Veterangitarristen Robin Trower (f.1945) har under den senaste
tiden fått rikligt med ros och beröm för sitt nya album Roots and Branches. Flera bedömare anser att albumet hör till de
viktigaste under Trowers mer än 45 år långa karriär.
Min första kontakt med Robin Trower skedde på hösten 1976
då min äldre bror fick albumet Bridge of
Sighs i födelsedagspresent av en god vän. Låtar som ”Day of the Eagle”,
”Too Rolling Stoned” och titelspåret väckte min nyfikenhet, men någon frälsning
blev det inte fråga om i det här skedet. På radion hade jag hört den stenhårda
låten ”I Can´t Stand It” från debutalbumet Twice
Removed From Yesterday. Det var vad jag visste om Trower, plus att han hade
varit ursprunglig gitarrist i gruppen Procol Harum.
Det som slutligen fick mig att inse Trowers storhet var
då jag hörde hans livealbum första gången. Min bror hade lånat skivan av en
kompis och när jag hörde den var jag omedelbart såld. Sedan dess har Robin Trower LIVE! varit en i det
närmaste oöverträffad powertrio-gitarrskiva för mig; en skiva jag alltid kunnat
återkomma till och som alltid skänkt mig den största njutning.
Detta fenomenala album är inspelat i Stockholms vackra
blå konserthus den 3 februari 1975 av Sveriges Radio som har gjort ett snyggt
och omsorgsfullt arbete med inspelningen. Alla bitar faller på sina rätta platser
från de första tonerna av ”Too Rolling Stoned”. Det som händer är att bandet i
det närmaste lättar för att under resten av plattan flyga eller sväva fram.
Trion är skicklig, samspelt och Trower broderar ut alla tänkbara tomrum och
luckor med det mest varierande och smakfulla gitarrspelet.
Efter att ha ryckts in i skivan får man följa med på en
underbar resa. Den kanske definitiva höjdpunkten är den sagolikt vackra Jimi
Hendrix-tributen ”Daydream” i vilken Trower ömt och kärleksfullt smeker fram
toner för att hedra och ära sin mästare. Då man till detta lägger James Dewars
träffsäkra basspel och mustiga sång och Bill Lordans suveräna trumspel blir man
bjuden på en av rockhistoriens finaste ballader.
Bandet lägger i en högre växel i ”Rock Me Baby” och
”Little Love”. Därefter varvar man ner i den tunga, majestätiska ”I Can´t Wait
Much Longer” som följs av den pigga ”Alethea” i vilken Bill Lordan demonstrerar
hur ett trumsolo kan byggas upp och genomföras av en stilmedveten mästare;
svängigt, kort och koncist utan att förlora kontakten till låtens grundrytm och
tappa bort sig.
Plattan avslutas med ”Little Bit of Sympathy” som knyter
ihop paketet. Plattan visar ett band på höjden av sin karriär, fullt av liv och
stilkänsla. Allt detta gör Robin Trower
LIVE! till ett av tidens starkaste gitarralbum, ett ymnighetshorn för alla
vänner av finesser och finlir.
Otaliga är de gånger jag, sedan jag köpte skivan på
sommaren 1977, lagt på plattan och hänförts av denna enastående trio. Ibland sker
det något med ett konstnärligt alster som gör att det växer och blir (något
klichémässigt uttryckt) större än delarnas summa och Robin Trower LIVE! är ett utomordentligt exempel på detta fenomen.
Slutresultatet är magiskt, inspirationen och spelglädjen är så nära konkret
kännbar som en dylik högst abstrakt sak överhuvudtaget kan vara. Därför kan den
som vill lyssna på en av de stora arvtagarna till Jimi Hendrix i allra bästa
form lugnt lägga på Robin Trower LIVE!
och låta sig förföras av detta mästerverk.
Nedan länkar till ett par låtar med Robin Trower:
Too
Rolling Stoned
http://www.youtube.com/watch?v=sMySsuBVVRI&feature=share&list=PL9FCD8B46FF332B5D
Daydream
http://youtu.be/a3DsErlBPdYAlethea
http://youtu.be/owtMj0g8tys
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar