En teaterupplevelse

Jag brukar inte skriva inlägg som är dagboksliknande eller dagsaktuella, utan hålla mig på ett visst tidsavstånd till det jag behandlar. Detta är inget medvetet val, det har bara blivit så. Nu tänker jag emellertid göra ett undantag och skriva några rader om en teaterupplevelse som överträffade alla mina förväntningar mångfalt.

Lördagen den 29 oktober besökte jag Åbo Svenska Teater för att se Willy Russells pjäs Timmarna med Rita på teaterns mysiga studioscen högst uppe i huset. Klockan kröp mot 16 och vi var oroväckande få gäster som inväntade pjäsens början. Jag räknade till ett trettiotal. Skulle detta påverka föreställningen, undrade jag.

Klockan ringde och vi gick in i salongen. Redan det första intrycket av hur pjäsen var uppsatt var lovande för hela teatersalen var inredd till universitetsläraren Franks arbetsrum. Det här var ett finurligt sätt att utnyttja rummet på, en strålande idé av regissören Marcus Groth. Publiken uppmanades av vaktmästarna att sätta sig på flera sidor närmast scenen, med skådespelarna agerande i mitten, lite som i en boxningsrink, vilket skapade en roligt annorlunda och intim stämning. Man drogs med i händelserna på ett helt annat sätt än om man hade suttit i normal ordning på bänkraderna och följt med skådespelet på håll.

Eftersom jag hade sett filmen med Julie Walters och Michael Caine i rollerna visste jag att stycket är väl skrivet och stundvis mycket roligt, men också att det löper en ström av bitter tragedi genom det. Det är inte lätt att bryta upp från sitt förflutna, förverkliga sina drömmar och bli en annan människa. Risken att man blir rotlöst hängande mellan två världar är mer än överhängande.

Skådespelarna Jonna Nyman och Robert Enckell kom in på scenen. Från första ögonblicket började de skapa magi. Jag har aldrig förr haft förmånen att få se så trovärdigt och helgjutet skådespeleri på en teaterscen. Jonna Nyman förvandlades till den svärande och domderande Rita som ville veta så mycket. Robert Enckell var den något malätna whiskypimplande Frank som till en början stretade emot att ta henne som studerande och gjorde allt för att jaga iväg henne.

Den vilja till bildning som Rita uttryckte i pjäsen var ruskigt påtaglig och vissa hisnande stunder kunde Jonna Nyman på en sekunds bråkdel övergå från fräckt lustiga repliker till hjärtskärande sanningar som nästan drev publiken i gråt, suveränt spelat med kroppsspråk, röst och miner. Lika starkt skildrade Robert Enckell Franks förändring, hur han blev allt mer fascinerad av Rita och hennes uppriktighet och livsvilja.

Det som i efterhand kanske gjorde det största intrycket på mig var dock skådespelarnas orubbliga professionalism och arbetsmoral. Även för en inte särskilt väl fylld sal gav de allt och mer därtill. Inte för det kortaste ögonblick kunde man se minsta antydan till att de var obekväma eller ogillande med den fåtaliga publiken. Detta tackar jag er båda för. Ni gjorde lördagens föreställning till en oförglömlig upplevelse och er attityd är ett föredöme för hela skådespelarkåren. Tack Jonna Nyman och Robert Enckell.

Kära läsare, vill ni uppleva utomordentlig teater, gå för guds skull och se på Timmarna med Rita på Åbo Svenska Teater innan det är för sent. Sista föreställningen är redan den 3 december.

Reinhold Ljunggren

Det händer med jämna mellanrum att jag blir förälskad i en bild vid första ögonkastet. Det som åstadkommer denna plötsliga känslosvallning kan variera från fall till fall: någon gång ligger det lilla extra i ljuset, någon gång i kompositionen, ofta i konstnärens sätt att se och återge ett tema, ibland kan motivet i sig vara extra tilltalande och ibland är det något man inte kan lägga fingret på, men som framkallar denna särskilda känsla av välbehag.

