söndag 30 december 2012

Några i Sovjetunionen-Ryssland och Ukraina tillverkade flygplan som besökt Åbo


Under hela 1990-talet och en bit in på 2000-talet åkte jag så gott som dagligen till det rätt sparsamt trafikerade Åbo flygfält för att fotografera flygplan. Var man tillräckligt ofta på plats kunde man nu och då komma åt rätt intressanta plantyper, både stora och små.

Jag var mycket fascinerad av maskiner tillverkade i det forna Sovjetunionen och kände stor glädje då det stod ett sådant flyg på plattan. Det kunde vara fråga om fraktmaskiner, chartrade plan, statsbesök eller idrottslag på turnering, dock inte passagerarplan i reguljärtrafik.

Under julhelgen bläddrade jag bland mina flygbilder och greps av en nostalgisk stämning som jag vill dela med mig. Jag kom med ens ihåg hur roligt det var att tillbringa tid på flygfältet. Var det sommartid åkte jag ofta cykel dit och inte sällan följde något av mina barn med mig. Kul var det också att bli bekant med dem som arbetade på fältet och det hände till och med att jag fick komma in på området några gånger för att få bra bilder.

Låt mig presentera elva Sovjetrysk- och Ukrainatillverkade flygplan som besökt Åbo.
                                                                 Antonov An-12
 

 
Antonov An-24
                                                                    Antonov An-28
                                                                 Antonov An-124
Iljushin Il-18
                                                                     Iljushin Il-62
                                                                   Iljushin Il-76
Iljushin Il-96 (Putin på besök september 2001)
Jakovlev Jak-40
Tupolev Tu-134
Tupolev Tu-154

lördag 22 december 2012

Julanteckningar 2012


För mig är julen främst en ätandets och hågkomsternas högtid. Så mycket av det man omger sig med bär på sin egen berättelse och väcker minnen till liv. Har man dessutom fått leva ett tryggt och ombonat liv som jag är dessa minnen ljusa och glada. Så banala ting som julgransfoten har sin historia, det gamla fina flaggbandet från barndomshemmet sin och Coops blåvita förpackning med 16 julgransljus inhandlade vi som ungt par till vår första gemensamma jul, 1988.

I det yttre rummet betyder julen att ljuset kommer tillbaka, dagen tränger, minut för minut, envist undan den långa nattens mörker och vinterdagen börjar lysa i stället för att vara en blek och svag, dammig glödlampa i en smutsig skärm. Min skrivande stund förgylls av en blek sol som löftesrikt skiner upp den snötäckta trädgården i vilken en förfrusen hare kurar under en buske för att söka skydd och värme. Talgoxarna sitter i syrenbuskens kala spretiga grenar och tittar uppfordrande på mig, skatorna väsnas i granhäcken och en uggla patrullerar ljudlöst mellan höghusen om kvällarna.

Flera av de fina minnesbilderna framkallas dock av och i gemenskapen. Alla maträtter, drycker, deras dofter och smaker lockar fram olika förnimmelser. På grund av styrkan i dessa intryck upplever jag att det finns två parallella skikt i julen; det som vi närvarande deltagare befolkar, men med oss finns även alla kära som redan lämnat oss, för när man pratar om dem, kommer ihåg vad de brukade säga och tycka om att äta växer julmiddagen ut över tids- och rumsgräns. För mig är julen ett konkret exempel på den klokhet som någon uttryckt att en människa inte är död så länge hon blir hågkommen och omtalad.

Före man sätter sig till bords och låter sig föras fritt av associationerna kan man åka till begravningsplatsen och tända ljus. Det är alltid lika stämningsfullt att vandra längs vägarna, man möter andra som är ute i samma ärende och det är sagolikt vackert med alla tända ljus som lyser upp och sprider sin gula livgivande värme.

