Jag sköt ut den rent lysande, ljuslackade ekan
satte mig tillrätta på mittbänken, lade årorna i klykornadrog några målmedvetna tag för att få den riktiga känslan
åter bli ett med farkosten, minnas dess rytm och rörelse
ekan svängde genast över om man slutade ro
likt en alltför ivrig springare som vill än hit än ditför att rodden skulle bli jämn och stabil måste man hela tiden
parera och känna efter, leva med ekan på dess villkor
accepterade man det blev man goda vänner
gjorde man det inte var man fiender för livet
jag log för mig själv då jag kom ihåg alla som inte velat
lyssna
utan satt sig allvetande bakom årorna och sedan mött
svårigheter
hur njöt jag inte av att följa hur årbladet gjorde ett
smalt hål i den
klart lysande djupgröna vattenytan, virvlarna som uppstod
av dragetoch hur fint åran droppade under luftfärden mot nästa tag
turen gick från hemviken över fjärden, med sikte på en
närbelägen holme
ett brant berg vid vilket det vuxit både gräslök och tång
under färden avsmakade jag ensamhetens härliga melankoli
hur mycket längtan hade jag inte slösat på dessa vattenhur många gånger hade jag inte drömt mig bort ur ensamheten
förflyttat kamrater hit, drömt om att få uppleva sommarnatten
tillsammans med någon och inte alltid vara tvungen att ty mig
till mitt eget begränsade sällskap, mina egna obesvarade tankar
den stupande bergväggen var inom räckhåll, och tallen
som halvlåg i vattenbrynet fanns kvar, jag följde
stenarna i bottnenhittade platsen där man kunde dra upp båten, slog ett halvslag runt tallen
klev barfota iland på det soluppvärmda gråberget, gick runt i ljungen
fick syn på en grov gråsvart huggorm som låg på rulle i solen
i skrevorna bet sig gräslöken envist fast, precis som då
jag bröt av en stjälk, tuggade i mig den aromstarka lökengick sedan ner till stranden igen, sköt ut och rodde av och an
i hopp om att i det klara vattnet, mellan de hala stenarna
få syn på blåstången, såsom då i barndomen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar