John Mayall´s Bluesbreakers: Crusade

Den brittiska bluesmusikern John Mayall gav i mitten av 1960-talet ut fyra epokgörande bluesalbum. Sviten inleddes 1966 med hans kanske bäst kända skiva, Bluesbreakers – John Mayall With Eric Clapton, på vilken den 21-åriga Clapton växer till sig som gitarrist och gör sig redo för uppdraget som fullt utvecklad gitarrhjälte i bandet Cream senare samma år.

Clapton ersattes av Peter Green som medverkar på albumet A Hard Road, utgivet i februari 1967. I rytmsektionen hade trummisen Hughie Flint blivit utbytt mot Aynsley Dunbar medan basisten John McVie alltjämt var kvar i gruppen.

John Mayalls arbetstakt var rask för redan i september 1967 hade han sin följande lp, Crusade, klar för publicering. Detta album anser jag vara höjdpunkten i Mayalls långa karriär. På Crusade är Bluesbreakers moget och fullgånget, samtliga låtar är starka, all tveksamhet är borta och alla eventuella ojämnheter är bortslipade. Det som återstår är ett praktfullt bluesalbum som tål både tidens stränga bedömning och vilken kritisk granskning som helst.

Vid det här laget hade Dunbar slutat och Keef Hartley satt bakom trummorna, Green hade likaså gått vidare och den unge Mick Taylor var ny gitarrist. Bandet hade också utökats med tenorsaxofonisten Chris Mercer och baritonsaxofonisten Rip Kant vilket öppnade för nya möjligheter och fördjupade musiken. Trotjänaren John McVie var fortfarande kvar, men slutade efter Crusade och följde Peter Green som nyss startat gruppen Fleetwood Mac.

Det som är mest imponerande och häpnadsväckande med Crusade är den mogenhet och insikt som Mick Taylor har i sitt spel som 17-18-åring. Han tar utan att tveka vid efter Clapton och Green och han gör det mästerligt. Allt han spelar på plattan är genomtänkt, nyanserat och stilrent.

Tack vare ett skickligt, tillförande utnyttjande av de resurser man har växer Crusade till en stark och väl genomförd helhet där musikerna stöder varandra och bidrar till att skapa något stort. Saxofonerna vidgar ljudbilden och ger musiken en ny dimension, ett nytt djup och en extra bredd. Det som också är fint med skivan är att soundet fjärmar sig från det tidigare 1960-talet och närmar sig 1970-talet.

Vill man plocka ut några höjdpunkter, i vilka Mick Taylor men självfallet även de övriga i bandet glänser, bör man nämna inledningsspåret ”Oh Pretty Woman” som anger ton, attityd och stämning för hela skivan, den sköna, tunga, långsamma bluesen ”My Time After a While” där McVies basspel är fenomenalt, likaså saxofonerna och det suveräna gitarrspelet. Bandet går vidare i den svängiga instrumentallåten ”Snowy Wood” där Taylor och McVie spelar snyggt ihop och sida ett avslutas med den långsamma ”Tears in My Eyes” som är ett av många exempel på hur skön Mayalls brittiska blues var när den var som bäst. Sida två kör igång med instrumentallåten ”Driving Sideways” i vilken Taylor än en gång presterar starkt och mångsidigt. Den emotionella höjdpunkten nås i Mayalls smärtsamt vackra och hjärtblödande hyllning till bluesmusikern J.B. Lenoir. Mot slutet rundar man av med en tung version av ”I Can´t Quit You Baby” som Led Zeppelin också inkluderade på sitt debutalbum ett år senare.

Då jag skrev om The Rolling Stones skiva Between the Buttons, även den utgiven 1967, utgjorde den ett exempel på den kommande psykedeliska eran inom pop- och rockmusiken. John Mayalls skiva från samma år, å sin sida, är en envis och målmedveten ståndpunkt för bluesen, han håller fast vid det han tror på och ger sig inte in på några experiment.

För den unga Mick Taylor innebar Crusade ett kliv ut i det klart lysande rampljuset. Han stannade kvar hos Mayall, förädlade sin talang, och medverkade på det sista Bluesbreakers albumet Bare Wires som gavs ut 1968. Efter det var den 20 år unga Mick Taylor redo för det största steget en musiker i Storbritannien kunde ta år 1969, att ersätta Brian Jones i The Rolling Stones.

