Miles Davis

I slutskedet av en mer än 45 år lång karriär som kompromisslös förgrundsgestalt inom jazzmusiken lyckades Miles Davis än en gång förnya och föryngra sig innan han slutligen lämnade scenen, lika betydande och populär som under guldåren på 1950- och 1960-talet. Denna unika och särbegåvade artist, som min goda vän Raimo Mattsson så träffande kallar tonkonstens Pablo Picasso, hade i mitten av 1980-talet bytt skivbolag och kommit i kontakt med den begåvade basisten och kompositören Marcus Miller. Detta visade sig vara ett fruktsamt samarbete som födde fram åtminstone ett, men i mitt tycke tre, mästerverk i klass med odödliga album som Miles Ahead, Milestones, Kind of Blue, Sketches of Spain, E.S.P., Miles Smiles, In a Silent Way och Bitches Brew.

Det viktigaste albumet i denna svit på tre skivor är Tutu från 1986. Med den skivan återerövrade Miles Davis sin position som portalfigur och stilbildare inom jazzmusiken. Före det hade han lättat upp sin musik något och året innan haft framgång med poplåtar som ”Human Nature” och ”Time After Time” från albumet You´re Under Arrest. På Tutu skärptes greppet och det lättare materialet ersattes av nyskrivna täta låtar med mera tyngd som lyfte upp Davis till den position han var förtjänt av, den högsta toppen och längst fram i ledet. Det speciella med Davis är att han alltid är i rörelse, oupphörligt på väg mot nya mål och ständigt mottaglig för nya influenser.

Tutu bildar en stark helhet som bör avlyssnas i ett svep för att man bäst skall inse plattans storhet. De åtta låtarna är genomtänkta, väl arrangerade och vill man lyfta fram några låtar må det vara de tre första spåren ”Tutu”, ”Tomaas” och ”Portia” som utgör en oöverträffad svit. Av de senare låtarna träder möjligtvis ”Perfect Way” och ”Don´t Lose Your Mind” fram. Det som också är glädjande med albumet är att Davis trumpetspel är mycket fräscht och bra, utan några som helst spår av ålder, trötthet eller leda. Den som vill stifta bekantskap med Miles Davis senare produktion gör nog klokt i att börja från Tutu, den är en naturlig startpunkt.

Tre år senare, 1989, var Miles Davis åter aktuell med ett nytt album, Amandla. Utvecklingen från Tutu är tydlig och det allmänna intrycket av skivan är en mera svängig, något lättare och rytmisk helhet som inte sällan för tankarna till Afrika. Davis arbetar fortfarande med Marcus Miller men arrangemangen är ett snäpp luftigare och musiken mera åtkomlig och publikvänlig (än på Tutu), utan att för den skull göra några kompromisser. På Amandla medverkar flera musiker än på Tutu och särskilt betydande är saxofonisten Kenny Garrets oerhört fina insats. Miles Davis och hans band når hisnande höjder i låtar som ”Catémbe”, ”Hannibal”, ”Amandla” och ”Mr Pastorius”. Det intressanta med Amandla är att Davis här i de två sist nämnda låtarna kanske för första gången sneglar försiktigt i backspegeln och släpper fram och bekänner en kontakt med det förflutna och detta gör han på ett genialt och stilfullt sätt. Han låter den vandrade stigen från bebopens landskap vidare för några ögonblick stiga upp mot ytan för att tillkännage sin långa färd. I skydd av efterrationaliseringens trygghet känner man sig nästan frestad att påstå att Miles Davis i Amandla närmar sig något som kunde uppfattas som hans testamente som jazzmusiker.

Det ovan nämnda blir särskilt tydligt då man lyssnar på det som kom att bli hans sista studioinspelning, den hip-hop influerade högst moderna och samtida Doo-Bop från 1992. Här visar Davis att han än en gång var redo att möta framtiden dristigt och med långa kliv, han stegade utan tvekan in i hip-hopens och rapmusikens värld, inte illa för en veteran på 65 år. Just det gör Doo-Bop till en så intressant platta; Davis hade inte en tanke på att stanna upp utan han var nyfiken, motiverad och angelägen att få arbeta med den unga generationen.

Dessa tre album visar upp en fullkomligt unik artist som vägrade att stanna upp och vila på redan skaffade meriter, utan hellre gick vidare för att se vad som kunde vänta bakom nästa hörn. De stora konstnärerna är de nyfikna och vetgiriga, inte de bekvämt konservativa. Miles Davis är en av de betydande förnyarna, en gränsöverträdare och brobyggare. Det hade varit hur enkelt som helst att föreställa sig honom arbeta med Jimi Hendrix ifall Hendrix hade levt litet längre, eller ett band som Santana (Bitches Brew ser ju till konvolutet ut som Santanas Abraxas).

Tyvärr måste man med stort vemod konstatera att jazzmusiken har varit ödslig och tom, stundvis nästan obebodd, sedan Davis bortgång i september 1991. Den store pionjären, kämpen, rebellen och fadersgestalten är borta och har inte kunnat ersättas.