Vid
vissa tillfällen uppnår konsten ett plan högre än den skulle behöva göra för
att fortfarande med klar marginal kunna betraktas som god konst. Under skapandeprocessen
tillkommer eller tillförs något som medför att slutresultatet blir utöver det ordinära.
För mig är plattan Free at Last av
bandet Free ett dylikt exempel.
Under
vintern 1972 hade bandet återförenats efter att ha varit splittrat i ungefär
ett år. Orsaken till detta var de övriga medlemmarnas oro över gitarristen Paul
Kossoffs (1950-1976) kraftigt försämrade hälsotillstånd till följd av ett
långvarigt heroinmissbruk. Eftersom man visste att Kossoff hade varit lyckligast
i Free beslöt man att ge bandet en andra chans.
Visserligen
hade Kossoff varit i stånd att spela in den fina och nyanserat spelade plattan Kossoff/Kirke/Tetsu/Rabbit tillsammans
med trummisen från Free, Simon Kirke, den japanske basisten Tetsu (senare
basist i Rod Stewarts band Faces) och den Texasbördige keyboardisten John
”Rabbit” Bundrick.
De
ledande låtskrivarna i Free, sångaren Paul Rodgers och basisten Andy Fraser
hade också startat varsitt nytt band, Peace respektive Toby så alla var
sysselsatta med nya projekt.
Det
återförenade Free lyckades under svåra förhållanden, präglade av inre
stridigheter och slitningar, spela in den oförglömliga plattan Free at Last, som kom att bli den första
skivan av bandet jag skaffade. För mig är lp:n ett klart lysande bevis på ett
heroiskt kamratskap där man lägger sitt ego åt sidan och ser kollektivet som
viktigare än den egna personen. Det viktigaste var att få Paul Kossoff på rätt
spår, meningsskiljaktigheterna mellan Rodgers och Fraser fick lov att vänta.
Låtarna
är starka, soundet förnyat, klarare och modernare än på den föregående
studioskivan Highway som kom ut år
1970. Den individ som med tyngden av sin auktoritet och sitt enorma personliga
kunnande dominerar på skivan är sångaren Paul Rodgers, som förmodligen aldrig
förr eller efter det här har låtit så övertygande på en skivinspelning. Man kan
i varje låt höra den enorma känslomässiga laddning han lägger i sina tolkningar
för att rädda detta kaotiska projekt, stundvis bär han ensam skivan vidare och
han sviker aldrig. Det är på Free at Last
som Rodgers utvecklas till den främsta rockvokalisten genom tiderna, något
som han kunde föra vidare under sina år i supergruppen Bad Company.
Lyssna
till hans enorma styrka och oslagbara fraseringskonst i öppningsspåret ”Catch a
Train” eller i det minimalistiska pacifistiska mästerstycket ”Soldier Boy”.
Skivan går vidare till den suggestiva ”Magic Ship” där Kossoffs tjutande gitarr
går i hårresande dialog med Rodgers utsökta sång, sedan följer den mättade
”Sail On” och den snabbare ”Travellin´ Man” som avslutar sida ett.
Singeln
från albumet ”Little Bit Of Love” öppnar sida två, en låt som hade förtjänt
mera uppmärksamhet, och som jag på något vis, finner besläktad med den något
udda Deep Purple-låten ”Never Before”.
Därefter
utforskar Paul Rodgers sin roll som nybliven far i den hypnotiska ”Guardian Of
The Universe” och den akustiska balladen ”Child”, två mycket personliga
stycken. Det avslutande spåret heter förutsägande nog ”Goodbye” för det kom att
bli den sista låt som originalhopsättningen av Free spelade in tillsammans. Det
är en avskedets låt, vemodig och kraftfull och full av känsla, särskilt i
gitarrspelet. Då bandet splittrades första gången efter det briljanta livealbumet
Free Live avslutade man skivan med
studioinspelningen ”Get Where I Belong” som var som en bön om förlåtelse för
att det gick som det gick.
Efter
Free at Last slutade basisten Andy
Fraser i bandet för gott och ersattes av Tetsu och ”Rabbit” Bundrick. I den
hopsättningen spelade man in ett sista studioalbum Heartbreaker där Free är mitt i steget upp till följande division,
det som i våra dagar kallas för stadionklassen.
I
mitt liv är Free at Last ett av de
viktigaste albumen och ett självskrivet val på vilken lista som helst över de
mest betydande skivorna. Jag kan inte låta bli att imponeras över den envishet
och målmedvetenhet som bandet visar upp inför denna närapå omöjliga uppgift. De
visste att det enda riktiga och anständiga i den situationen var att spela in skivan
men processen var som en balansgång på slak lina, det pendlar mellan yttersta
fragilitet och bräcklighet till Rodgers kaxighet och auktoritet och det
kunnande som bandet skaffat sig under fyra år av intensivt spelande
tillsammans. Det vilar något tragiskt och majestätiskt över plattan utöver det
tidigare nämnda heroiska kamratskapet vilket gör den till ett obestridligt
mästerverk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar