Bram Tchaikovsky

Ibland har man behov av den där lilla musiken, den som är gjord utan några stora gester men med mycket stort hjärta. Det fina är att detta minimalistiska grepp i bästa fall kan innehålla det mesta man önskar. En sådan skiva som jag med jämna mellanrum återkommer till är Bram Tchaikovskys debut Strange Man Changed Man.

Bram Tchaikovsky blev känd för en större allmänhet som gitarrist i det brittiska bandet The Motors vars album Approved By The Motors hade alla möjligheter att bli en stor internationell succé. På skivan fanns bandets största hits ”Airport” och ”Forget About You”, melodisk välspelad och snyggt sjungen, men tillräckligt rå och spontan, rock.

Bram Tchaikovsky uppträdde med sin nybildade trio på Ruisrock 1979 och jag tilltalades av deras direkta och omedelbara musik. Bandet försökte inte vara mer eller större än man var utan spelade rejäl rock and roll. Det som imponerade på mig var bandets energi, ös och attityd, de spelade som tredje band mitt på dagen, men föraktade inte tidpunkten utan gjorde sitt bästa för att förbättra stämningen och hålla publiken ivrig. Det var säkert inte det enklaste jobbet i världen att uppträda inför en publik som otåligt väntade på band som Steel Pulse, Graham Parker & The Rumour eller The Clash.

Efter festivalen skaffade jag lp:n Strange Man Changed Man och upptäckte till min glädje att bandet lät lika piggt och svängigt på skiva som det gjort på scen. Albumet innehåller en lämplig blandning av rocklåtar, popsånger och en renodlad ballad. Låtarna är väl framförda med adekvat gitarrspel, rikligt med trummor och melodisk sång. Bandet besitter en intuitiv förmåga att utnyttja de resurser man har och slutresultatet är förvånansvärt omväxlande och mångsidigt för en trio.

Låtföljden på vinylen och cd-utgåvan skiljer sig från varandra och jag följer den ordningsföljd som finns på vinylen. Skivan inleds med tre starka rocklåtar, den eggande ”Robber”, det fint uppbyggda titelspåret ”Strage Man Changed Man” med lugnare vers och hetsigare refräng och den mera melodiska ”Lonely Dancer”. Därefter följer den popigare låten ”I´m The One That´s Leaving”, som inleds med ett Buddy Holly-aktigt riff, och sida ett avslutas med den underbart sockersöta poplåten ”Girl Of My Dreams” som är naiv, uppriktig och vackert sjungen, en riktig gotthumörslåt som blev bandets enda hit och som bär vidare det för brittiska band så vanliga Beatlesarvet.

Sida två inleds med skivan tyngsta spår, bil- och väglåten ”Bloodline” – hårt tryck, frän sång och ett rått gitarrsolo. Dags att lugna ner tempot en aning i den melodiska och intressant uppbyggda poplåten ”Nobody Knows” och ännu mera i den för mig viktigaste låten, den självömkande balladen och kärlekssången ”Lady From The U.S.A.” En fantastisk oskyldig låt som bet på mig när jag var i 17-18 årsåldern och trånade efter någon viss tjej, eller romantik i största allmänhet.

Skivan avslutas med en rockig svit på tre låtar. Först ut är en stenhård cover på den gamla Monkees låten ”I´m A Believer” som Bram Tchaikovsky förser med rejält ös, stiligt gitarrsolo och än en gång lyckad sång. Sedan den lättare ”Sarah Smiles” och som avslutning ”Turn On The Light” som är ren rak rock and roll där bandet kör för fullt på alla cylindrar. När den tonat ut är lyssnaren tillfredsställd och på gott humör.

Det kan vara svårt att få tag på Strange Man Changed Man men lyckas man får man en möjlighet att återknyta kontakten med eller upptäcka ett stort litet band från denna spännande tid då 1970-talet övergick i 1980-tal. Inom sin genre och nisch är Bram Tchaikovsky ett gott val, särskilt en fredagskväll.

De kommande åren 1980 och 1981 gav Bram Tchaikovsy ut ytterligare två lp:n The Russians Are Coming och Funland men ingendera av dessa var lika spontan och fräsch som debuten. Det verkade som om det mesta av krutet var brukat på den starka och högst njutbara debutskivan.