fredag 30 mars 2012

Miles Davis

I slutskedet av en mer än 45 år lång karriär som kompromisslös förgrundsgestalt inom jazzmusiken lyckades Miles Davis än en gång förnya och föryngra sig innan han slutligen lämnade scenen, lika betydande och populär som under guldåren på 1950- och 1960-talet. Denna unika och särbegåvade artist, som min goda vän Raimo Mattsson så träffande kallar tonkonstens Pablo Picasso, hade i mitten av 1980-talet bytt skivbolag och kommit i kontakt med den begåvade basisten och kompositören Marcus Miller. Detta visade sig vara ett fruktsamt samarbete som födde fram åtminstone ett, men i mitt tycke tre, mästerverk i klass med odödliga album som Miles Ahead, Milestones, Kind of Blue, Sketches of Spain, E.S.P., Miles Smiles, In a Silent Way och Bitches Brew.

Det viktigaste albumet i denna svit på tre skivor är Tutu från 1986. Med den skivan återerövrade Miles Davis sin position som portalfigur och stilbildare inom jazzmusiken. Före det hade han lättat upp sin musik något och året innan haft framgång med poplåtar som ”Human Nature” och ”Time After Time” från albumet You´re Under Arrest. Tutu skärptes greppet och det lättare materialet ersattes av nyskrivna täta låtar med mera tyngd som lyfte upp Davis till den position han var förtjänt av, den högsta toppen och längst fram i ledet. Det speciella med Davis är att han alltid är i rörelse, oupphörligt på väg mot nya mål och ständigt mottaglig för nya influenser.

Tutu bildar en stark helhet som bör avlyssnas i ett svep för att man bäst skall inse plattans storhet. De åtta låtarna är genomtänkta, väl arrangerade och vill man lyfta fram några låtar må det vara de tre första spåren ”Tutu”, ”Tomaas” och ”Portia” som utgör en oöverträffad svit. Av de senare låtarna träder möjligtvis ”Perfect Way” och ”Don´t Lose Your Mind” fram. Det som också är glädjande med albumet är att Davis trumpetspel är mycket fräscht och bra, utan några som helst spår av ålder, trötthet eller leda. Den som vill stifta bekantskap med Miles Davis senare produktion gör nog klokt i att börja från Tutu, den är en naturlig startpunkt.

Tre år senare, 1989, var Miles Davis åter aktuell med ett nytt album, Amandla. Utvecklingen från Tutu är tydlig och det allmänna intrycket av skivan är en mera svängig, något lättare och rytmisk helhet som inte sällan för tankarna till Afrika. Davis arbetar fortfarande med Marcus Miller men arrangemangen är ett snäpp luftigare och musiken mera åtkomlig och publikvänlig (än på Tutu), utan att för den skull göra några kompromisser. På Amandla medverkar flera musiker än på Tutu och särskilt betydande är saxofonisten Kenny Garrets oerhört fina insats. Miles Davis och hans band når hisnande höjder i låtar som ”Catémbe”, ”Hannibal”, ”Amandla” och ”Mr Pastorius”. Det intressanta med Amandla är att Davis här i de två sist nämnda låtarna kanske för första gången sneglar försiktigt i backspegeln och släpper fram och bekänner en kontakt med det förflutna och detta gör han på ett genialt och stilfullt sätt. Han låter den vandrade stigen från bebopens landskap vidare för några ögonblick stiga upp mot ytan för att tillkännage sin långa färd. I skydd av efterrationaliseringens trygghet känner man sig nästan frestad att påstå att Miles Davis i Amandla närmar sig något som kunde uppfattas som hans testamente som jazzmusiker.

Det ovan nämnda blir särskilt tydligt då man lyssnar på det som kom att bli hans sista studioinspelning, den hip-hop influerade högst moderna och samtida Doo-Bop från 1992. Här visar Davis att han än en gång var redo att möta framtiden dristigt och med långa kliv, han stegade utan tvekan in i hip-hopens och rapmusikens värld, inte illa för en veteran på 65 år. Just det gör Doo-Bop till en så intressant platta; Davis hade inte en tanke på att stanna upp utan han var nyfiken, motiverad och angelägen att få arbeta med den unga generationen.

Dessa tre album visar upp en fullkomligt unik artist som vägrade att stanna upp och vila på redan skaffade meriter, utan hellre gick vidare för att se vad som kunde vänta bakom nästa hörn. De stora konstnärerna är de nyfikna och vetgiriga, inte de bekvämt konservativa. Miles Davis är en av de betydande förnyarna, en gränsöverträdare och brobyggare. Det hade varit hur enkelt som helst att föreställa sig honom arbeta med Jimi Hendrix ifall Hendrix hade levt litet längre, eller ett band som Santana (Bitches Brew ser ju till konvolutet ut som Santanas Abraxas).

Tyvärr måste man med stort vemod konstatera att jazzmusiken har varit ödslig och tom, stundvis nästan obebodd, sedan Davis bortgång i september 1991. Den store pionjären, kämpen, rebellen och fadersgestalten är borta och har inte kunnat ersättas.

tisdag 27 mars 2012

Haruki Murakami

Torsdagen den 14 augusti 2008 mötte jag min goda vän, litteraturälskaren Kenneth, på Konstens natt i Åbo. Vi hade inte setts på ett bra tag och hade en hel del att prata om där vi stod i vimlet på trottoaren. Inom kort gled samtalet in på litteratur. Eftersom jag litar på hans smak och vet att han är en vetgirig läsare som hittar intressanta författare frågade jag om han kunde rekommendera någon samtida. Hans svar kom omedelbart och löd: ”Läs Haruki Murakami, en berömd japansk författare som skriver speciella böcker.”

Kort därpå begav jag mig till stadens största bokhandel och införskaffade de tre volymer av Murakami (f. 1949) som fanns i svensk pocketupplaga. Jag beslöt att läsa dem i den ordning de hade kommit ut och började med Norwegian Wood. Efter några sidor in i boken kunde jag nöjd konstatera att Kenneth haft rätt, Murakami skrev som ingen annan författare jag läst. Jag tilltalades starkt av stämningen i boken, sättet på vilket han skildrade staden och miljöer och speciellt nyfiken blev jag på maträtterna som personerna åt.

Jag tog mig sedan igenom de två tegelstenarna Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden och fängslades lika mycket av dessa som av Norwegian Wood. Det surrealistiska och magiska i böckerna i kombination med det något besynnerliga persongalleriet gör romanerna till stora läsupplevelser. I Fågeln som vrider upp världen söker huvudpersonen rätsida i sin kaotiska tillvaro genom att tillbringa mycket tid i en torrlagd brunn och i Kafka på stranden händer det plötsligt att det regnar fisk. Vidare tycker jag att Murakamis humor är intagande, likaså hans ytterst finurliga och nyskapande bildspråk.


En annan fin egenskap hos hans böcker är att man inte känner sig stressad eller korkad fast man inte skulle hänga med i alla hans konstigheter, man läser vidare och tolererar att man inte alltid behöver fatta allting, eller ha fullständigt koll på allt, det får finnas saker man inte kan förstå och förklara. Tids nog får man en förklaring, eller så inte, huvudsaken att man har roligt med böckerna.

Efter en paus på ett par år läste jag den betydligt kortare romanen Sputnikälskling. Den följer i stort samma mönster som de tidigare nämnda, här är det oförklarliga att en av huvudpersonerna försvinner spårlöst någonstans då hon är på semester tillsammans med sin chef och nära väninna på en liten ö i den grekiska skärgården.

Den av Murakamis böcker som avviker mest från hans fiktiva verk är hans personliga bok om löpning, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
När jag började läsa den undrade jag sådär typiskt västerländskt skeptiskt om den verkligen huvudsakligen kunde handla om löpning, och hur han i så fall skulle hålla läsaren intresserad genom hela texten. Efter att ha läst ut boken kunde jag konstatera att den faktiskt till största delar handlar om löpning, men även om Murakami själv och hans skrivande.

Han berättar till exempel ingående hur mycket han löper, varför han löper, när han började löpa och vad han lyssnar på när han löper. Han skriver om på vilket sätt han tränar inför ett maratonlopp och hur det känns att springa ett maratonlopp, när det är tungt och när det känns lätt. Han har även deltagit i ett hundrakilometerslopp och berättar hur detta förändrade hans liv. Längre fram i livet började han med triathlon och har sedan dess deltagit i några tävlingar.

Däremellan flikar han in intressanta fakta om sig själv och sitt liv. Han skriver om skolan och studier, om jazzklubbarna han drev i Tokyo, hur han på en baseballmatch den 1 april 1978 plötsligt fick idén att skriva en roman och hur han något senare bestämde sig för att bli yrkesförfattare. Han drar många paralleller mellan löpning och författande och räknar upp de tre viktigaste egenskaperna för en författare som enligt honom är begåvning, koncentrationsförmåga och uthållighet. Precis som för en långdistanslöpare är det viktigt för en författare att ha god kondition och behålla sin form för att orka skriva långa romaner.

Vill man läsa en författare som går iland med att skriva långa romaner och hålla läsarens intresse uppe och spänningen och stämningen vid liv är Murakami ett gott val. Han blir aldrig tråkig och man bör ständigt vara på sin vakt för han glider ofta över till okänt område. Utöver allt detta är det givande att läsa en samtida asiatisk författare, särskilt för mig som oftast begränsar mitt val av författare till Norden, Europa och Amerika. Murakami öppnade en ny värld för mig, eller egentligen två; Japan och den för honom så typiska tillvaron bakom det vakna medvetandets gräns.

fredag 23 mars 2012

Los Lobos: The Town And The City

Bandet Los Lobos från det spansktalande östra Los Angeles har sedan de första skivorna från mitten av 1980-talet skapat musik med ett eget unikt sound. Gruppen samlar upp influenser från en mängd olika musikstilar och smälter dessa samman till sin egen blandning.

Mitt första möte med Los Lobos skedde på rekommendation av min goda vän Lasse. Han hade hört gruppens lovande debutskiva How Will The Wolf Survive? och sade att bandet var bra. Inspirerad av hans ord och eftersom jag litar på hans omdöme skaffade jag bandets mästerliga, och då år 1987 senaste, lp By The Light Of The Moon.