Det som ännu återstår att göra innan man är framme vid måltiden är flera av de roliga förberedelserna. En dadelkaka mognar som bäst i ugnen och sprider sin goda doft och en stor hög pepparkakor ligger nygräddade i en korg. I eftermiddags gravade jag lax och sik enligt beprövat recept med tre sorters peppar, grovt salt, socker, ett stänk brandy, allt med stor kärlek och enligt bästa förmåga. Därefter tog jag itu med en, något icke-ortodox, morotslåda vars recept vi fått av goda vänner; man slantar morötter, blandar dem med rikligt med brynt lök, bäddar in allt i mängder av ketchup, strör stötbröd över och gräddar i ugn tills ytan blir vackert brun.

På förkvällen blev det tid att sätta sig ner med Bodil Malmstens underbara bok om skrivande. Sedan väntar två goda räksmörgåsar, en nubbe och en öl. Livet kan vara oförskämt underbart. Kom ihåg att fira en lugn jul och kom ihåg att fira den just precis som ni vill för det finns inga rätta eller fel sätt, huvudsaken att alla är nöjda. Att välja att inte fira jul är också ett fullgott alternativ. Ha det skönt.

tisdag 18 december 2012

En oläst bok


Ända sedan jag började lyssna på musik och läsa böcker har jag förtrollats av känslan att hålla en skiva eller bok i handen för första gången. Den existerar inte ännu som litteratur eller musik, endast som en produkt och ett abstrakt löfte om något som kan bli stort och betydande. Det är ett ögonblick av makt att ha den i sin ägo och behärska situationen genom att inte genast börja läsa eller lyssna, att ha en möjlighet att förlänga denna stund fylld av förväntan och förundran.

När det gäller musik brukar jag till en början ofta betrakta konvolutet och läsa allt som står på omslaget och i broschyren. Detta ger viktig och rolig bakgrundsinformation som ställer in en på rätt våglängd inför den första lyssningen. Särskilt fina i det här hänseendet är jazzplattor från 1950- och 60-talet, de har ofta en lång och fin text på konvolutet som berättar mycket om plattan man har i sin hand.

För ungefär en månad sedan hämtade jag ut ett bokpaket på posten som bland annat innehöll Göran Greiders fina bok Ingen kommer undan Olof Palme och Henrik Berggrens stora Palmebiografi Underbara dagar framför oss. Av dessa läste jag omedelbart Greiders bok medan jag sparat Berggrens bok till julläsning. Men viktigast i paketet var en tredje bok.

Av alla författare jag läst hör Bodil Malmsten till mina största favoriter. Jag älskar hennes dikter, hennes prosa och hennes otroligt skarpa humor och jag är fullkomligt hänförd av hennes språk som jag anser hör till det bästa som skrivits på svenska. Hon är en författare som jag i första hand läser för språkets skull, inte för innehållets. Det har nästan ingen betydelse vad boken handlar om, huvudsaken att den är skriven av Bodil Malmsten, så som endast hon kan. Och så fort hon kommer ut med en ny bok läser jag den omgående.

I mer än en månad har jag gått till hyllan med jämna mellanrum och svängt litet på och bläddrat litet i hennes nyaste titel Så gör jag: Konsten att skriva. Till det yttre är boken inbjudande med den färggranna pärmbilden av ett bord fyllt med sådant som Bodil Malmsten kan behöva vid sitt skrivande medan texten på baksidan utlovar en diger handbok för alla som skriver. Än så länge har jag kunnat hålla mig och stå emot lusten och frestelsen att börja läsa boken. Jag laddar upp inför vad jag vet att kommer att bli en oförglömlig tur in i denna fantastiska författares värld av skapande. Varje gång jag plockar ner boken blir jag mera bekant med den. Jag stannar upp och ser på några av bilderna, läser några rubriker och känner att jag inom kort måste ta itu med den.

