Julpromenad i Reso

Min hemstad Reso är en gammal boplats och jordbruksbygd. Ett synligt tecken på detta är en av landets äldsta kyrkor vars byggande anses ha påbörjats år 1305. Den moderna samhällsutvecklingen nådde denna kommun, som ligger mellan Åbo och Nådendal, år 1966 då Reso blev köping. Åtta år senare, år 1974, blev Reso stad och efter 40 år har staden cirka 24 300 invånare.

De flesta förknippar Reso med de stora och breda vägarna som löper kors och tvärs genom orten eller fabriken Raisio. Den som stannar upp och ser sig omkring ett tag upptäcker dock att det finns mycket annat att se i staden. Själv tog jag en längre promenad i hemstaden på julannandag och nedan ett urval bilder från denna vandring.

Reso kyrka.

Herrgården Huhkon kartano i empirestil (1830-40-talet).

Raisio fabrikskomplex.

Kulturcentret Harkko byggdes år 1954 som kommunalhus.

Dessa höghus är byggda 1960-61 och hör till de äldsta i staden.

Bostadsbolagen Killinpuisto och Nallinpuisto från 1962-64.

Det högsta bostadshuset i Reso är 12 våningar.

Reso stadshus stod färdigt år 1981.

Skulpturen föreställer jättarna Killi och Nalli vilka enligt mytologin byggde Reso kyrka.

Reso bibliotek från 1999.

Reso bibliotek.

Nya hus i centrum.

Kontorshus från 2008.

Nybyggt bostadshus i centrum.

Barndomens skridskobanor

Mitt medvetna ishockeyintresse började med VM i Stockholm i mars 1970. Jag var drygt åtta år gammal, vi hade nyligen – efter att min far gett upp för familjens påtryckning – skaffat svartvit televisionsapparat och mitt tålamod hade utvecklats så långt att jag orkade följa med en match på tv. Min äldre bror var tolv år gammal och genomlevde vad som kom att bli hans enda korta och intensiva period av ishockeyentusiasm.

Det jag minns från detta, för Finlands del fina, VM var den inledande matchen mot Sovjetunionens i det närmaste oslagbara lag vilken Sovjet vann med endast ett mål (2-1) efter att Finlands unga målvakt Jorma Valtonen hade spelat sitt livs match. En annan höjdpunkt, som jag till min stora besvikelse inte fick se för att den sändes så sent på kvällen, var då Finland mötte Sverige och vann med 3-1. I den matchen storspelade Finlands andra målvakt Urpo Ylönen. Allt jag minns av den händelsen var då min uppspelta bror kom och lade sig efter matchen och kort berättade att Finland vunnit och att Ylönen tagit nästan allt.

Finland lyckade även besegra Tjeckoslovakien vid VM i Stockholm, och hade man inte förlorat mot det på förhand svagare Östtyskland hade den första bronsmedaljen varit ett faktum.

Efter detta började jag följa med ishockey. Till en början var det främst fråga om VM- och OS-turneringar, men längre fram höll jag även reda på hur de två Åbolagen TuTo och TPS spelade i FM-serien (senare FM-ligan).

Intresset för ishockey ledde även till en ökande lust att åka skridskor och spela hockey med jämnåriga. Höjdpunkten var då vi fick spela under skolans gymnastiklektioner ute på Cygnaeus skolgård där vaktmästaren varje vinter anlade en liten skridskobana.

Utöver det tillbringade jag mina lediga stunder på kvällar och veckoslut på någondera av de två skridskobanorna som fanns i närheten av vårt hem på Trädgårdsgatan.

Uppe vid Kakola fängelse fanns en mindre plan som jag aldrig blev riktigt du med, jag kände mig en smula ängslig i skuggan av den massiva fängelsebyggnaden. Därför undvek jag helst denna plan, men om min bror var med gick vi oftast hit för han gillade den av någon anledning.

Framför de gula barackerna låg skridskobanan invid fängelseområdet.

Jag trivdes bättre på den öppnare planen som låg nedanför det stora gula skolhuset som tillhörde Juhana Herttuan koulu. Här fanns till och med en hockeyrink i vilken man ibland fick vara med och spela. Och baracken där man bytte om till skridskor var en fascinerande, helt egen liten värld. Här satt de större pojkarna och svor och spottade på kaminen då vakten inte var på plats och här såg jag mina första schematiska skisser av både det manliga och det kvinnliga könsorganet. Fast man var en aning rädd och ängslig drogs man till detta utrymme som luktade starkt av svett, fuktigt ylle och en ständigt varm vedeldad kamin.

Den större planen nedanför skohuset.

En kväll på skridskobanan, någon gång under vintern 1971-72, gick mitt liv in i en ny fas. Uppe vid skolan hade ett gäng ungdomar samlats för att röka och lyssna på musik utomhus, hur häftigt var inte det. Jag kommer klart och tydligt ihåg hur grymt bra CCR:s ”Up Around the Bend” lät när den ekade över banan. Den kvällen gick en liten portion av oskulden förlorad. Kunde man göra såhär? Var det möjligt att ta med sig musiken ut och lyssna på den tillsammans med sina kompisar?