Jag blev från första stund fullständigt hänförd av By The Light Of The Moon. Gitarrerna klingade vackert, låtarna var starka och framförandet personligt och igenkännbart. Ett par år senare köpte jag även The Neighborhood, som har ett fantastiskt vackert konvolut, men blev en aning besviken, och efter det svalnade mitt intresse för Los Lobos för ett antal år framöver.

På vårvintern 2007 kände jag mig i behov av något intressant att lyssna på och då jag rotade runt bland olika artister föll blicken på ett otroligt lockande skivomslag som visade sig tillhöra Los Lobos nya The Town And The City från 2006. På grund av den tilltalande bilden beslöt jag ge bandet en ny chans, och det har jag inte behövt ångra.

Kortfattat och koncentrerat kunde man säga att The Town And The City är bandets magnum opus. Albumet är en harmonisk och mogen helhet på vilket bandet lyckats åstadkomma en fantastisk sammanfattning av allt de står för musikaliskt. Detta helhetstänkande bekräftas av texterna som är berättade i jagform och där varje sång utgör en episod i en ung mans liv och bygger upp en större bild av denna mosaik. I den mångsidigt uppbyggda musiken kan man höra såväl musikernas mexikanska arv, den amerikanska musikens påverkan som storstadens hetta och trängsel.

Man anar sig också till Los Angeles indelning i stadsdelar och kvarter som kännetecknas av en bestämd etnicitet. Stundvis när jag lyssnar på albumet leds mina tankar och bilder till den hårdkokta polisserien The Shield som utspelade sig i den fiktiva stadsdelen Farmington i Los Angeles, och som beboddes av invånare med mexikanskt och afroamerikanskt ursprung.

Skivan inleds med de två rustika nybyggarsångerna ”The Valley” och ”Hold On” i vilka bandet håller lyssnaren fängslad i ett järnhårt, något monotont grepp. Låtarna smakar av jord, arbete, värme och svår möda för brödet. Därefter slår den moderna tiden in i rocklåten ”The Road To Gila Bend” (en liten stad invid floden Gila i Arizona) och den gungigt, svajande och svängiga på spanska sjungna ”Chuco´s Cumbia”.

Följande låt, den melankoliska ”If You Were Only Here Tonight”, är en känsligt tolkad sång om längtan, inbäddad i en varm dunkel blå stämning. Skivans andra spanskspråkiga låt ”Luna” fortsätter på detta nattliga tema. Man befinner sig utomhus, månen lyser, bandet spelar och folk dansar. Mitt i dansen och glädjen kan man dock ana ett stråk av vemod.

”Two Dogs And A Bone” förmedlar en moders visdomsord till sina två söner i en låt som svänger så som bara Los Lobos gör när bandet är som bäst. Här finns humor, luftighet, fräckt gitarrspel och en avundsvärd fjäderlätthet i spelandet. Den följs av ”Little Things” som är ett av skivans vackraste spår i vilken bandet än en gång visar att mindre hinner till om låten står sig, soundet är klart och det är enkelt att urskilja instrumenten.

Spänningen stiger i den urbana kvällslåten ”The City”. Man kan se framför sig hur mörkret sänker sin djupblå filt över storstaden, man hör ljuden tydligare och man får följa med på en fest som varar fram till morgonen då den av föroreningar gulmålade soluppgången tränger undan den gråblå gryningsskymningen.

”Don´t Ask Why” är en stilla låt som öppnar spåret för den tredje spanska sången ”No Puedo Más” i vilken bandet spelar träffsäkert och där gitarrsolot för tankarna till Santana.

Ett av de intressantaste spåren på skivan är den gospelaktiga ”Free Up”. Los Lobos bygger med denna låt, eller arbetssång, en bro över till det svarta USA, en fin gest av musiker med mexikanskt ursprung; en minoritet skakar hand med en annan.

Den sista låten ”The Town” knyter ihop skivan på ett oemotståndligt sätt. Stämningen är varm, gitarrspelet suveränt i sin skenbara självklarhet och enkelhet och sången maskulint karg och vacker. Låten lämnar lyssnaren fullt tillfredsställd, men tillika sugen på en ny genomlyssning.

Det starka och fina med The Town And The City är helhetsintrycket, albumet är uppbyggt som ett större verk där det föregående leder vidare till det följande. Jag brukar aldrig lyssna på något enskilt spår från skivan, utan alltid genom hela plattan, först då blir man nöjd och först då talar den som den bör göra.

En annan fin egenskap med albumet är att det har något minimalistiskt över sig, men trots det är det mättat, väl arrangerat och suveränt spelat. Los Lobos har inget behov av att briljera med gitarrsolon eller fylla rymden med onödig musik, utan man litar på styrkan i låtarna och det intuitiva framförandet och just det gör skivan till ett stort och gediget konstverk. Resultatet är människonära, uppriktigt och trovärdigt, och det träffar lyssnaren mitt i hjärtat.

Dra upp en flaska fylligt rött vin, tänd ett par ljus, luta tillbaka i fåtöljen, slut ögonen och följ med Los Lobos på en ljuvlig färd.