Den svenska konstnären Reinhold Ljunggren (1920-2006) var sedan tidigare bekant för mig som illustratör av böcker. I min egen hylla har jag Erik Asklunds fina lilla bok Runt min ö. Från Trosa skärgård som är illustrerad med otroligt fint utförda och detaljrika tuschteckningar av Ljunggren och Gustav Sandgrens sagolikt vackra bok om småstaden Trosa där Ljunggren målat sin hemstad i form av porträtt av invånare, interiörer samt större och mindre gatuvyer och miljöer.

I Sverige är Ljunggren en känd och folkkär konstnär, mycket tack vare de många grafiska bladen som möjliggjorde inköp av signerade verk till ett överkomligt pris. Utöver grafiken tecknade han i tusch och målade i olja. Ett synligt inslag i hans konstnärskap utgörs av porträtten, han har bland annat avbildat Gunnar Ekelöf, Tage Erlander, Jarl Kulle, Evert Taube och kung Gustav VI Adolf.

En dag satt jag vid datorn och slog in Ljunggrens namn i sökprogrammet för att se om det fanns några smakprov av hans verk i detta virtuella universum som ju brukar innehålla det mesta. Det visade sig att Hammarby Konsthandel Ab hade ett par av Ljunggrens litografier till salu.

Genast när jag såg bilden av kyrkoruinen i Visby visste jag att den litografin måste jag ha. Uppjagad över att ha hittad en bild jag måste bli ägare till tog jag med detsamma reda på hur man beställde och betalade. Efter att ha fått iväg beställningen besinnades jag något och började fundera på hur klokt det hade varit att agera så impulsivt.

Några dagar senare hämtade jag ut kartongrullen på posten. Jag kokade en mugg kaffe och lät rullen stå orörd en stund för att ytterligare förlänga väntan med några ögonblick. Försiktigt öppnade jag paketet och drog ut bladet, något orolig över om det fortfarande skulle vara lika fint som det hade sett ut på konstaffärens nätsida. Jag höll andan, vecklade för första gången ut bilden och behövde inte bli inte besviken

Ljunggren har åstadkommit ett mästerverk i komposition, detaljrikedom och spelet mellan ljus och skugga. Då man betraktar bilden kan man förflytta sig in i den djupa skuggan i den svala ruinen och stå mellan de mäktiga pelarna och förflyttas bakåt till en svunnen tid. Varje enskild sten i valven och pelarna är noggrant utritade vilket borde leda till ett överflöd av detaljer och en tråkig, livlös petighet, men gör inte det, utan exaktheten och den realistiska återgivningen gör bilden ännu mera levande. Då han till detta lyckats fånga den ljusblå sommarhimlen, de bakomliggande byggnadernas röda tak och lövverkets grönska i precis de rätta nyanserna är upplevelsen fullständig. Jag blir ofta stående framför bilden för att låta mig förflyttas till stillheten och känslan av tidlöshet.

Det fina med bildkonsten är att såväl en detaljrik och mycket noga återgiven bild som en mera antydande eller abstrakt tavla kan väcka lika starka känslor hos betraktaren. Det ena alternativet stänger inte ut det andra utan all god konst tillför något i det ständigt pågående bildflödet.

När jag vill vila blicken och försjunka i en behaglig stämning som förflyttar mig till Visby eller någon annanstans ställer jag mig framför Reinhold Ljunggrens färglitografi och står där så länge det behövs.

Vill någon läsa mera om Ljunggren har Erik Asklund skrivit en trevlig liten betraktelse som getts ut av Folket i Bilds konstklubb. Martin Strömbergs bok Reinhold Ljunggren. Den sköna verkligheten presenterar konstnären i större format och i färg.

Ett oförglömligt möte

Under hösten 1999 samlade jag material för en artikel om författaren Eyvind Johnson (1900-1976) med sikte på 100 årsjubileet av hans födelse som firades den 29 juli 2000. ”Finlandsvännen Eyvind Johnson” publicerades i tidskriften Horisont 3/2000.

