Horace Engdahls två mästerverk

Jag kommer ihåg hur imponerad jag blev av Horace Engdahls (f. 1948) första fragmentbok, Meteorer, då den kom ut 1999. Hur jag älskade att hålla den lilla brandgula volymen i handen och känna klotomslagets strävhet, hur jag tilltalades av det underbara formatet och njöt av att slå upp på måfå i boken och läsa. Boken liknade ingenting jag läst före det.

I denna lärda och intelligenta skrift tar Engdahl upp de mest varierande frågor till behandling. Han skriver till exempel klokt och insiktsfullt om läsande och skrivande, hur språket går förlorat när man börjar skriva, eller om hur man måste sluta upp att fundera på ett bestämt ämne och tänka på annat innan man kan börja skriva om det – först då börjar idéerna ordna upp sig. Mellan de längre fragmenten strör han in aforismer i stil med följande tre:

Den som tiger samtycker inte, han söker efter ett större nej än det som finns i språket.

Konsten: inte föreviga utan föraviga.

Kartans motsats är vägbeskrivningen, liksom filosofins motsats är det goda rådet.

Engdahl går vidare och skriver bland annat om hur cynikern tänker och agerar, han diskuterar om lätt konst och svår konst och varför den svåra konsten är den som överlevt såväl inom musiken, bildkonsten och litteraturen. Om allt detta skriver han på ett sätt som manar och uppmuntrar läsaren till begrundan och fortsatt tanke.

När jag för en dryg vecka sedan köpte Cigaretten efteråt kände jag fördubblad glädje och lycka. Äntligen hade jag Engdahls nya bok med kloka tankar i mina händer. Mina förväntningar var höga för jag hade läst en hel del positiva omdömen om boken. Jag tummade på omslaget och till min stora belåtenhet var boken ett sjuttiotal sidor längre än Meteorer om också inte lika läckert inbunden.

Cigaretten efteråt är indelad i fyra rubricerade underavdelningar. Engdahl skriver om litteratur, läsande och skrivande, om döden, ironi, intelligens, han ordar klokt om kunskap, han tar upp sin skolgång och skriver så här om elitism:

Problemet med elitism är att man bara får med sig de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själva som vanliga.

En avdelning handlar om kritik och kritiker och här presenterar Engdahl en artikel om litteraturkritik från 1750-talet, skriven av den franske författaren Jean-Francois Marmontel, som är fullständigt kurant än i våra dagar. Han fortsätter att diskutera bloggskrivande och essäskrivande, om att anse och relationen mellan kvinna och man.

I den avslutande avdelningen ställer han högt mot lågt, långt mot kort och det stora formatet mot det lilla i litteraturen. I en personligare bit tar han upp och jämför fyra kaféer i Berlin, han skriver om misstro, beundran och avund, och hur ruskigt och fasansfullt det är att vara ovälkommen, en text som alla borde läsa och fundera över. Gärna skulle jag återge hela stycket om ”den ovälkomnes hej” men jag får nöja mig med två citat. Hur fruktansvärt träffande och sant är inte följande konstaterande.

Hur lite plats den ovälkomne än tar, är det för mycket. Han – eller hon – är överflödig, onödig. Att vara älskad är inte främst att vara beundrad eller åtrådd eller föremål för medkänsla, sådant kan variera. Nej, det är att vara välkommen.

Texten avslutas med följande isande mening som berättar allt om vår kyliga, allt igenom onda, egoistiska och självupptagna värld.

Men den som vill veta exakt var gränsen för mänskligheten går i varje särskild tid och på varje särskild plats behöver bara stå någonstans – på skolgården, i fikarummet, i skilsmässoparets tambur, i tunnelbanevagnen, var som helst – och lyssna efter den ovälkomnes hej.

Om frid och lyx skriver Engdahl.

Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd: en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid.

Att fördöma lyx är lätt, att avstå från lyx är omöjligt.

Med Meteorer och Cigaretten efteråt har Engdahl åstadkommit två böcker som man vill bära med sig hela tiden, ha i fickan för att kunna plocka fram vid lämpligt tillfälle för att läsa en kortare eller längre bit i dem, eller bara njuta av någon av de många aforismerna. Jag ser framför mig den lockande och fina bilden då människor på bussen, tåget eller i tunnelbanan plockar fram någon av Engdahls böcker, läser i dem, stryker under och skriver små noter i marginalerna. Kloka ord skall vara tillgängliga och brukas så ofta som möjligt.

Jag tilltalas av tanken och bilden som förmedlades via ett tv program om jazzgeniet Miles Davis där en av de intervjuade berättade hur man på 1960-talet gick omkring med ett Miles album under armen för att på så sätt visa sin tillhörighet. På samma sätt skulle jag vilja se det i litteraturen, hur roligt skulle det inte vara om man såg folk gå omkring med en diktsamling eller en av Engdahls böcker i kavajfickan. Och på grund av visdomen böckerna bär på anser jag att Meteorer och Cigaretten efteråt borde göras till obligatorisk läsning för oss alla.