Hur jag blev en läsande individ

I mitt första blogginlägg skrev jag att jag började läsa på allvar när jag var några år över tjugo och bodde granne med biblioteket i förorten Ilpois utanför Åbo. Detta stämmer förvisso men det finns en konkret läserfarenhet som jag uppfattar som födelsen och tillblivandet av mig som läsande person och den skedde något år senare än ovan nämnda litterära uppvaknande. Fröet såddes emellertid redan under barndomstiden och dess främsta gödsel och näringskälla var nyfikenheten så man kan lugnt säga att det var fråga om en lång process.

Hemma i mitt barndomshem såg jag ofta på de tre granna och lockande bokryggarna i hyllan, en blå, en röd och en grön, och förundrade mig över de besynnerliga titlarna; Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk. Jag frågade mina föräldrar vad dessa tjocka böcker handlade om och de svarade mig att de behandlade vårt lands närhistoria. De ville inte lämna ut mera av böckernas innehåll vilket ytterligare eggade min vetgirighet, stod det något i böckerna som de inte ville att jag skulle läsa?

Långt senare ansåg jag mig vara mogen för Väinö Linna. Som så många andra började jag med den mäktiga krigsromanen Tuntematon sotilas (Okänd soldat). Den läste jag på originalspråket först och senare i Nils Börje Stormboms livfulla och fina översättning för att kunna jämföra de två versionerna och se hur Stormbom löste dialektproblemet i boken. Eftersom läsupplevelsen var stark och gripande kände jag mig mogen för trilogin.

Jag lånade de tre häftade volymerna av mina föräldrar och inledde läsningen omedelbart. Jag hade inte läst många sidor i Högt bland Saarijärvis moar innan jag erfor ett uppvaknande, en upplysning, kanske litet i stil med en religiös extas. Med ens stod det klart för mig hur mycket läsning och litteratur kunde göra med läsaren när den var som bäst. Jag drogs med i Linnas torparvärld och det blev bara starkare när jag tog itu med del två, Upp trälar, som behandlar det traumatiska inbördeskriget med alla dess fasor. Linnas objektivt realistiska skildring av kriget och vägen mot det saknar motstycke i den finländska litteraturen. I den tredje delen, Söner av ett folk, knyter Linna ihop hela den breda episka skildringen i försoning och helande där den enda vägen framåt för Finland är att genomgå en nödvändig metamorfos för att födas som en enad nation.

Detta imponerande epos skrevs av en självlärd författare, en fabriksarbetare som efter fullgjorda arbetsskift satt i en liten lägenhet i Tammerfors och plitade. Ingen akademiskt bildad etablerad författare vågade eller ville ta sig an detta svårbehandlade stoff, men den starkt kännande Linna gav sig själv detta uppdrag och åstadkom ett av de viktigaste verken i vårt land.

Efter läsningen av trilogin i Stormboms mästerliga översättning växte hungern och jag lånade originalet Täällä Pohjantähden alla på biblioteket. Den läsupplevelsen blev om möjligt ännu större och förändrade mig som individ, den formade mitt sätt att se på världen och tänka mer än någon annan bok har gjort.

På ett mera privat plan innebar läsningen av Linna också inledningen till ett långt och fruktsamt samtal om litteraturen med en god vän. Otaliga är de gånger vi samtalat om Linna och övriga författare vi läst och utbytt lästips och synpunkter. Vårt gemensamma intresse för Väinö Linna kulminerade sommaren 1992 i en resa till Pentinkulma för att följa Linnas romangestalter i spåren. Jag har dig Kenneth att tacka för så mycket när det gäller det långa och givande samtalet om litteraturen och via den allting.