Under arbetets gång läste jag om Johnson och de reportage från Finland under vinterkriget som han skrev för svenska tidningar. En väsentlig fråga som dök upp i Harry Martinsons roman Verklighet till döds blev dock obesvarad i de källor jag läste. Martinson skrev att hans eget alter ego, Holger, åkte norrut, till Salla och att Johnsons alter ego, Ejder, åkte till Karelska Näset. För att få klarhet i detta skrev jag ett brev till författarens änka Cilla Johnson (1911-2002) och presenterade mitt ärende och mitt projekt. Hon svarade på mitt brev och bjöd mig hem till sig.

Kort därefter åkte jag från Åbo till Stockholm. Morgonen grydde solig och varm, såsom bara en indiansommardag i september kan göra när den är som vackrast, och Stockholm visade upp sig som skönast. Jag promenerade i sakta mak in från Stadsgårdshamnen till Drottninggatan och åt frukost på Café Lilla Finlandia, som öppnar tidigt.

På avtalad tid ringde jag Cilla Johnson och vi bestämde träff. Exalterad och något nervös gick jag raskt längs Strandvägen och ut till Djurgården, jag passerade Nordiska museets stora stenborg, Liljevalchs konsthall för att stanna upp vid huvudingången till Skansen.

Efter några minuter hade andningen lugnat ner sig och klockan sniglat fram till avtalad tid. Jag promenerade fram till den ståtliga Villa Bergsgården på Sollidsbacken 6. (Långt senare tog jag reda på att villan ursprungligen tillhörde konstnären Anna Ström och var ritad av den berömde arkitekten Ferdinand Boberg (1860-1946) som i Stockholm bland annat ritat Rosenbad, NK:s varuhus och Prins Eugens Waldemarsudde. Villans följande ägare, diplomaten Vilhelm Assarsson, testamenterade villan till Svenska Akademien.)

Jag ringde på porttelefonen, en gråhårig dam som visade sig vara Cilla Johnson öppnade ett fönster, frågade om jag var Ralf-Erik Sjöström, kastade ner en nyckel och bad mig komma upp. När jag kommit upp öppnade Cilla Johnson dörren och tog emot mig. Hon rörde sig med rollator men var i övrigt mycket skarp och pigg, nästan en aning karg. Det sträva, något avmätta sättet och tonfallet kändes inte alls främmande eller ogästvänligt för mig, snarare tvärtom, för jag vet att vi finlandssvenskar i svenskars öron kan låta lite buttra i tonen.

Hon bjöd mig stiga in i ett stort rum med en fenomenal utsikt mot Stadsgårdshamnen och berget bakom den. Därefter hörde hon sig för om jag var hungrig och försvann för ett ögonblick ut i köket för att återvända med en bricka på vilken det fanns två färdigbredda smörgåsar, en kopp och en termos med nybryggt kaffe. Denna gest av gästvänlighet gjorde ett oförglömligt intryck på mig som fortfarande 12 år senare gör mig rörd, denna 88-åriga dam som hade svårt att röra sig ville se mödan och besväret att ta hand om sin gäst och till och med passa upp honom, en femtio år yngre spoling.

Vi pratade om Finland och Cilla Johnson berättade att hon var dotter till arkitekt Carl Frankenhaeuser på Kullo Gård. Hon träffade Eyvind Johnson i Helsingfors och de gifte sig 1940. Kort därefter började hon hjälpa honom med översättningen av böcker och med åren kom hon att bli en mycket anlitad översättare. Hon var med om att grunda Svenska översättarförbundet och berättade att hon var mycket stolt över att ha drivit igenom förändringen som ledde till att översättarens namn kom att stå på böckernas titelsida och inte, som tidigare, på baksidan. Cilla Johnson berättade vidare att hon också arbetade vid Svenska Akademiens Nobelbibliotek i många år, från 1968 fram till 1982.

Hon frågade var i Finland jag var hemma och vi kom snart fram till några personer som hon kände och som jag kände till namnet. Det som emellertid gladde henne mest var att någon av den yngre generationen var intresserad av Eyvind Johnson och hans litteratur. Hon berättade gärna och mycket om honom, om hans beläsenhet och bildningsväg, men också om konflikter som uppstått med gamla författarvänner som Ivar Lo-Johansson eller Olof Lagercrantz.

