli damp han dock ner på
vår veranda och frågade om jag ville hänga med och meta. Han visste en bra
plats som låg ett stycke från vår stuga. Vi plockade med oss ett par spön, en
plasthink för fångsten, ett par tegelstenar till ankare, grävde rikligt med
mask och rodde iväg.
Vi
rodde längs det breda sundet som på bägge sidor kantades av stugor med undantag
för ett brant kalberg på stranden mitt emot. Där fanns ingen bebyggelse och om
man tog iland vid den stupande steniga stranden kunde man inbilla sig att man
var längre ut i skärgården än i denna innersta vassrika och bördiga del. På
berget växte vild gräslök och i vattnet vajade stora klasar med blåstång. Stranden
där fiskeplatsen låg var grannbyns gamla ångbåtsbrygga, närmare bestämt den
stenkista som fanns kvar av den och låg ett stycke under vattenytan.
Vi
förankrade och slängde ut våra revar precis i mötet mellan stenkistans yttre
kant och det fritt flytande vattnet. Efter att båtens långsamma vridrörelser
runt ankarrepet stillnat kom abborrstimmet för första gången och smakade på
våra maskar. Turvis drog vi upp fiskar av vilka några enstaka var större och
klart ätbara. Dem sparade vi i hinken medan vi slängde tillbaka de minsta.
Efter
en stund försvann stimmet för att återkomma om ett tag. Vi lärde oss snart
fiskarnas rytm. Vi satt och småpratade eller teg och hade det gemytligt. Solen
började dala mot det kompakta skogsbandet och kvällen omkring oss tystnade och
stillnade ytterligare någon grad. Barnens larm på stränderna avtog, båtarnas
surr blev glesare och vattenytan dämpade sina rörelser. Ljud och läten ersattes
av den för den finska sommaren så typiska och älskade doften eller lukten av
tidningspapper och ved som antänds i strandbastun. Slingor av grå rök nådde oss
i båten och försatte oss i ett lojt tillstånd av välbehag.
Vi
beslöt att sitta kvar ett tag ännu och invänta den tätnande blå skymningen över
den grönpolerade vattenspegeln. Metandets betydelse sjönk undan och ersattes av
vårt nästan viskande samtal. Han berättade om sitt jobb på hotellet och folk
han mött och jag lyssnade med beundran och avund, kände mig som en småkille. Vi
talade om musik, hans stora favoriter var The Beatles och Led Zeppelin. Mina
var Free och Bad Company. Jag berättade att jag just då hade lyssnat mycket på
den dystert vemodiga ”Moonshine” från Frees debutalbum Tons of Sobs. Han kände till låten och efter att ha talat om den
stämning den förmedlade fick han en plötslig impuls.
Han
rotade i sin slitna jeansjacka och fick fram en kulspetspenna och en bit rutigt
papper ur bröstfickan. En bra stund satt han försjunken i tankar, plitade, blickade
ut över sundet, strök över och skrev igen. Sedan överlämnade han något som
kunde likna en sångtext eller ett poem till mig i vilken han med ynglingens
uppriktighet hade skrivit ner det vi upplevt tillsammans under kvällen.
Drygt
35 år senare kan jag ibland veckla ut den slitna lappen och med ett tårfyllt
leende läsa denna nedteckning av vår vänskap där vid brokistan den där kvällen
i juli under senare hälften av 1970-talet. Jag undrar vad det blev av honom,
hur han har det, för de avlägsna rapporter som nått mig bådar inte enbart gott.
Vänskap behöver inte vara långvarig för att uppnå intensitet, ibland kan några
enstaka möten som infaller vid rätt tidpunkt vara så tungt bärande och laddade
att de bär ett helt liv därefter. Jag är lycklig över att ha fått uppleva ett
dylikt möte.
Jättefint. Allt är fint, språkets precision och långsamhet, uttrycket "ta i land" som jag inte hört förut, och så den där vänskapen.
SvaraRaderaTusen tack Karin S för dessa vackra kommentarer som jag uppskattar extra mycket just för att de kommer från dig, vars språk jag räknar höra till det bästa jag någonsin läst på svenska.
SvaraRaderaOch jag är så hemma i det där aborrmetandet som jag också upplevt med en pojk, en av mina bästa barndomsvänner och ännu vid liv. Stranden kunde vara min strand..Och som Karin säger - det är fint att du vågar dröja så länge vid detaljerna.
SvaraRaderaKort vänskap kan också liknas vid kort kärlek, ibland får det ett annat skimmer. I motsats till en sitcom, typ ; )