Den som önskar kan lyssna på låtarna ”The Road To Gila Bend”, ”Chuco´s Cumbia” och ”The Town” på följande länkar:

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/r8vnyNA4D_A" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/HLjV-HTgrG8" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/4xsIpz5a8CI" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

tisdag 20 mars 2012

Horace Engdahls två mästerverk

Jag kommer ihåg hur imponerad jag blev av Horace Engdahls (f. 1948) första fragmentbok, Meteorer, då den kom ut 1999. Hur jag älskade att hålla den lilla brandgula volymen i handen och känna klotomslagets strävhet, hur jag tilltalades av det underbara formatet och njöt av att slå upp på måfå i boken och läsa. Boken liknade ingenting jag läst före det.

I denna lärda och intelligenta skrift tar Engdahl upp de mest varierande frågor till behandling. Han skriver till exempel klokt och insiktsfullt om läsande och skrivande, hur språket går förlorat när man börjar skriva, eller om hur man måste sluta upp att fundera på ett bestämt ämne och tänka på annat innan man kan börja skriva om det – först då börjar idéerna ordna upp sig. Mellan de längre fragmenten strör han in aforismer i stil med följande tre:
Den som tiger samtycker inte, han söker efter ett större nej än det som finns i språket.

Konsten: inte föreviga utan föraviga.

Kartans motsats är vägbeskrivningen, liksom filosofins motsats är det goda rådet.

Engdahl går vidare och skriver bland annat om hur cynikern tänker och agerar, han diskuterar om lätt konst och svår konst och varför den svåra konsten är den som överlevt såväl inom musiken, bildkonsten och litteraturen. Om allt detta skriver han på ett sätt som manar och uppmuntrar läsaren till begrundan och fortsatt tanke.

När jag för en dryg vecka sedan köpte Cigaretten efteråt kände jag fördubblad glädje och lycka. Äntligen hade jag Engdahls nya bok med kloka tankar i mina händer. Mina förväntningar var höga för jag hade läst en hel del positiva omdömen om boken. Jag tummade på omslaget och till min stora belåtenhet var boken ett sjuttiotal sidor längre än Meteorer om också inte lika läckert inbunden.

Cigaretten efteråt är indelad i fyra rubricerade underavdelningar. Engdahl skriver om litteratur, läsande och skrivande, om döden, ironi, intelligens, han ordar klokt om kunskap, han tar upp sin skolgång och skriver så här om elitism:
Problemet med elitism är att man bara får med sig de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själva som vanliga.

En avdelning handlar om kritik och kritiker och här presenterar Engdahl en artikel om litteraturkritik från 1750-talet, skriven av den franske författaren Jean-Francois Marmontel, som är fullständigt kurant än i våra dagar. Han fortsätter att diskutera bloggskrivande och essäskrivande, om att anse och relationen mellan kvinna och man.

I den avslutande avdelningen ställer han högt mot lågt, långt mot kort och det stora formatet mot det lilla i litteraturen. I en personligare bit tar han upp och jämför fyra kaféer i Berlin, han skriver om misstro, beundran och avund, och hur ruskigt och fasansfullt det är att vara ovälkommen, en text som alla borde läsa och fundera över. Gärna skulle jag återge hela stycket om ”den ovälkomnes hej” men jag får nöja mig med två citat. Hur fruktansvärt träffande och sant är inte följande konstaterande.

Hur lite plats den ovälkomne än tar, är det för mycket. Han – eller hon – är överflödig, onödig. Att vara älskad är inte främst att vara beundrad eller åtrådd eller föremål för medkänsla, sådant kan variera. Nej, det är att vara välkommen.

Texten avslutas med följande isande mening som berättar allt om vår kyliga, allt igenom onda, egoistiska och självupptagna värld.
Men den som vill veta exakt var gränsen för mänskligheten går i varje särskild tid och på varje särskild plats behöver bara stå någonstans – på skolgården, i fikarummet, i skilsmässoparets tambur, i tunnelbanevagnen, var som helst – och lyssna efter den ovälkomnes hej.

Om frid och lyx skriver Engdahl.
Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd: en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid.

Att fördöma lyx är lätt, att avstå från lyx är omöjligt.

Med Meteorer och Cigaretten efteråt har Engdahl åstadkommit två böcker som man vill bära med sig hela tiden, ha i fickan för att kunna plocka fram vid lämpligt tillfälle för att läsa en kortare eller längre bit i dem, eller bara njuta av någon av de många aforismerna. Jag ser framför mig den lockande och fina bilden då människor på bussen, tåget eller i tunnelbanan plockar fram någon av Engdahls böcker, läser i dem, stryker under och skriver små noter i marginalerna. Kloka ord skall vara tillgängliga och brukas så ofta som möjligt.

Jag tilltalas av tanken och bilden som förmedlades via ett tv program om jazzgeniet Miles Davis där en av de intervjuade berättade hur man på 1960-talet gick omkring med ett Miles album under armen för att på så sätt visa sin tillhörighet. På samma sätt skulle jag vilja se det i litteraturen, hur roligt skulle det inte vara om man såg folk gå omkring med en diktsamling eller en av Engdahls böcker i kavajfickan. Och på grund av visdomen böckerna bär på anser jag att Meteorer och Cigaretten efteråt borde göras till obligatorisk läsning för oss alla.

fredag 16 mars 2012

MC5: Back in the USA

En märklig skiva av ett besynnerligt rockband är Back in the USA (1970) med MC5, eller Motor City 5. Då man talar om musik från bilstaden Detroit kommer man sannolikt först att tänka på mängden av odödlig svart musik som skivbolaget Motown gav ut och inte ett vitt politiskt orienterat och sexuellt provokativt band som MC5. Trots det kom gruppen MC5 med sina tre album Kick out the Jams, Back in the USA och High Times att influera ett stort antal efterkommande hårdrock- och punkband.

I Finland uppträdde MC5 på Ruisrock 1972 tillsammans med den finländska supergruppen Tasavallan Presidentti, Jake Holmes från USA och de brittiska banden Osibisa, Lindisfarne och Uriah Heep. Senare samma höst gav gruppen två konserter i Helsingfors och Tammerfors innan den splittrades.

Första gången jag hörde MC5 var hos min äldsta kusin, han som så ofta fungerade som introduktör till nya band och artister. Han hade skaffat Back in the USA och spelade plattan flitigt efter att ha sett bandet på Ruisrock. Jag diggade inte skivan särskilt mycket då i början – den lät snarast som en något primitiv rockplatta med tunt diskantigt sound, som en bland många – men vetskapen om den och hågkomsten av känslan som den förmedlade fortsatte av någon anledning att leva vidare och påverka mitt undermedvetna. Under årens lopp kunde den dyka upp i olika sammanhang och en tid under mina år i högstadiet lyssnade jag mycket på skivan, troligen just för att det fanns så mycket energi och ös i den.

När jag tiotals år senare ramlade över cd-utgåvan av Back in the USA väcktes dessa minnen till liv och jag beslöt att köpa skivan. Det var ju en rak rockskiva med svängiga låtar och en underbart uppkäftigt attityd.

Min hågkomst visade sig vara helt riktig. Skivan hade snarare vuxit än förlorat i värde under dessa år i glömska. I efterhand var det enkelt att inse att både punkband och hårdrockgrupper hade lyssnat noga på skivan och insupit intryck från den. Om man kunde förenkla begreppen väldigt mycket och säga att något är ”rock and roll” och i det innesluta en hel massa som det inte är alldeles enkelt att definiera med en mängd ord kan man konstatera att Back in the USA är just det.

Bandet kör hårt hela vägen med undantag för den sensibla balladen ”Let Me Try”, skivans enda längre låt. Gruppen lägger in sina nio självkomponerade låtar mellan två rock and roll klassiker, öppningsspåret ”Tutti Frutti” och det avslutande ”Back in the USA”. Man river av den ena korta låten efter den andra, bitar som ”Tonight”, den fenomenala och starkt laddade ”Teenage Lust”, ”Looking at You”, mästerverket och ungdomshymnen ”High School”, ”Call Me Animal”, mina två favoriter den uppkäftiga ”The American Ruse” och ”Shakin´ Street” för att avsluta med anti-Vietnam låten ”The Human Being Lawnmower” och titelspåret.

Det är imponerande hur mycket bandet får sagt och uträttat på 28 och en halv minut. Fenomenalt gitarrspel både i form av komp och solon, tryck i rytmsektionen, fin sång, väl arrangerade och genomtänkta starka och bra låtar, något som trots allt är det viktigaste när det gäller musik, oberoende av genre.

Vill man återkalla sina upproriska tonår eller annars bara ryckas med av befriande regressiv rock and roll är Back in the USA med MC5 ett säkert val. Många har gjort det bra och kanske till och med lika bra men få har överträffat MC5. Halsa en öl eller två, lägg på ”The American Ruse” på tillräcklig volym och kasta loss.

Här en länk till ett häftigt liveklipp på youtube: <iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/2FsvG1wWHIc" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
Och en lång version av "Tonight" på den här länken: <iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/1oEkp3ZQzDI" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

tisdag 13 mars 2012

Hur jag blev en läsande individ

I mitt första blogginlägg skrev jag att jag började läsa på allvar när jag var några år över tjugo och bodde granne med biblioteket i förorten Ilpois utanför Åbo. Detta stämmer förvisso men det finns en konkret läserfarenhet som jag uppfattar som födelsen och tillblivandet av mig som läsande person och den skedde något år senare än ovan nämnda litterära uppvaknande. Fröet såddes emellertid redan under barndomstiden och dess främsta gödsel och näringskälla var nyfikenheten så man kan lugnt säga att det var fråga om en lång process.

Hemma i mitt barndomshem såg jag ofta på de tre granna och lockande bokryggarna i hyllan, en blå, en röd och en grön, och förundrade mig över de besynnerliga titlarna; Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk. Jag frågade mina föräldrar vad dessa tjocka böcker handlade om och de svarade mig att de behandlade vårt lands närhistoria. De ville inte lämna ut mera av böckernas innehåll vilket ytterligare eggade min vetgirighet, stod det något i böckerna som de inte ville att jag skulle läsa?

Långt senare ansåg jag mig vara mogen för Väinö Linna. Som så många andra började jag med den mäktiga krigsromanen Tuntematon sotilas (Okänd soldat). Den läste jag på originalspråket först och senare i Nils Börje Stormboms livfulla och fina översättning för att kunna jämföra de två versionerna och se hur Stormbom löste dialektproblemet i boken. Eftersom läsupplevelsen var stark och gripande kände jag mig mogen för trilogin.

Jag lånade de tre häftade volymerna av mina föräldrar och inledde läsningen omedelbart. Jag hade inte läst många sidor i Högt bland Saarijärvis moar innan jag erfor ett uppvaknande, en upplysning, kanske litet i stil med en religiös extas. Med ens stod det klart för mig hur mycket läsning och litteratur kunde göra med läsaren när den var som bäst. Jag drogs med i Linnas torparvärld och det blev bara starkare när jag tog itu med del två, Upp trälar, som behandlar det traumatiska inbördeskriget med alla dess fasor. Linnas objektivt realistiska skildring av kriget och vägen mot det saknar motstycke i den finländska litteraturen. I den tredje delen, Söner av ett folk, knyter Linna ihop hela den breda episka skildringen i försoning och helande där den enda vägen framåt för Finland är att genomgå en nödvändig metamorfos för att födas som en enad nation.

Detta imponerande epos skrevs av en självlärd författare, en fabriksarbetare som efter fullgjorda arbetsskift satt i en liten lägenhet i Tammerfors och plitade. Ingen akademiskt bildad etablerad författare vågade eller ville ta sig an detta svårbehandlade stoff, men den starkt kännande Linna gav sig själv detta uppdrag och åstadkom ett av de viktigaste verken i vårt land.

Efter läsningen av trilogin i Stormboms mästerliga översättning växte hungern och jag lånade originalet Täällä Pohjantähden alla på biblioteket. Den läsupplevelsen blev om möjligt ännu större och förändrade mig som individ, den formade mitt sätt att se på världen och tänka mer än någon annan bok har gjort.






















På ett mera privat plan innebar läsningen av Linna också inledningen till ett långt och fruktsamt samtal om litteraturen med en god vän. Otaliga är de gånger vi samtalat om Linna och övriga författare vi läst och utbytt lästips och synpunkter. Vårt gemensamma intresse för Väinö Linna kulminerade sommaren 1992 i en resa till Pentinkulma för att följa Linnas romangestalter i spåren. Jag har dig Kenneth att tacka för så mycket när det gäller det långa och givande samtalet om litteraturen och via den allting.

fredag 9 mars 2012

Bram Tchaikovsky

Ibland har man behov av den där lilla musiken, den som är gjord utan några stora gester men med mycket stort hjärta. Det fina är att detta minimalistiska grepp i bästa fall kan innehålla det mesta man önskar. En sådan skiva som jag med jämna mellanrum återkommer till är Bram Tchaikovskys debut Strange Man Changed Man.

Bram Tchaikovsky blev känd för en större allmänhet som gitarrist i det brittiska bandet The Motors vars album Approved By The Motors hade alla möjligheter att bli en stor internationell succé. På skivan fanns bandets största hits ”Airport” och ”Forget About You”, melodisk välspelad och snyggt sjungen, men tillräckligt rå och spontan, rock.

Bram Tchaikovsky uppträdde med sin nybildade trio på Ruisrock 1979 och jag tilltalades av deras direkta och omedelbara musik. Bandet försökte inte vara mer eller större än man var utan spelade rejäl rock and roll. Det som imponerade på mig var bandets energi, ös och attityd, de spelade som tredje band mitt på dagen, men föraktade inte tidpunkten utan gjorde sitt bästa för att förbättra stämningen och hålla publiken ivrig. Det var säkert inte det enklaste jobbet i världen att uppträda inför en publik som otåligt väntade på band som Steel Pulse, Graham Parker & The Rumour eller The Clash.

Efter festivalen skaffade jag lp:n Strange Man Changed Man och upptäckte till min glädje att bandet lät lika piggt och svängigt på skiva som det gjort på scen. Albumet innehåller en lämplig blandning av rocklåtar, popsånger och en renodlad ballad. Låtarna är väl framförda med adekvat gitarrspel, rikligt med trummor och melodisk sång. Bandet besitter en intuitiv förmåga att utnyttja de resurser man har och slutresultatet är förvånansvärt omväxlande och mångsidigt för en trio.

Låtföljden på vinylen och cd-utgåvan skiljer sig från varandra och jag följer den ordningsföljd som finns på vinylen. Skivan inleds med tre starka rocklåtar, den eggande ”Robber”, det fint uppbyggda titelspåret ”Strage Man Changed Man” med lugnare vers och hetsigare refräng och den mera melodiska ”Lonely Dancer”. Därefter följer den popigare låten ”I´m The One That´s Leaving”, som inleds med ett Buddy Holly-aktigt riff, och sida ett avslutas med den underbart sockersöta poplåten ”Girl Of My Dreams” som är naiv, uppriktig och vackert sjungen, en riktig gotthumörslåt som blev bandets enda hit och som bär vidare det för brittiska band så vanliga Beatlesarvet.

Sida två inleds med skivan tyngsta spår, bil- och väglåten ”Bloodline” – hårt tryck, frän sång och ett rått gitarrsolo. Dags att lugna ner tempot en aning i den melodiska och intressant uppbyggda poplåten ”Nobody Knows” och ännu mera i den för mig viktigaste låten, den självömkande balladen och kärlekssången ”Lady From The U.S.A.” En fantastisk oskyldig låt som bet på mig när jag var i 17-18 årsåldern och trånade efter någon viss tjej, eller romantik i största allmänhet.

Skivan avslutas med en rockig svit på tre låtar. Först ut är en stenhård cover på den gamla Monkees låten ”I´m A Believer” som Bram Tchaikovsky förser med rejält ös, stiligt gitarrsolo och än en gång lyckad sång. Sedan den lättare ”Sarah Smiles” och som avslutning ”Turn On The Light” som är ren rak rock and roll där bandet kör för fullt på alla cylindrar. När den tonat ut är lyssnaren tillfredsställd och på gott humör.

Det kan vara svårt att få tag på Strange Man Changed Man men lyckas man får man en möjlighet att återknyta kontakten med eller upptäcka ett stort litet band från denna spännande tid då 1970-talet övergick i 1980-tal. Inom sin genre och nisch är Bram Tchaikovsky ett gott val, särskilt en fredagskväll.

De kommande åren 1980 och 1981 gav Bram Tchaikovsy ut ytterligare två lp:n The Russians Are Coming och Funland men ingendera av dessa var lika spontan och fräsch som debuten. Det verkade som om det mesta av krutet var brukat på den starka och högst njutbara debutskivan.

tisdag 6 mars 2012

Tre Stockholmsbåtar

Passagerarfartygstrafiken mellan Åbo och Stockholm har i mer än 110 år varit en viktig förbindelse och kulturbärare mellan grannländerna. För oss i Åbo har hamnen och fartygen kommit att bli en väsentlig del av stadens identitet. Otaliga är de invånare i Åbo med omnejd som under decenniernas lopp på ett eller annat sätt arbetat inom denna del av sjöfartsnäringen.

För att uppmärksamma denna betydelsefulla kontakt vill jag presentera tre gamla Stockholmsbåtar målade av min far, marinmålare Håkan Sjöström.

En verklig trotjänare och segsliten veteran var Bore I, byggd år 1898 för linjen Åbo-Mariehamn-Stockholm. Fartyget var också det första att upprätthålla vintertrafik mellan Åbo och Stockholm. Den lilla ångaren levde ett långt och mycket händelserikt liv fram till september 1961 då hon såldes till Tyskland för skrotning. Under åren gick fartyget på grund fyra gånger, det sjönk, det brann upp och sjönk, det rekvirerades av ryska marinen, det bytte rederi till Finska Ångfartygs Aktiebolaget (FÅA) och namn till Hebe, men alltid för att förr eller senare komma tillbaka i Ångfartygs Ab Bores ägo och återuppstå som Bore I.

På bilden åker Bore I ut från Åbo hamn en varm och gassig sommardag, eskorterad av en motorbåt och en nöjessegelbåt. I bakgrunden ser man Åbo slott, ett par fartyg som ligger vid Åttkanten och till vänster varvet på Runsala. Kännspaka detaljer för denna vackra passagerarbåt var de två skorstenarna, den öppna kommandobryggan, det gulmålade skrovet och en harmonisk överbyggnad i trä.

Förutom Ångfartygs Ab Bore från Åbo tillhörde Stockholms Rederi Ab Svea och Finska Ångfartygs Aktiebolaget från Helsingfors den trafiksammanslutning som tillsammans trafikerade rutten Åbo-Stockholm och som kallades för de samseglande.

Som exempel från Sveabolaget har jag valt Regin även om hon inte var den mest typiska båten på linjen Stockholm-Åbo. Orsaken till mitt val är att jag av någon oförklarlig anledning alltid fascinerats av Regin. Hon var byggd år 1921 men moderniserades avsevärt vid en ombyggnad i början av 1950-talet. Efter den såg fartyget inte längre gammalt ut, men var inte heller modernt och just detta väckte mitt intresse på gamla bilder och väggalmanackor. Jag tyckte om de långa fönsterraderna på överbyggnaden, den fina breda skorstenen, det långt utdragna fördäcket och den moderniserade stäven.

Regin hade alltid ett mystiskt, hemlighetsfullt och oförklarligt skimmer över sig. Det var en båt jag skulle ha velat resa med, men tyvärr var jag för ung för det.

FÅA får representeras av Wellamo som seglade på linjen Åbo-Stockholm i flera repriser. Fartyget levererades år 1927, tio år senare introducerades hon på rutten Åbo-Stockholm och sin sista resa på linjen gjorde hon år 1964. Wellamo var på det stora hela en nätt passagerarångare, men den höga stäven har jag aldrig riktigt fattat tycke för. I övrigt har hon ett fint skrov, nätt överbyggnad med fina fönster och en ståtlig skorsten. På bilden anlöper hon Åbo hamn en vintermorgon.

För mig har Wellamo alltid varit en passagerarbåt som dyker upp med jämna mellanrum, men den väcker inte några starka känslor hos mig. Från barndomen minns jag att den fanns avbildad på postkort och min far har alltid tyckt om att måla den, särskilt under vinterförhållanden, så även denna gång.