Samtalet och besöket led mot sitt slut och jag fick svar på min fråga om Eyvind Johnson kom till Karelska Näset. Det gjorde han inte för vinterkriget var i sitt slutskede och man släppte inte någon fram till fronten utan han stannade i Helsingfors. Jag frågade om jag fick ange vårt samtal som källa i min artikel vilket hon gav tillstånd till och hon ville också gärna läsa artikeln när den var färdig.

När jag gjorde mig klar att gå visade Cilla Johnson sitt och Eyvind Johnsons bibliotek och frågade om jag saknade någon av hans böcker. Jag stod förstummad och beundrade Nobelpristagarens bokhylla, fick se på några böcker ur Cilla Johnsons privata samling, med dedikation från maken. Då slog det mig att jag var hemma hos en Nobelpristagare i litteratur. Det var högtidligt och för ett ögonblick tyckte jag mig nästan känna Eyvind Johnsons närvaro.

Jag sade att jag inte lyckats få tag på romanen Avsked till Hamlet varefter Cilla Johnson rullade bort till en hylla med nyare upplagor, drog ut volymen och räckte den till mig. Hon ville absolut ge mig några böcker till och hämtade Romanen om Olof i 1992 års upplaga samt Herr Clerk Vår Mästare i Svenska Akademiens klassikerserie.

Vi stod i hallen, jag drog på mig min tegelröda ytterrock, tog den sköra damens hand och uttryckte min stora tacksamhet för hennes gästfrihet. Hon såg mig i ögonen med sin vakna blick, log en aning och sade gillande att ”Eyvind nog hade gillat dig och denna pratstund”.

Detta besök har jag burit med mig och värnat om som ett av mina dyrbaraste minnen. Läsningen av Eyvind Johnsons verk förde mig till hans hem där jag, en främling som kunde ha varit vem som helst, blev mottagen och behandlad som en gammal vän.

En tid efter besöket insjuknade Cilla Johnson och kunde inte längre bo kvar i villan. Hennes dotter Maria Ekman skrev i april 2001 ett brev till mig där hon berättade att Cilla Johnson hade sett min artikel och fått den uppläst för sig och gillat den. Det värmde. I april 2002 gick denna förtjusande dam bort, 90 år gammal.

Riitta Paakki Trio

På sommaren 2011 sände Finlands television i repris en mycket väl gjord och informativ serie om jazzmusiken i Norden. I det femte avsnittet av denna samnordiska produktion i sju delar uppträdde bland annat den finländska gruppen Riitta Paakki Trio som omedelbart väckte min nyfikenhet.

Riitta Paakki Trio grundades år 1996 medan pianisten Riitta Paakki ännu studerade vid Sibeliusakademins jazzavdelning. De två övriga medlemmarna är basisten Ari-Pekka Anttila och trummisen Mikko Hassinen, bägge mycket anlitade musiker på den finländska jazzscenen.

Trion som har uppmärksammats inom jazzkretsar allt sedan debutalbumet kom ut år 2000 har gett ut tre CD:n med mycket behaglig, väl spelad och icke-tillkrånglad jazz. Debutalbumet gjorde jazzhistoria i Finland eftersom det var det första instrumentalalbumet med en kvinnlig bandledare.

Det som gör Riitta Paakki Trio till en så bra grupp är att musikerna är mycket skickliga instrumentalister och otroligt samspelta. När man ännu lägger till att alla tre medlemmar komponerar låtar av hög kvalitet blir slutresultatet mångsidigt och omväxlande.

Gruppen gav ut sitt andra album Enne år 2004, på vilket man kan höra en tydlig och klar utveckling från debuten. Det fördjupade samarbetet har gjort gruppen mera nyanserad i det musikaliska uttrycket och slutresultatet är njutbar musik spelad utan möda och svårighet.