Några låtar:

 

Oh Pretty Woman
http://youtu.be/jar9PaHgEEA

 

Driving Sideways
http://youtu.be/DjaYgH3ijbE

 

I Can´t Quit You Baby
http://youtu.be/pwkxy2cxYg8

 

The Death of J.B. Lenoir
http://youtu.be/zfRdHafgQQk

Vattenkraftverken längs Ule älv

Ett stort och intressant anläggningsarbete i Norra Finland efter krigsåren är utbyggnaden av vattenkraften längs Ule älv. Inom en sträcka på cirka 60 km finns det sex kraftverk med tillhörande bostadsområden. Det som är speciellt med dessa miljöer är att såväl kraftverken, bostadsområdena som ett antal övriga byggnader är planerade av en och samma person, den kända finländska arkitekten Aarne Ervi (1910-1977).

Sommaren 2004 gjorde jag en resa längs älven för att bekanta mig med dessa vattenkraftverk. Turen gav mig en klar och tydlig bild av den orubbliga framtidstro som rådde i Finland då landet på allvar industrialiserades i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. För dem som arbetade vid kraftverken längs älven byggde man upp samhällen av hög standard med mångsidig service. Och för detta uppdrag var Ervi rätt man, modern och djärv men ändå i harmoni med natur och omgivning.

Det som tilltalar mig med Ervis arkitektur i denna omgivning är kontrasten mellan kraftverkens mäktiga, ändamålsenliga och fint skulpterade fabriksarkitektur och den vänliga, människonära skala som råder på bostadsområdena. Småhusen är inbjudande och mästerligt utförda med flera fina detaljer som för tankarna till det bästa inom nordisk arkitektur. Materialvalet och färgsättningen är likaså utsökt. Aarne Ervi var en arkitekt som till fullo behärskade planeringen av både stora byggnader och småhus och han gjorde detta med en hjälp av en väl utvecklad konstnärlig begåvning och stilkänsla.

Startar man från Uleåborg och kusten och åker cirka 85 km i sydostlig riktning längs väg nr 8300, 22 och 8792 följer kraftverken i följande ordning: Montta, Pyhäkoski, Pälli, Utanen, Nuojua och Jylhämä. För den som önskar bekanta sig med ett stort efterkrigstida byggprojekt kan jag varmt rekommendera en tur till kraftverken längs Ule älv.

Montta kraftverk

Det mest avbildade kraftverket är det mäktiga Pyhäkoski

Pyhäkoski

                                                     Bostadsområdet invid Pyhäkoski

 

Pälli kraftverk

                                                       Två bilder av kraftverket Utanen

Nuojua kraftverk

Nuojua

Bostadsområdet vid Nuojua kraftverk

Jylhämä kraftverk

Småhus i bostadsområdet vid Jylhämä kraftverk

 

Between the Buttons

I texten om Abbey Road nämnde jag att min första platta med The Rolling Stones var samlingsvolymen Gimme Shelter som jag skaffade inför sommarlovet 1972. Sedan dess har jag följt med bandet, på fullaste allvar sedan januari 1977 då jag köpte samlingsalbumet Rolled Gold och systematiskt började lyssna mig in i bandets produktion.

Rätt snart fann jag mina favoriter och av de tidiga skivorna tycker jag särskilt bra om Out Of Our Heads – vars brittiska utgåva dessutom har en utomordentligt fint komponerad omslagsbild av det unga upproriska bandet med Brian Jones längst fram – och storverket från 1966, den monumentala och epokgörande Aftermath.

Det första moderna Rolling Stones-albumet, som både tar steget ut från den traditionella blues och rhythm & bluesfåran och flirtar med den kommande psykedeliska eran, är Between the Buttons som kom ut i början av 1967. Mick Jagger har i något sammanhang uttryckt sig mycket kritiskt och nedlåtande om detta album, men jag är av motsatt åsikt.

På Between the Buttons träder Rolling Stones fram som ett mångsidigt band med kapacitet och talang att skriva varierande låtar. Vidare har soundet genomgått en förändring, man har sett möda med såväl arrangemang, instrumentering som sång, till exempel bidrar Keith Richards med solosång på tre låtar. Bandet har frångått den gitarrdominerade ljudbilden och åstadkommit ett popigare sound som för det närmare The Beatles. På albumet utnyttjar man också fullt ut Brian Jones breda musikalitet för han spelar instrument som gitarr, bas, sitar, orgel, piano, cembalo, trumpet, trombon, tuba och saxofon.

Skivan visar upp några av Rolling Stones finaste, mest speciella och lyssningsvärda låtar. På den amerikanska versionen har man inkluderat de två klassikerna ”Let´s Spend the Night Together” och ”Ruby Tuesday”, sannolikt för att underlätta saluförandet av skivan. Vidare innehåller albumet ett antal mindre kända, och inte slutspelade, höjdare som den fräcka men melodiska ”Yesterday´s Papers”, den rockande, attitydstinna ”All Sold Out”, Jaggers sångbravur ”Who´s Been Sleeping Here?”, den jagande ”My Obsession”, och skivans höjdpunkt, den svängiga gitarrlåten ”Miss Amanda Jones”.

Slutresultatet är ett brytningsalbum, ett vägskäl och ett vägval som visar vilken riktning Rolling Stones kunde ha tagit, men valde att inte ta. Ännu på följande album Their Satanic Majesties Request dök man dock djupare i det psykedeliska, men därefter återgick man med besked till grunderna på det kraftiga r & b influerade albumet Beggars Banquet.

Så här långt i efterhand bedömt hade det varit intressant att höra litet mera av det nyskapande, experimenterande The Rolling Stones, ett band som vågar sig ut på okänt territorium och är redo att ta några risker. Det är alltid förtjänstfullt och inspirerande när grupper törs förflytta sig några steg utanför den omedelbara bekvämlighetszonen och pröva sig fram längs nya obekanta vägar. Det gör Rolling Stones på Between the Buttons och det gör albumet till en av mina favoritskivor genom tiderna.

Efter dessa två psykedeliska album från 1967 dröjde det tio år, fram till 1978 och albumet Some Girls innan bandet vågade sig på något nytt, och då följde de endast trender och mode som den rådande discovågen, i stället för att, såsom 1967, agera pionjärer och skapa något nytt.

Det tråkiga med Rolling Stones är att man så enkelt stagnerat, kanske av bekvämlighet, kanske beroende på en känsla av otillräcklighet då det gäller att nyskapande, kanske på grund av bristande musikaliskt självförtroende efter att Brian Jones hälsa och intresse falnade, vem vet? Flera album i stil med Between the Buttons hade gjort bandet mångsidigare och det hade man haft behov av vid många tillfällen, för håller man på i ett halvt sekel behöver man alla impulser och all skaparkraft man kan fånga upp. Nu i backspegeln betraktat tycker jag att The Rolling Stones sedan mitten av 1970-talet, efter de stora albumen Sticky Fingers och Exile On Main Street, alltför ofta valt den enkla vägen, ett, ibland mer och ibland mindre inspirerat, upprepande av ett fungerande koncept.

Nedan några länkar på Youtube.

Miss Amanda Jones

http://youtu.be/S8jE0RFDYMY
 
Who´s Been Sleeping Here?
http://youtu.be/KVyeDfB1Nfc
 
Complicated
http://youtu.be/Y4cUIVNghqM
 
Yesterday´s Papers
http://youtu.be/IBDocCjO3aA

Tångrodd

Jag sköt ut den rent lysande, ljuslackade ekan

satte mig tillrätta på mittbänken, lade årorna i klykorna
drog några målmedvetna tag för att få den riktiga känslan
åter bli ett med farkosten, minnas dess rytm och rörelse

ekan svängde genast över om man slutade ro

likt en alltför ivrig springare som vill än hit än dit
för att rodden skulle bli jämn och stabil måste man hela tiden
parera och känna efter, leva med ekan på dess villkor
accepterade man det blev man goda vänner
gjorde man det inte var man fiender för livet

jag log för mig själv då jag kom ihåg alla som inte velat lyssna

utan satt sig allvetande bakom årorna och sedan mött svårigheter

hur njöt jag inte av att följa hur årbladet gjorde ett smalt hål i den

klart lysande djupgröna vattenytan, virvlarna som uppstod av draget
och hur fint åran droppade under luftfärden mot nästa tag

turen gick från hemviken över fjärden, med sikte på en närbelägen holme

ett brant berg vid vilket det vuxit både gräslök och tång

under färden avsmakade jag ensamhetens härliga melankoli

hur mycket längtan hade jag inte slösat på dessa vatten
hur många gånger hade jag inte drömt mig bort ur ensamheten
förflyttat kamrater hit, drömt om att få uppleva sommarnatten
tillsammans med någon och inte alltid vara tvungen att ty mig
till mitt eget begränsade sällskap, mina egna obesvarade tankar

den stupande bergväggen var inom räckhåll, och tallen

som halvlåg i vattenbrynet fanns kvar, jag följde stenarna i bottnen
hittade platsen där man kunde dra upp båten, slog ett halvslag runt tallen
klev barfota iland på det soluppvärmda gråberget, gick runt i ljungen
fick syn på en grov gråsvart huggorm som låg på rulle i solen

i skrevorna bet sig gräslöken envist fast, precis som då

jag bröt av en stjälk, tuggade i mig den aromstarka löken
gick sedan ner till stranden igen, sköt ut och rodde av och an
i hopp om att i det klara vattnet, mellan de hala stenarna
få syn på blåstången, såsom då i barndomen