Ända
sedan jag började lyssna på musik och läsa böcker har jag förtrollats av
känslan att hålla en skiva eller bok i handen för första gången. Den existerar
inte ännu som litteratur eller musik, endast som en produkt och ett abstrakt löfte
om något som kan bli stort och betydande. Det är ett ögonblick av makt att ha
den i sin ägo och behärska situationen genom att inte genast börja läsa eller
lyssna, att ha en möjlighet att förlänga denna stund fylld av förväntan och förundran.
När
det gäller musik brukar jag till en början ofta betrakta konvolutet och läsa
allt som står på omslaget och i broschyren. Detta ger viktig och rolig
bakgrundsinformation som ställer in en på rätt våglängd inför den första
lyssningen. Särskilt fina i det här hänseendet är jazzplattor från 1950- och 60-talet,
de har ofta en lång och fin text på konvolutet som berättar mycket om plattan
man har i sin hand.
För
ungefär en månad sedan hämtade jag ut ett bokpaket på posten som bland annat innehöll
Göran Greiders fina bok Ingen kommer
undan Olof Palme och Henrik Berggrens stora Palmebiografi Underbara dagar framför oss. Av dessa
läste jag omedelbart Greiders bok medan jag sparat Berggrens bok till
julläsning. Men viktigast i paketet var en tredje bok.
Av
alla författare jag läst hör Bodil Malmsten till mina största favoriter. Jag
älskar hennes dikter, hennes prosa och hennes otroligt skarpa humor och jag är
fullkomligt hänförd av hennes språk som jag anser hör till det bästa som
skrivits på svenska. Hon är en författare som jag i första hand läser för
språkets skull, inte för innehållets. Det har nästan ingen betydelse vad boken
handlar om, huvudsaken att den är skriven av Bodil Malmsten, så som endast hon
kan. Och så fort hon kommer ut med en ny bok läser jag den omgående.
I
mer än en månad har jag gått till hyllan med jämna mellanrum och svängt litet
på och bläddrat litet i hennes nyaste titel Så
gör jag: Konsten att skriva. Till det yttre är boken inbjudande med den
färggranna pärmbilden av ett bord fyllt med sådant som Bodil Malmsten kan
behöva vid sitt skrivande medan texten på baksidan utlovar en diger handbok för
alla som skriver. Än så länge har jag kunnat hålla mig och stå emot lusten och
frestelsen att börja läsa boken. Jag laddar upp inför vad jag vet att kommer att
bli en oförglömlig tur in i denna fantastiska författares värld av skapande. Varje
gång jag plockar ner boken blir jag mera bekant med den. Jag stannar upp och
ser på några av bilderna, läser några rubriker och känner att jag inom kort måste
ta itu med den.
Nu
kan någon tänka och tycka att det är löjligt och idiotiskt, kanske till och med
en aning sjukt, att sitta och ruva på en bok så här och bygga upp alltför stora
förväntningar och det kan mycket väl stämma, men jag har heller aldrig påstått
att jag skulle vara helt frisk i huvudet men så länge det bara drabbar mig och
ingen skadas av det tänker jag fortsätta. Stunden av väntan kan ofta och är
ofta minst lika fin och givande som själva handlingen eller agerandet. Därför
har jag sparat Malmstens bok ett tag.
Känner igen förfarandet, att gotta sig åt olästa böcker! Minns också tiden då man läste konvolut och verkligen spisade musik, ensam eller tillsammans med andra, analyserade och reflekterade...det var hela världar, universum som öppnade sig.
SvaraRadera