Den tredje, och hittills bästa, CD:n Onion gav trion ut år 2007. Åren tillsammans har ytterligare sammansvetsat musikerna och resultatet är ett av de finaste jazzalbumen någonsin i Finland. Skivan håller helt klart god internationell standard och kunde mycket väl ha kommit ut på det prestigefyllda tyska skivbolaget ECM.

Alltsedan jag skaffade de tre albumen i augusti har jag avnjutit dem vid flera olika tillfällen. Ibland lägger jag på Enne som bakgrundsmusik på lördagsförmiddagen då jag dricker mitt förmiddagskaffe och löser Åbo Underrättelsers korsord. Eller jag kan lägga på Onion och bara lyssna på den i lugn och ro och försättas i en mycket rofylld stämning.

Den som letar efter samtida jazz som får en på gott humör och som inte försöker vara något annat än det den är skall bekanta sig med Riitta Paakki Trio. Det är glädjande att det finns musiker som tror på sin sak och litar på att väl framförd musik når sina lyssnare. Riitta Paakki Trio är en fin ambassadör för finländsk jazzmusik och det är att hoppas att gruppen har många kreativa år framför sig.

Olof Lagercrantz

Den som vill njuta av det skrivna svenska språket, både till form och till innehåll, skall läsa Olof Lagercrantz (1911-2002) med jämna mellanrum. Det gör jag varje gång jag tycker att jag håller på att förlora något i mitt språk, eller då jag vill läsa kloka och insiktsfulla ord redigt och klart formulerade. För mig är Lagercrantz en av de språkliga fadersgestalterna, en nestor som kan formulera och förmedla fakta på ett till synes enkelt, genomskinligt och skimrande språk. Han gör aldrig väsen av sin person när han skriver och han uttrycker sig inte mera komplicerat än nödvändigt. När han är som bäst känns det som att han går bredvid läsaren och lotsar denna genom texten.

Min första kontakt med Lagercrantz var den lilla boken Om konsten att läsa och skriva. När jag sökte in till Åbo Akademi för att studera litteraturvetenskap var det den boken man skulle läsa till inträdesförhöret.

Under studierna dök Lagercrantz upp med jämna mellanrum och den första av hans många fantastiska böcker om författare jag läste var den digra Strindbergsbiografin från år 1979. Den väckte mitt intresse för Strindberg och kom att leda till en långvarig relation med denna omdiskuterade jätte.

Därefter följde läsningen av Lagercrantz bok om Stig Dagerman som hör till mina favoriter. Dagermans litterära karriär med alla framgångar, mödor och motgångar skildras på nära håll och med stor medkänsla. Den här boken rekommenderar jag varmt för alla som vill stifta bekantskap med Stig Dagerman och/eller Olof Lagercrantz.

Hungern efter mera Lagercrantz växte och den stillades med boken om Dante, Från helvetet till paradiset och den lilla Eftertankar om Strindberg, som Lagercrantz skrev som svar på den hårda kritik hans stora Strindbergsbiografi hade blivit föremål för.

Den egentliga orsaken till detta inlägg var att jag ville ta upp fyra böcker som hör till de största prestationerna inom svenskt litteraturliv. Denna svit fullbordar Lagercrantz produktion och den inleddes år 1987 då han, som 76-åring och efter sju år av intensivt läsande, gav ut den kristallklara boken Färd med mörkrets hjärta om Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta. Den mogne författaren når hisnande höjder då han ledsagar läsaren genom Conrads roman.

Fem år senare, och efter år av läsning, tar han sig an Marcel Proust och ger som 81-åring ut Att läsa Proust. Två år efter det, år 1994, är tiden mogen för den vackra boken om diktarfursten Gunnar Ekelöf, Jag bort i en annan värld men du bor ju i samma. I den skriver Lagercrantz ett av de vackraste porträtten svensk litteratur känner till.

Den majestätiska avslutningen åstadkommer Lagercrantz 85 år gammal. I Dikten om livet på den andra sidan för han läsaren in i Emanuel Swedenborgs universum med allt vad dit tillhör. Och det gör han med ett blixtklart intellekt och ett språk som får en att kippa efter andan.

Mitt recept för lyckliga stunder: glöm inte bort Olof Lagercrantz utan läs honom regelbundet för det är både roligt och givande. Det höjer livskvaliteten, bildningen, välbefinnandet och visar hur vackert och enkelt man kan teckna ner en väl genomarbetad tanke. Det svåra är inte att skriva svårt, utan att skriva begripligt och åtkomligt om sådant som är invecklat. Den konsten behärskade Lagercrantz suveränt.

Återuppbyggnadstidens pärla i Åbo

I ett tidigare inlägg presenterade jag några vackra betongbrutalistiska byggnader i min hemstad. Nu vill jag lyfta fram en annan arkitekturstil som jag tycker mycket om. Denna något romantiserande stil efterträdde funktionalismen och kom att uppleva en blomstring i Sverige och Finland under efterkrigstiden, mellan åren 1945 1955. I Sverige talar man om nyrealism eller rationell romantik medan man i Finland ofta hänvisar till återuppbyggnadstidens arkitektur. Typiska drag för denna uppmjukade och mera människonära utveckling av den renodlade hygieniska ljusa funktionalismen är (grov)putsade fasader, färre och mindre glasytor på väggarna, fritt hängande balkongkorgar ofta med sirligt räck av trä eller järn, vackert utformade entréer och inte sällan fönster inramade med vit slätputs.

I Åbo finns det en hel del fina hus från den här tiden. Erik Bryggman övergick till denna stil på 1940-talet och snygga smakprov är Kårens bostadshus på Tavastgatan 22, bostadshuset på Västra Strandgatan 21 eller Åbolands sjukhus på Kaskisbacken. En annan mycket lyckad miljö är den på Martinsgatan 7-17 som fortsätter ner längs Tegelslagaregatan 8-10 där tre små punkthus längst fram ackompanjeras av två lamellhus. Skyddad mellan byggnaderna finns en vacker innergård och över hela kvarteret vakar den ljusa Martinskyrkan uppe på berget.

Sjuvåningshusen längs Betaniagatan är ett annat fint område, centralt men ändå skyddat och beläget högt uppe på stadens tak invid idrottsparkens oas. Likaså är de tre fyravåningshusen vid Trädgårdsgatans slut värda att nämna.

Vill man dock lyfta fram en helhet framom andra faller valet på de nio smäckra fyravåningshusen på Toivolagatan 13-29. Denna uppfattning delar jag med en god vän med vilken vi flera gånger har samtalat om dessa hus och hur exceptionellt lyckade de är, en arkitektonisk pärla i utkanten av staden. Dessa väl proportionerliga fyravåningshus med en intressant bottenplan ligger vackert placerade i en sluttning bland tallarna. Nedanför ringlar sig den smala gatan och på andra sidan finns en rad småhus. Snett mot gatan skjuter husen ut en bred gavel med rejäla och rätt tunga balkonger i två rader och bakom dessa löper två smala kroppar ut i vinkel, i vilka det finns små lätta balkonger längst ut. Väggytorna är grovputsade och entréerna är läckert utformade med böljande taklinje, stöttor i järn, vackra ytterdörrar i trä och trappsteg i skiffersten.

Dessa nio hyreshus byggdes av Åbo stad för cirka 60 år sedan för att underlätta den akuta bostadsbristen och de planerades på stadens arkitektkontor av Annikki Harlas. Idag kan man se hur väl husen har överlevt tiden och att de har vuxit sig vackrare och vackrare för varje år som gått. I vår tid uppfattar och inser man skönhetsvärdet hos hus från den här tiden och de har blivit attraktiva objekt på bostadsmarknaden. I och för sig är det inget konstigt med det för husen är väl byggda, inte för stora och vackra till proportioner och utformande.

Hus som de här byggdes för att erbjuda vanligt småfolk en bättre och bekvämare framtid, en vacker social tanke som tyvärr kommit bort under de senaste decennierna då man allmänt och öppet börjat acceptera egoism som en god, till och med, önskvärd egenskap.