Nu kan någon tänka och tycka att det är löjligt och idiotiskt, kanske till och med en aning sjukt, att sitta och ruva på en bok så här och bygga upp alltför stora förväntningar och det kan mycket väl stämma, men jag har heller aldrig påstått att jag skulle vara helt frisk i huvudet men så länge det bara drabbar mig och ingen skadas av det tänker jag fortsätta. Stunden av väntan kan ofta och är ofta minst lika fin och givande som själva handlingen eller agerandet. Därför har jag sparat Malmstens bok ett tag.

fredag 14 december 2012

En sommarutfärd


En av de få soliga dagarna senaste sommar beslöt jag att göra en roddtur till en av barndomens mest spännande och magiska platser. Med mig tog jag en flaska vatten att dricka på färden och min kamera för att kunna dokumentera allt av värde och intresse. Jag sköt ut den lilla roddbåten av aluminium och lämnade hemstranden i den grunda skyddade viken. För att inte försträcka min inte längre alldeles unga och elastiska kropp var jag noga med att dra de första årtagen lugnt och sansat, utan några som helst ungdomliga excesser.

Ute ur viken njöt jag av den lätt fläktande vinden och det frasande och kluckande ljudet av vattnets möte med båtens plåt. Jag inbillar mig alltid att vår gamla eka av trä hade ett mjukare läte när den roddes över vattenytan. Där jag satt i båten med ryggen i färdriktningen hade jag nära till land på min högra sida men blickade jag till vänster öppnade sig den långsträckta fjärden som vi kallade den, men som egentligen är ett brett sund som skiljer åt Pargas från S:t Karins.

Mina tankar började färdas bakåt i tiden och jag föreställde mig hur det såg ut när den lilla skärgårdsångbåten Tähti åkte i dessa vatten och tog i land vid de många bryggorna längs rutten på sin väg vidare mot Rövarnäs och Pemarfjärden. I detsamma kom jag att tänka på en dramatisk episod från krigsåren som berörde just ångaren Tähti. Under en resa hade den blivit utsatt för luftangrepp från ett sovjetiskt jaktflyg på låg höjd och följden av anfallet var att båtens skeppare blev ihjälskjuten.

Det som under barndomen – med dess egen skala både när det gäller dimensioner, tid och avstånd – var en lång och mödosam, närapå utmattande och farlig roddtur över ett öppet vatten hade nu i vuxendomen krympt till ett angenämt uppmjukande träningspass på cirka 20 minuter.

Snart var jag över det breda sundet och kom in i ett smalare sund som skiljer åt det större Harvarö och den betydligt mindre Önsholm. Ännu en bit att ro, så jämsides med den vackra vita gården uppe på strandberget. Mitt emot på Önsholm kunde jag se taket till det stora hus som en gång i tiden var pensionat och i vilket Vladimir Lenin, enligt legenden i trakten, övernattade under sin flykt västerut år 1907, efter att ha stigit av tåget i Pikis och vandrat hit över isen.



När jag rodde in i den långa vik i vilken sågverket en gång i tiden låg kom jag att tänka på en annan, litet ruskig och kuslig, historia jag hört som barn. Under krigsåren anlöpte små tyska fartyg sågen för att lasta virke och det berättades att en man hade dött till följd av förgiftad sprit som tyskarna hade bjudit på.

Längs stränderna fanns den kännspaka primitiva kajen, gjord av ribbor och överblivet virke från sågen, kvar på långa sträckor trots att det är snart 40 år sedan sågen upphörde sin verksamhet. Jag drog upp båten och förflyttades omedelbart tillbaka till barndomen. På sågen var det alltid varmt och kvavt och det luktade bedövande starkt av det färska söta virket som torkade på höga vackra staplar. Vägarna av flis och spån sviktade mjukt och behagligt under fötterna på en och själva sågen slukade stockar, bullrade och slamrade i sitt stora rödmålade skjul medan den spottade ut nysågat virke värdelösa kantbitar och en ständigt växande flishög.