Högst upp på krönet samlades ungdomar för att umgås och lyssna på musik.

Skridskobanan var sålunda på ett viktigt sätt med och formade min uppväxt. Jag såg och hörde fragment av den spännande, men ännu farliga, ungdomstid som hägrade någonstans efter ett antal soluppgångar. Före det flyttade vi dock bort från Trädgårdsgatan, ut till förorten Ilpois där ett helt nytt liv väntade.

Det enda, kanske något patetiska, försöket att på egen hand återskapa något av det jag upplevt som min bror och jag gjorde var då vi på våren 1972 åkte med våra cyklar till planen och hade med oss vår kassettbandspelare och den splitternya Mardi Gras med Creedence Clearwater Revival. Vi satt vid plankanten denna varma vårdag och lyssnade på ”Sail Away”, ”Hello Mary Lou”, ”Door to Door” och ”Sweet Hitch Hiker”. Ett fint minne.

Mitt barndomshem låg i det mittersta huset på bilden.

Plock ur höstens läsning

I augusti skrev jag ett inlägg i vilket jag presenterade vad jag läst under sommaren. Så här inför jul tänkte jag, ifall någon vill ta till sig ett tips eller två, berätta om några av de böcker jag läst sedan dess.

Jag inledde hösten och återgången till vardagen med att läsa Jenny Westerströms tjocka och uttömmande bok Nils Ferlin. Ett diktarliv i vilken man får följa denna unika och begåvade poet från vaggan till graven.

Då jag väl var i farten att läsa litteraturvetenskap fortsatte jag med Håkan Möllers intressanta bok Pär Lagerkvist. Ögonblickets diktare och marknaden som beskriver hur Lagerkvist arbetade sig vidare mot den berömmelse som kulminerade i Nobelpriset i litteratur år 1951. Boken berättar ingående hur författaren genom att vidta en räcka högst medvetna och kalkylerade åtgärder banade sin väg mot framgång, hur han målmedvetet strävade efter att bygga upp en litterär karriär.

Bland de skönlitterära verk jag läst vill jag ta upp Lena Anderssons vinnare av Augustpriset år 2013, Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, en kärleksroman som fängslar läsaren med ett till synes enkelt, men hundra procent träffsäkert språk. På rekommendation av min modersmålslärare från gymnasiet läste jag Livslägen av Julian Barnes, en märkvärdig, genial och vacker liten bok om ballongflygande, fotografi och saknad. Barnes låter sig inte bindas av en genre utan rör sig i en och samma bok ohämmat mellan fiktion, essä och minnen.

En författare jag alltid läser så fort en ny titel kommit ut är Björn Ranelid. Den här hösten gav han ut Kärleken och de sista människorna på jorden, en samtida dystopi om ett sönderbombat Stockholm i vilken huvudpersonen Björn Ranelid och hans barnbarn Ryder försöker komma till rätta i en tillvaro där inget är som förut. Kanske inte Ranelids bästa roman men trots allt hån och förringande han blivit utsatt för under sin karriär kan jag inte låta bli att beundra och tycka om Ranelid. Han har en uppriktighet, ett patos och ett program från vilket han inte viker en millimeter oberoende av vad som skrivs om honom och hur mycket han än blir baktalad. För mig blir detta en fråga om tolerans och respekt. Varför finns det så många som inte vill tolerera Björn Ranelid och respektera honom? Och vilket är alternativet ifall vi inte gör det, och vilka blir vi då? Litteraturen och världen behöver Björn Ranelid. Dessutom äger han ett unikt språk som i sina finaste och mest gripande stunder bär ett sällsynt skimmer.

Ett annat tips jag fick via facebook gällde Mårten Westös senaste novellsamling Som du såg mig då, en av årets bästa skönlitterära böcker. Westö behärskar novellkonsten mästerligt och slutresultatet är en sällan upplevd läsnjutning. Det är så skönt att läsa ett vackert och exakt språk och det skänker Mårten Westö med rågat mått. Omedelbart efter läsningen av de nya novellerna skaffade jag hans samling En sorts värme från 2005 i vilken har är närapå lika knivskarp. Dessa rekommenderar jag varmt för den som vill få sig en sällsynt och rent hisnande läsupplevelse.

Slutligen tre böcker som knyter till rockmusikens värld. Jimi Hendrix yngre bror Leon Hendrix har tillsammans med Adam Mitchell skrivit en bok med titeln Jimi Hendrix. En brors berättelse. Jag väntade mig mycket men blev besviken. Efter läsningen kände jag mig tom och närapå grundlurad, substansen i boken saknades. Litet skrap här och där men inget som skulle ha lyft boken till det den kunde ha blivit.

Någon avsaknad av substans kan man däremot inte tala om när det gäller Pattis Smiths helt fantastiska Just kids i vilken hon skapar konst och stor litteratur av sin relation med fotografen Robert Mapplethorpe. Smith skildrar New York på ett fullkomligt hänförande sätt, hon förflyttar läsaren dit, man ser, hör och känner staden. En otrolig prestation och en fenomenal bok som man enbart kan hoppas att ständigt finner nya läsare. Så skriver man en fängslande bok, Patti Smith är suverän även i författarrollen.

Min mer än 40 år gamla relation till The Rolling Stones lyckades än en gång förföra mig. Jag läste någonstans att Keith Richards bok Livet fått mycket beröm och beslöt att ge den en chans. Till en början var jag en aning skeptisk; vad nytt kunde ännu en bok om The Rolling Stones tillföra, jag har ju läst flera redan och känner bandets historia utan och innan. Där gick jag bet för Richards lyckas pressa ännu litet nytt ur ämnet, han berättar öppet om sitt liv och resultatet är förvånansvärt intressant och levande. Så jag vågar nog rekommendera Richards bok för den som vill läsa om detta unika och seglivade band.

Båttur till Långholmen

En kavlugn soldisig förmiddag i slutet av juli gav vi oss ut på en av våra turer med vår nyinköpta utombordare. Vi tog med oss varsin flaska mineralvatten ifall vi skulle bli överrumplade av akut törst och jag plockade därtill med mig min kamera i hopp om några ljumma inomskärsbilder i varma nyanser.

Vi puttrade i sakta mak ut från Pölsböleviken och vek omedelbart av till höger, eller styrbord, och följde Fagerkulla strandlinje förbi den snyggt anlagda bystranden vidare mot grannbyn Bollböle. Jag pekade ut platsen där en ångbåtsbrygga en gång i tiden legat och vid vilkens stenkista min vän och jag brukade meta rejäla abborrar i slutet av 1970-talet. Alldeles bredvid finns ett brant berg som vid vattnet avslutas i ett lent och plant berg på vilket vi stod och metade om det av någon orsak inte nappade ute vid brokistan.

Inom kort passerade vi våra goda vänners villa med det pittoreska lilla vita badhuset på bryggan. För säkerhets skull vinkade vi upp mot huset ifall de skulle råka få syn på oss. På andra sidan Suninsalmi ligger Harvarö och det fina berget med vilt växande gräslök som jag skrivit om i en tidigare text, det utanför vilket det finns blåstång och där vattendjupet en bit från stranden är nästan tjugo meter.

När vi lämnat Bollböle bakom oss hade vi Vidkullaviken snett framför oss på styrbords sida och på babords sida närmade vi oss den fina gården Suni på Harvarö. Mellan dessa ligger den med stugor tätt bebyggda lilla holmen Suninholma. När vi kommit så här långt öppnade sig sundet i ett vidare vatten. Här finns några fågelkobbar och en liten holme på vilken det växer några träd. Vi gjorde en sväng in mot fågelberget före vi styrde ut mot Lielaxöns nordligaste udde, Rövarnäs.

Just före man når denna yttersta punkt åker man igenom Långholmssundet med den fortfarande, konstigt nog, obebodda Långholmen på babords sida. På denna sida av Långholmen finns en lätt tillgänglig och badvänlig, om också rätt smal, strandremsa. Hit åkte vår familj i min barndom någon gång tillsammans med min mosters familj i deras motorbåt. Vi tog i land och de vuxna plockade fram gasolkök och redde en måltid bestående nypotatis och inlagd sill med traditionella drycker till medan vi kusiner badade och utforskade näromgivningen på holmen. Under upptäcktsfärden höll vi både på att trampa på en huggorm och i relativt färsk koskit, inte rykande dock.

Även denna dag mer än fyra decennier senare hade en barnfamilj tagit i land på stranden för att njuta av sommaren och bada. Eftersom vädret alltjämt var vindstilla beslöt vi att runda Långholmen. Framför oss hade vi Pemarfjärdens nordliga ända med den stora holmen Aavikki som blickfång i centrum. Längre fram låg sundet som går mellan Harvarö och Pikislandet och tittade man i motsatt riktning kunde man ana sig till hur Pemarfjärden fortsatte sin sträckning långt söderut för att slutligen mynna ut vid Gullkrona fjärd. På Långholmens höga nordliga udde såg vi några betande får som klättrade längs sluttningen.

Vi följde Långhomen och styrde tillbaka hemåt. Nära fågelgrunden luktade det gott av vass, strandväxtlighet och sjöbotten. Värmen var påtaglig för det fläktade inte alls på sjön så det medtagna mineralvattnet smakade mycket gott. Utanför Suninholma såg vi en häger kretsa ovanför en bred vassremsa, sannolikt på jakt efter något ätbart.

När vi närmade oss hemstranden åkte vi fortfarande över en glasaktigt stilla vattenyta. Samtidigt tänkte man kanske på hur oroliga och ovänliga redan dessa vatten inomskärs kunde vara då det blåste upp. I dessa funderingar avslutade vi vår lyckade vackertväderstur och tog, före vi åt en fräsch salladslunch, ett (svalkande) dopp i det tjugotregradiga grönklara vattnet.