MC5: Back in the USA

En märklig skiva av ett besynnerligt rockband är Back in the USA (1970) med MC5, eller Motor City 5. Då man talar om musik från bilstaden Detroit kommer man sannolikt först att tänka på mängden av odödlig svart musik som skivbolaget Motown gav ut och inte ett vitt politiskt orienterat och sexuellt provokativt band som MC5. Trots det kom gruppen MC5 med sina tre album Kick out the Jams, Back in the USA och High Times att influera ett stort antal efterkommande hårdrock- och punkband.

I Finland uppträdde MC5 på Ruisrock 1972 tillsammans med den finländska supergruppen Tasavallan Presidentti, Jake Holmes från USA och de brittiska banden Osibisa, Lindisfarne och Uriah Heep. Senare samma höst gav gruppen två konserter i Helsingfors och Tammerfors innan den splittrades.

Första gången jag hörde MC5 var hos min äldsta kusin, han som så ofta fungerade som introduktör till nya band och artister. Han hade skaffat Back in the USA och spelade plattan flitigt efter att ha sett bandet på Ruisrock. Jag diggade inte skivan särskilt mycket då i början – den lät snarast som en något primitiv rockplatta med tunt diskantigt sound, som en bland många – men vetskapen om den och hågkomsten av känslan som den förmedlade fortsatte av någon anledning att leva vidare och påverka mitt undermedvetna. Under årens lopp kunde den dyka upp i olika sammanhang och en tid under mina år i högstadiet lyssnade jag mycket på skivan, troligen just för att det fanns så mycket energi och ös i den.

När jag tiotals år senare ramlade över cd-utgåvan av Back in the USA väcktes dessa minnen till liv och jag beslöt att köpa skivan. Det var ju en rak rockskiva med svängiga låtar och en underbart uppkäftigt attityd.

Min hågkomst visade sig vara helt riktig. Skivan hade snarare vuxit än förlorat i värde under dessa år i glömska. I efterhand var det enkelt att inse att både punkband och hårdrockgrupper hade lyssnat noga på skivan och insupit intryck från den. Om man kunde förenkla begreppen väldigt mycket och säga att något är ”rock and roll” och i det innesluta en hel massa som det inte är alldeles enkelt att definiera med en mängd ord kan man konstatera att Back in the USA är just det.

Bandet kör hårt hela vägen med undantag för den sensibla balladen ”Let Me Try”, skivans enda längre låt. Gruppen lägger in sina nio självkomponerade låtar mellan två rock and roll klassiker, öppningsspåret ”Tutti Frutti” och det avslutande ”Back in the USA”. Man river av den ena korta låten efter den andra, bitar som ”Tonight”, den fenomenala och starkt laddade ”Teenage Lust”, ”Looking at You”, mästerverket och ungdomshymnen ”High School”, ”Call Me Animal”, mina två favoriter den uppkäftiga ”The American Ruse” och ”Shakin´ Street” för att avsluta med anti-Vietnam låten ”The Human Being Lawnmower” och titelspåret.

Det är imponerande hur mycket bandet får sagt och uträttat på 28 och en halv minut. Fenomenalt gitarrspel både i form av komp och solon, tryck i rytmsektionen, fin sång, väl arrangerade och genomtänkta starka och bra låtar, något som trots allt är det viktigaste när det gäller musik, oberoende av genre.

Vill man återkalla sina upproriska tonår eller annars bara ryckas med av befriande regressiv rock and roll är Back in the USA med MC5 ett säkert val. Många har gjort det bra och kanske till och med lika bra men få har överträffat MC5. Halsa en öl eller två, lägg på ”The American Ruse” på tillräcklig volym och kasta loss.

Här en länk till ett häftigt liveklipp på youtube: <iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/2FsvG1wWHIc" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
Och en lång version av "Tonight" på den här länken: <iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/1oEkp3ZQzDI" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>