fredag 28 juli 2017

Skylarks

I bilen en kulet gråmulen majmorgon
jaget vaknar motigt till ny arbetsdag
staden vaknar upp från dygnsvilan
naturen vaknar ur kala vinterdvalan
målar växtlighet i ljusgröna nyanser

Färdas ut ur det reella, in i musiken
gitarr, saxofon, bas och trummor
visar vägen upp i höjden över fältet
där sånglärkan kvillrar i torrluften
vilseledande vackert, på lyrisk versfot

Trivs i det tyngdupphävda och tidlösa
svävar i associationsvärldens hägring
bland dofter, färger, bilder och ljud
är lärkan jag, existerar jag längre
eller överskred jag dimensionsgränsen

Den milda boogien rycker i min draklina
nedåt meter för meter mot sinnevärlden
förnimmer min bil på bron över ån
känner tyngden återvända i sätet
vem körde då jag var annanstädes?

(Tack till Ilpo Murtojärvi Quartet: Skylarks)


fredag 7 juli 2017

Lunchpaus på skeppsvarvet

Somrarna 1980 och 1982 och våren 1981 arbetade jag som lagerbiträde på det ena av skeppsvarven i Pansio utanför Åbo. Som 18-20-åring var det intressant och lärorikt att se hur ett fartyg växer fram från kölsträckning till utrustning. Några av de fartyg som varvet byggde och/eller levererade under min tid var lastfartygen Baltiskij 110 och Sibirskij 2102 för flod- och havstrafik till Sovjetunionen, havsforskningsfartyget Akademik Shuleikin till Sovjetunionen och oljebekämpningsfartyget Hylje för Sjöfartsstyrelsen.

Det som fascinerade mig ännu mer än att se hur fartygen blev till var att hålla öronen öppna och höra vad arbetarna pratade om och i vilket tonfall, särskilt då de talade om arbetsledare och chefer. Deras prat kunde ibland kännas provocerande och träffa ömma punkter eftersom min far arbetade som inköpare på varvet och sålunda tillhörde kontorspersonalen, dem som arbetarna gärna kallade ”herrar”.

En annan sak som var speciell med detta varv var att den kommunistiska fackavdelningen var den starkare på arbetsplatsen och inte den socialdemokratiska. Detta ledde till rätt hårda dispyter mellan de två lägren och samarbetet dem emellan var inte alla gånger friktionsfritt. Det fanns flera starka viljor bland de fackliga representanterna och den relativt unga huvudförtroendemannen var en väl utbildad modern, lätt stridslysten, kommunist som gärna höll hög profil.

Trots att jag var son till en av herrarna på kontoret blev jag någorlunda väl accepterad av mina arbetskamrater på lagret. Dels berodde det här på att arbetstagarna där var vettiga människor, dels på att min far inte tillhörde de värsta översittarna i arbetarnas ögon. Jag kommer ihåg att en skolkamrat till mig som arbetade på verktygslagret fick stå ut med mycket mer smälek, han blev ofta tilltalad som ”ingenjörens son”.

Under min korta tid på varvet lyckades jag etablera god kontakt med ett par jämnåriga killar som fått anställning på varvet efter avslutad yrkesutbildning. Det var kul för då fanns det arbetskamrater som det var enkelt att arbeta med och även prata strunt med vid sidan om arbetet. En av dessa killar hette Juha och honom åt jag ofta lunch tillsammans med.

En lunchpaus kunde se ut på fyra olika sätt. Det första, och mest anspråkslösa, alternativet var att man åt medtagna smörgåsar inne på lagrets kontor, eller om vädret var varmt och vackert kunde man promenera ett stycke och sätta sig på någon av virkesstaplarna invid limträbalkfabriken. Där kunde man njuta en stund av den goda trädoften och det fina vädret samtidigt som man åt sina smörgåsar och drack sin läsk.

Ifall Juha hade kommit till arbetet i sin Toyota Corona Mark II hände det att vi åkte från varvet in mot Åbo hamn och åt vår lunch vid kaffekiosken bredvid Åbo slott. Måltiden bestod av en stor flottig köttpirog med två knackkorvar, kryddad med senap, ketchup och gurksallad. Till efterrätt kunde man ta en kopp kaffe eller en glass.

Avstickarna till Åbo slott kändes speciella, att bli ombedd att följa med upplevde jag som att vara accepterad och godkänd som individ och inte bli identifierad som son till inköparen. Dessa tillfällen var höjdpunkter, man kom bort från arbetsplatsen för en stund och man var upptagen i gemenskapen, inte någon självklarhet för en svenskspråkig gymnasist i en helt finsk arbetarmiljö.

En tredje, och rätt vanlig, variant var att man traskade ett par hundra meter från varvsporten till en närbelägen livsmedelsaffär. Där kunde man över disk köpa bleka, fuktblöta, degiga köttpiroger med knackkorvar inuti vilka expediten värmde i mikrovågsugn. Av någon oförklarlig anledning smakade denna smetiga, feta måltid extra gott. Kring butiken var det liv och rörelse, män i bruna och blå overaller stod och rökte eller halsade en lättöl efter att de ätit sin lunch. Var det fredag kunde man se en och annan som redan inlett veckoslutsfirandet och inte tänkte gå tillbaka till sitt arbete på eftermiddagen.

Valde man det fjärde alternativet gick man till varvets matservering som låg längst in bakom värmecentralen och limträbalkfabriken. Här blev man ofta tvungen att köa ett bra tag innan man fick sin mat och det kunde hända att den populäraste rätten då redan tagit slut. Den ena ändan av byggnaden var reserverad för kontorspersonalen så här råkade vitskjortorna och blåkragarna varandra. Jag åt mycket sällan i matsalen för där var trångt och stökigt.

Eftersom varvet var en stor arbetsplats var det en ypperlig plats att iaktta människor på. De anställda var i alla åldrar och av alla sorter. Den hotfullaste episoden från den här tiden skedde på fritiden, på Kårens populära sommardiskotek. Sonen till en av de hyggliga damerna på lagret arbetade också på varvet och råkade vara på Kåren samtidigt som jag en fredagskväll. Då han fick syn på mig slungade han utan förklaring och förvarning iväg ett tungt halvlitersstop av tjockt glas mot mig. Stopet missade sitt mål, mitt huvud, med någon decimeter men rädslans frö var sått.