Barndomens skridskobanor

Mitt medvetna ishockeyintresse började med VM i Stockholm i mars 1970. Jag var drygt åtta år gammal, vi hade nyligen – efter att min far gett upp för familjens påtryckning – skaffat svartvit televisionsapparat och mitt tålamod hade utvecklats så långt att jag orkade följa med en match på tv. Min äldre bror var tolv år gammal och genomlevde vad som kom att bli hans enda korta och intensiva period av ishockeyentusiasm.

Det jag minns från detta, för Finlands del fina, VM var den inledande matchen mot Sovjetunionens i det närmaste oslagbara lag vilken Sovjet vann med endast ett mål (2-1) efter att Finlands unga målvakt Jorma Valtonen hade spelat sitt livs match. En annan höjdpunkt, som jag till min stora besvikelse inte fick se för att den sändes så sent på kvällen, var då Finland mötte Sverige och vann med 3-1. I den matchen storspelade Finlands andra målvakt Urpo Ylönen. Allt jag minns av den händelsen var då min uppspelta bror kom och lade sig efter matchen och kort berättade att Finland vunnit och att Ylönen tagit nästan allt.

Finland lyckade även besegra Tjeckoslovakien vid VM i Stockholm, och hade man inte förlorat mot det på förhand svagare Östtyskland hade den första bronsmedaljen varit ett faktum.

Efter detta började jag följa med ishockey. Till en början var det främst fråga om VM- och OS-turneringar, men längre fram höll jag även reda på hur de två Åbolagen TuTo och TPS spelade i FM-serien (senare FM-ligan).

Intresset för ishockey ledde även till en ökande lust att åka skridskor och spela hockey med jämnåriga. Höjdpunkten var då vi fick spela under skolans gymnastiklektioner ute på Cygnaeus skolgård där vaktmästaren varje vinter anlade en liten skridskobana.

Utöver det tillbringade jag mina lediga stunder på kvällar och veckoslut på någondera av de två skridskobanorna som fanns i närheten av vårt hem på Trädgårdsgatan.

Uppe vid Kakola fängelse fanns en mindre plan som jag aldrig blev riktigt du med, jag kände mig en smula ängslig i skuggan av den massiva fängelsebyggnaden. Därför undvek jag helst denna plan, men om min bror var med gick vi oftast hit för han gillade den av någon anledning.

Framför de gula barackerna låg skridskobanan invid fängelseområdet.

Jag trivdes bättre på den öppnare planen som låg nedanför det stora gula skolhuset som tillhörde Juhana Herttuan koulu. Här fanns till och med en hockeyrink i vilken man ibland fick vara med och spela. Och baracken där man bytte om till skridskor var en fascinerande, helt egen liten värld. Här satt de större pojkarna och svor och spottade på kaminen då vakten inte var på plats och här såg jag mina första schematiska skisser av både det manliga och det kvinnliga könsorganet. Fast man var en aning rädd och ängslig drogs man till detta utrymme som luktade starkt av svett, fuktigt ylle och en ständigt varm vedeldad kamin.

Den större planen nedanför skohuset.

En kväll på skridskobanan, någon gång under vintern 1971-72, gick mitt liv in i en ny fas. Uppe vid skolan hade ett gäng ungdomar samlats för att röka och lyssna på musik utomhus, hur häftigt var inte det. Jag kommer klart och tydligt ihåg hur grymt bra CCR:s ”Up Around the Bend” lät när den ekade över banan. Den kvällen gick en liten portion av oskulden förlorad. Kunde man göra såhär? Var det möjligt att ta med sig musiken ut och lyssna på den tillsammans med sina kompisar?

Högst upp på krönet samlades ungdomar för att umgås och lyssna på musik.

Skridskobanan var sålunda på ett viktigt sätt med och formade min uppväxt. Jag såg och hörde fragment av den spännande, men ännu farliga, ungdomstid som hägrade någonstans efter ett antal soluppgångar. Före det flyttade vi dock bort från Trädgårdsgatan, ut till förorten Ilpois där ett helt nytt liv väntade.

Det enda, kanske något patetiska, försöket att på egen hand återskapa något av det jag upplevt som min bror och jag gjorde var då vi på våren 1972 åkte med våra cyklar till planen och hade med oss vår kassettbandspelare och den splitternya Mardi Gras med Creedence Clearwater Revival. Vi satt vid plankanten denna varma vårdag och lyssnade på ”Sail Away”, ”Hello Mary Lou”, ”Door to Door” och ”Sweet Hitch Hiker”. Ett fint minne.

Mitt barndomshem låg i det mittersta huset på bilden.