Originalversion eller cover

Då det gäller lätt musik tycker jag att originalversionen av ett stycke i de flesta fallen är bättre än de senare inspelade, så kallade coverversionerna. Det betyder ingalunda att det inte skulle finnas lyckade covers, endast att det är svårt att överträffa originalet.

Ett intressant fenomen inom finländsk lätt musik under min barn- och ungdom på 1970-talet var att ett stort antal av de utländska hitarna mycket snart spelades in av finska artister med finsk text. Dessa kunde bli stora framgångar för den finska artisten och ibland kunde till och med originalet och covern ligga på listan samtidigt.

Några gånger kan emellertid coverversionen vara lika stark som originalet eller till och med övertrumfa det. Det första exemplet jag kommer att tänka på är den välgörenhetssingel av den gamla Martha and the Vandellas hiten ”Dancing in the Street” som Mick Jagger och David Bowie spelade in 1985 vid tiden för Live Aid. I herrarnas version finns ett sällan överträffat ös, allt måste ha gått rätt vid den sessionen. En annan lyckad cover är Hanoi Rocks version av CCR låten ”Up Around the Bend”. I bägge fallen tillför covern stycket något nytt och är inte enbart ytterligare en version av en känd låt. Det tredje exemplet är en av mina favoriter. De helt nya dimensioner som Mountain ger Jack Bruce låt ”Theme For An Imaginary Western” är överväldigande. Bandet kreerar om den korta och minimalistiska låten till en av rockhistoriens mest monumentala stunder med ett icke överträffat gitarrsolo som för Leslie West upp bland de största av de stora.

Tidigare i höst stiftade jag bekantskap med den begåvade finska sångerskan Emma Salokoski och hennes duktiga Ensemble. Deras två album Kaksi Mannerta (2006) och Veden alla (2008) hör till de bästa finländska albumen från det gångna decenniet. På den först nämnda finns en mycket eterisk version av Pekka Strengs låg ”Katsele Yössä” och på den senare bland annat en talande cover av Tuomari Nurmios klassiker ”Kurjuuden kuningas” och den egentliga orsaken till detta inlägg, ”Ja sinun äänesi” av Dave Lindholm.

Originalversionen återfinns på den minimalistiska och lugna plattan Vanha & uusi romanssi” från år 1980. Lindholm gör låten på sitt oefterhärmliga sätt som den konstnärligt kompromisslösa musiker han är. Lindholms styrka ligger just i hans konstnärliga integritet vilket ger honom en plats bland de främsta inom den finländska rockmusiken. Han har aldrig sprungit efter modeinriktningar utan skrivit och spelat in den musik som just vid det tillfället har känts rätt. Detta, och skivbolaget Love Records tro på hans musik, ledde i början av 1970-talet till epokgörande album som Isokynä Lindholm och Sirkus eller längre fram, i början av 1980-talet, Aino där Lindholms sång och gitarr ackompanjeras av en stråkkvartett.

När jag hörde Emma Salokoskis version av ”Ja sinun äänesi” för första gången var jag fullkomligt andlös. Var det möjligt att få ut allt detta ur Lindholms låt, bar den allt detta inom sig? Salokoski sjunger ut refrängen så taket lättar och fraserar texten mästerligt. Hon förmår synliggöra låten på ett helt nytt sätt. Hon skalar fram skikt och lager ur den som man inte hade en aning om att det fanns där. Det är en prestation som endast en djupt kännande tolkare klarar av, Salokoski kommer under skinnet på låten, uppfattar hela dess innersta väsen och lyckas förmedla allt vidare till lyssnaren. Och hon gör det med en uppriktighet, pietet och inlevelse som är talande bevis på en exceptionell begåvning. Slutresultatet är att bägge versionerna växer till helt nya dimensioner: Lindholms minimalistiska version träder fram som en ren komposition och Emma Salokoski Ensemble visar hur långt man kan slipa denna diamant utan att förlora kontakten med originalet. Dave Lindholm har all orsak att vara stolt över Salokoskis behandling av hans låt.

