Tre Stockholmsbåtar

Passagerarfartygstrafiken mellan Åbo och Stockholm har i mer än 110 år varit en viktig förbindelse och kulturbärare mellan grannländerna. För oss i Åbo har hamnen och fartygen kommit att bli en väsentlig del av stadens identitet. Otaliga är de invånare i Åbo med omnejd som under decenniernas lopp på ett eller annat sätt arbetat inom denna del av sjöfartsnäringen.

För att uppmärksamma denna betydelsefulla kontakt vill jag presentera tre gamla Stockholmsbåtar målade av min far, marinmålare Håkan Sjöström.

En verklig trotjänare och segsliten veteran var Bore I, byggd år 1898 för linjen Åbo-Mariehamn-Stockholm. Fartyget var också det första att upprätthålla vintertrafik mellan Åbo och Stockholm. Den lilla ångaren levde ett långt och mycket händelserikt liv fram till september 1961 då hon såldes till Tyskland för skrotning. Under åren gick fartyget på grund fyra gånger, det sjönk, det brann upp och sjönk, det rekvirerades av ryska marinen, det bytte rederi till Finska Ångfartygs Aktiebolaget (FÅA) och namn till Hebe, men alltid för att förr eller senare komma tillbaka i Ångfartygs Ab Bores ägo och återuppstå som Bore I.

På bilden åker Bore I ut från Åbo hamn en varm och gassig sommardag, eskorterad av en motorbåt och en nöjessegelbåt. I bakgrunden ser man Åbo slott, ett par fartyg som ligger vid Åttkanten och till vänster varvet på Runsala. Kännspaka detaljer för denna vackra passagerarbåt var de två skorstenarna, den öppna kommandobryggan, det gulmålade skrovet och en harmonisk överbyggnad i trä.

Förutom Ångfartygs Ab Bore från Åbo tillhörde Stockholms Rederi Ab Svea och Finska Ångfartygs Aktiebolaget från Helsingfors den trafiksammanslutning som tillsammans trafikerade rutten Åbo-Stockholm och som kallades för de samseglande.

Som exempel från Sveabolaget har jag valt Regin även om hon inte var den mest typiska båten på linjen Stockholm-Åbo. Orsaken till mitt val är att jag av någon oförklarlig anledning alltid fascinerats av Regin. Hon var byggd år 1921 men moderniserades avsevärt vid en ombyggnad i början av 1950-talet. Efter den såg fartyget inte längre gammalt ut, men var inte heller modernt och just detta väckte mitt intresse på gamla bilder och väggalmanackor. Jag tyckte om de långa fönsterraderna på överbyggnaden, den fina breda skorstenen, det långt utdragna fördäcket och den moderniserade stäven.

Regin hade alltid ett mystiskt, hemlighetsfullt och oförklarligt skimmer över sig. Det var en båt jag skulle ha velat resa med, men tyvärr var jag för ung för det.

FÅA får representeras av Wellamo som seglade på linjen Åbo-Stockholm i flera repriser. Fartyget levererades år 1927, tio år senare introducerades hon på rutten Åbo-Stockholm och sin sista resa på linjen gjorde hon år 1964. Wellamo var på det stora hela en nätt passagerarångare, men den höga stäven har jag aldrig riktigt fattat tycke för. I övrigt har hon ett fint skrov, nätt överbyggnad med fina fönster och en ståtlig skorsten. På bilden anlöper hon Åbo hamn en vintermorgon.

För mig har Wellamo alltid varit en passagerarbåt som dyker upp med jämna mellanrum, men den väcker inte några starka känslor hos mig. Från barndomen minns jag att den fanns avbildad på postkort och min far har alltid tyckt om att måla den, särskilt under vinterförhållanden, så även denna gång.

Kanske väcker dessa bilder nostalgiska känslor hos de äldre läsarna, och för de yngre vill jag presentera tre av de många passagerarfartyg som trafikerade linjen Åbo-Stockholm fram till 1960-talet då de ersattes av större fartyg och de första renodlade bilfärjorna.