Ett stycke längre upp i byn fanns sågens lilla kontor i vilket man gjorde upp affärerna och bredvid låg en liten butik i vilken man kunde köpa en glass eller läsk. Det var obeskrivligt spännande att ha en industrianläggning bredvid sommarstugan, civilisation och produktion mötte landsbygd och natur. Jag strövade omkring en stund längs de igenvuxna stigarna, hittade den stora tegelhögen med de rivna resterna av sågbyggnaden, förundrades över hur snabbt träd och sly tar över och stänger till det som en gång varit öppna ytor med virke, överallt virke i olika dimensioner och grovlek.

Till slut promenerade jag ut till den yttersta udden med den lilla bergklacken och strandbjörkarna. Här stod ett skjul för lastning en bit ut i vattnet och i det låg det på 1970-talet en sjunken trålare som var föremål för min nyfikenhet och som satte min pojkfantasi i livlig rörelse. Hur hade båten hamnat här, varför hade den sjunkit och borde man dyka ner till den för att se om det fanns något spännande i den? Den såg både lockande och skrämmande ut där den låg ett stycke under ytan i det gröna klara vattnet, vit och bred.

På senare år har min hustru och jag några gånger kört med bil till sågen och haft kaffekorg med oss och intagit den här på denna strand. En varm augustieftermiddag när sommaren visade sig för en av de sista gångerna satt vi och avnjöt vårt kaffe och blickade ner i det djupgröna, förvånansvärt klara, vattnet och följde med en klen liten snok som höll till i stenarna vid vattenbrynet. Den höll ett öga på oss och vi ett på den.

Belåten med mitt strövtåg i nuet och dåtid gick jag tillbaka till roddbåten, drack mitt vatten och påbörjade roddturen hemåt. Det hade blåst upp en aning så jag fick ta i litet rejälare än på vägen ut. Än en gång insåg jag hur bra jag trivs i innerskärgården, en miljö som ibland förefaller mig något underskattad i människors ögon. För mig har den frodigt livskraftiga inre skärgården ett lika stort värde som det karga havsbandet.

tisdag 11 december 2012

Norrsken i söder


En speciell stämning från en kylig höstkväll som stannat kvar i minnet. (Dikten har ingen direkt koppling till bilderna)




Norrsken i söder

Höstskyn sveper fyravåningsrätblocken i en glimrande filt av frost
Nattens flyg västerifrån har landat
slumrar lojt med inbäddade jetmotorer
hängande trinda under vingarna, stinna likt juver

Den grönkalla luften utdunstar en arom av isdis
så – ett knappt hörbart knitter
himlen bjuder upp till ringlek
följet löper in från havet i nordväst
fladdrande med sin aftonkjol
rör sig graciöst mellan husen
lysande i grönt, gult nedom
rött i fållen
drar flinkt vidare mot norr
efter denna förlägna glimt
för vakna stadsbor i söder

 
 

fredag 7 december 2012

Free at Last - ett album tillkommet av kamratskap


Vid vissa tillfällen uppnår konsten ett plan högre än den skulle behöva göra för att fortfarande med klar marginal kunna betraktas som god konst. Under skapandeprocessen tillkommer eller tillförs något som medför att slutresultatet blir utöver det ordinära. För mig är plattan Free at Last av bandet Free ett dylikt exempel.

Under vintern 1972 hade bandet återförenats efter att ha varit splittrat i ungefär ett år. Orsaken till detta var de övriga medlemmarnas oro över gitarristen Paul Kossoffs (1950-1976) kraftigt försämrade hälsotillstånd till följd av ett långvarigt heroinmissbruk. Eftersom man visste att Kossoff hade varit lyckligast i Free beslöt man att ge bandet en andra chans.

Visserligen hade Kossoff varit i stånd att spela in den fina och nyanserat spelade plattan Kossoff/Kirke/Tetsu/Rabbit tillsammans med trummisen från Free, Simon Kirke, den japanske basisten Tetsu (senare basist i Rod Stewarts band Faces) och den Texasbördige keyboardisten John ”Rabbit” Bundrick.