Kanske väcker dessa bilder nostalgiska känslor hos de äldre läsarna, och för de yngre vill jag presentera tre av de många passagerarfartyg som trafikerade linjen Åbo-Stockholm fram till 1960-talet då de ersattes av större fartyg och de första renodlade bilfärjorna.

fredag 2 mars 2012

Creedence Clearwater Revival: Pendulum

Förr eller senare måste man följa flodfåran bakåt till urkällan och upprinnelsepunkterna. Detta inlägg går tillbaka till begynnelsepunkten för mitt musiklyssnande, för jag kan faktiskt fastställa en bestämd tidpunkt, och ännu viktigare, en bestämd platta som satte bollen i rullning, sköt iväg lavinen eller öppnade dammluckorna på vid gavel.

Jag gick i fjärde klassen i Cygnaeus folkskola på Eriksgatan i Åbo, året var 1971 och höstterminen hade nyligen börjat. Min fyra år äldre bror hade inlett sitt fjärde år i läroverket, pojkskolan Classicum, vid Gamla Stortorget. Vår familj bodde i ett stenhus på fyra våningar i nedre ändan av den då livligt trafikerade Trädgårdsgatan. Detta som en kort scenbeskrivning.

Utan förvarning kom min bror en dag hem med en löjligt tunn, men stor och fyrkantig, plastkasse i handen. Han var hemlighetsfull och ivrig då han drog ut lp-skivan med bruntonat konvolut ur påsen. Bandets namn var omöjligt att läsa för en som knagglat på med engelska (fonetik) i en knapp månads tid; Creedence Clearwater Revival och plattan hette Pendulum.

Den grova, tunga, gitarrmättade och fränt sjungna ”Pagan Baby” drar igång skivan och spikar omedelbart attityden och stämningen. Efter ett av skivans svagare spår ”Sailor´s Lament” dras tempot åter upp i den svängiga saxofondrivna ”Chameleon” som inleder den närapå oslagbara svit på tre låtar som avslutar sida ett. ”Chameleon” följs av den klassiska och John Fogerty-mässigt genialt enkla men mästerligt tolkade tunga balladen ”Have You Ever Seen The Rain” för att avslutas i vad jag anser vara en av Fogertys viktigaste låtar och kanske hans allra finaste vokalprestation, den tunga och laddade ”(Wish I Could) Hideaway” som inte lämnar någon kylig och som är det slutgiltiga beviset på att John Fogerty tillhör de främsta rockvokalisterna genom tiderna. Vilken ångest, vilket tryck, vilken nyansrikedom och vilken frasering. Starkt. Här når CCR kanske sin högsta topp någonsin.

Sida två inleds med den fräckt svängande ”Born To Move” där John Fogerty får en chans att visa vad han går för som organist, gitarrist (smakfullt solo) och åter är sången av oslagbar Fogertykvalitet. Medan den höga växeln ligger i slänger bandet under några extra kol och levererar en typisk CCR hit ”Hey Tonight”, kort, träffsäker och kraftfull om än en aning förutsägbar bland dessa låtar. Därefter drar bandet andan i den fina, enkelt och tydligt spelade kraftfullt tolkade balladen ”It´s Just A Thought”. Skivan knyts ihop med den humoristiska rocklåten ”Molina” och den psykedeliska ”Rude Awakening # 2”, det enda spåret som eventuellt kunde ha bytts ut mot en konventionell låt eftersom CCR inte är det första bandet man förknippar med denna typ av ohämmad experimentlusta.

När jag senare vid flera tillfällen har grubblat över CCR och undrat varför jag tyckt så bra om Pendulum har jag kommit fram till att det beror på att plattan tydligt visar vart bandet var på väg då 1971, vilken riktning det kunde ha tagit ifall det inte hade splittrats. På Pendulum har John Fogerty utvecklat sitt låtskrivande och tagit emot nya influenser, han har låtit sig påverkas av Booker T. & the MGs vilket hörs inte minst i det rikliga bruket av elorgel. Han tar flera steg ifrån rollen som hitmakare och ger sig på låtar med mera substans. Dessutom är både arrangemangen och produktionen bättre och mera omsorgsfullt genomförda än på tidigare skivor. Om man funderar på vägen mot Pendulum tycker jag att det sista spåret på Cosmo´s Factory ”Long As I Can See The Light” är bron som leder över till Pendulum.

På grund av att Pendulum innehåller allt det här har det alltid förargat mig att bandet kort efter att skivan kom ut krympte till en illa fungerande trio (efter att Tom Fogerty lämnat gruppen) för att slutligen splittras efter den ojämna lp:n Mardi Gras. Det hade varit intressant att följa med utvecklingen som fyrmannaband under ett par skivor till. Utvecklingen på Pendulum är så iögonenfallande i jämförelse mede de tidigare albumen och den bildar en helhet, den starkaste som bandet åstadkom jämsides med den magiska Green River (som är den oslagbara tidiga CCR skivan). Lyssna gärna på Pendulum. Min bror och jag har efter drygt 40 år av aktivt lyssnande kommit fram till att den är av bestående kvalitet. Och jag är helt nöjd över att ha blivit invigd i rockmusikens underbara värld med just den här plattan.