De ledande låtskrivarna i Free, sångaren Paul Rodgers och basisten Andy Fraser hade också startat varsitt nytt band, Peace respektive Toby så alla var sysselsatta med nya projekt.

Det återförenade Free lyckades under svåra förhållanden, präglade av inre stridigheter och slitningar, spela in den oförglömliga plattan Free at Last, som kom att bli den första skivan av bandet jag skaffade. För mig är lp:n ett klart lysande bevis på ett heroiskt kamratskap där man lägger sitt ego åt sidan och ser kollektivet som viktigare än den egna personen. Det viktigaste var att få Paul Kossoff på rätt spår, meningsskiljaktigheterna mellan Rodgers och Fraser fick lov att vänta.

Låtarna är starka, soundet förnyat, klarare och modernare än på den föregående studioskivan Highway som kom ut år 1970. Den individ som med tyngden av sin auktoritet och sitt enorma personliga kunnande dominerar på skivan är sångaren Paul Rodgers, som förmodligen aldrig förr eller efter det här har låtit så övertygande på en skivinspelning. Man kan i varje låt höra den enorma känslomässiga laddning han lägger i sina tolkningar för att rädda detta kaotiska projekt, stundvis bär han ensam skivan vidare och han sviker aldrig. Det är på Free at Last som Rodgers utvecklas till den främsta rockvokalisten genom tiderna, något som han kunde föra vidare under sina år i supergruppen Bad Company.

Lyssna till hans enorma styrka och oslagbara fraseringskonst i öppningsspåret ”Catch a Train” eller i det minimalistiska pacifistiska mästerstycket ”Soldier Boy”. Skivan går vidare till den suggestiva ”Magic Ship” där Kossoffs tjutande gitarr går i hårresande dialog med Rodgers utsökta sång, sedan följer den mättade ”Sail On” och den snabbare ”Travellin´ Man” som avslutar sida ett.

Singeln från albumet ”Little Bit Of Love” öppnar sida två, en låt som hade förtjänt mera uppmärksamhet, och som jag på något vis, finner besläktad med den något udda Deep Purple-låten ”Never Before”.

Därefter utforskar Paul Rodgers sin roll som nybliven far i den hypnotiska ”Guardian Of The Universe” och den akustiska balladen ”Child”, två mycket personliga stycken. Det avslutande spåret heter förutsägande nog ”Goodbye” för det kom att bli den sista låt som originalhopsättningen av Free spelade in tillsammans. Det är en avskedets låt, vemodig och kraftfull och full av känsla, särskilt i gitarrspelet. Då bandet splittrades första gången efter det briljanta livealbumet Free Live avslutade man skivan med studioinspelningen ”Get Where I Belong” som var som en bön om förlåtelse för att det gick som det gick.

Efter Free at Last slutade basisten Andy Fraser i bandet för gott och ersattes av Tetsu och ”Rabbit” Bundrick. I den hopsättningen spelade man in ett sista studioalbum Heartbreaker där Free är mitt i steget upp till följande division, det som i våra dagar kallas för stadionklassen.

I mitt liv är Free at Last ett av de viktigaste albumen och ett självskrivet val på vilken lista som helst över de mest betydande skivorna. Jag kan inte låta bli att imponeras över den envishet och målmedvetenhet som bandet visar upp inför denna närapå omöjliga uppgift. De visste att det enda riktiga och anständiga i den situationen var att spela in skivan men processen var som en balansgång på slak lina, det pendlar mellan yttersta fragilitet och bräcklighet till Rodgers kaxighet och auktoritet och det kunnande som bandet skaffat sig under fyra år av intensivt spelande tillsammans. Det vilar något tragiskt och majestätiskt över plattan utöver det tidigare nämnda heroiska kamratskapet vilket gör den till ett obestridligt mästerverk.