Agadir av Artur Lundkvist

En mycket stark, väl komponerad och högst läsvärd bok av den produktiva författaren Artur Lundkvist (1906-1991) är den långa dikten Agadir som kom ut för 50 år sedan, år 1961. Dikten som handlar om ett jordskalv är lika aktuell och angelägen som då den publicerades eftersom naturkatastrofer är återkommande händelser. Alla minns tsunamin i Sydostasien under julhelgen 2004 eller den som träffade Japans kust i mars 2011.

Lundkvist och hans hustru Maria Wine befann sig i staden den 29 februari 1960 då den kort före midnatt drabbades av en förödande jordbävning som krävde cirka 12 000 dödsoffer och gjorde tusentals hemlösa. Stora delar av denna populära turistort förstördes under jordskalvet som endast pågick i cirka 15 sekunder. Även om skalvet inte var särskilt kraftigt rasade hus och byggnader samman och begravde människor levande.

I sin dikt återger Lundkvist händelseförloppet med det självupplevdas auktoritet. Han inleder boken med att måla upp scenen för händelserna. Naturen är orolig, djur och småkryp uppför sig konstigt, solen är brännande het, himlen alltför blå, havet rullar på, fiskar dör och en död blödande val flyter in mot stranden. Stämningen är tyngd av en kuslig föraning som Lundkvist smyger över läsaren med hjälp av poesins exakta språk.

Så kommer den första varningen, mitt på dagen går en lätt skakning genom staden. Ingen bryr sig om den utan rycker överlägset på axlarna och fortsätter med sina feriesysslor. Inget kan rubba deras tillvaro.

Därefter tar Lundkvist läsaren med på en fantastisk rundvandring i Agadir. Han presenterar sardinfabrikerna, ödeområdena invid strandbukten, de vita hotellen, slummen, kasban (gammal befästning), flygplatsen och stadens människor så levande och suggestivt som endast denna beresta och belästa världsmedborgare kan.

Dags för den andra varningen. Mitt på dagen den 29 februari 1960 rör marken på sig i några sekunder, kraftigare än den första gången för nu går fönster i bitar, glas faller i golvet och murbruk ramlar från väggarna. Sedan blir allt stilla och alla återgår till sin invaggade trygghet, alltjämt övertygade om att naturen inte rår på dem. Dagen övergår i en lugn, sval och klar kväll. Folk söker sig till sängs.

Så kommer det plötsliga uppvaknandet som slungar diktens jag-berättare ur sängen. Skalvet skildras som våldsamt tilltagande stötar som kommer från alla håll på en gång, en tung åska ur jordens inre. Världen runt omkring störtar samman och så är allt förbi, kvar finns en tyst, orörlig och mörk värld. Allt man kan se är ett tätt dammoln över den döda staden.

Småningom vågar sig människorna fram ur ruinerna, man ser små punkter av ljus, hör rop och folk samlas ute i det fria och söker sig till varandra. I mörkret råder en tät stämning av sammanhållning, man är rädd för nya skalv och söker värme och trygghet av varandra.

Så kommer gryningen. Inga nya skalv har ägt rum och man vågar snart tro att faran kan vara över. Samtidigt med ljusets ankomst försvinner sammanhållningen från natten, man är åter sig själv. I ljuset blottas också den fasansfulla förstörelsen. Inom kort anländer räddningsmanskapet med maskiner, mat och mediciner och börjar röja upp och leta efter överlevande i stenhögarna.

Dikten fortsätter med några vittnesmål från jordbävningen, ruskiga berättelser om dessa sekunder som för alltid förändrade allting. Staden evakueras och folk reser därifrån. Boken avslutas pessimistiskt med en undran om Agadir bara var en förberedelse inför en ännu större förintelse.

Vill man läsa ett helgjutet verk om en katastrof är Agadir ett bra alternativ. Lundkvist har lyckats skriva om denna fruktansvärda händelse med ett språk som är träffsäkert och vackert. Samtidigt berättar han så mycket mer än endast om jordbävningen, han skriver om människans respektlösa attityd gentemot naturen och om de enorma klyftorna mellan fattig ortsbefolkning och lyxlängtande nöjessugna turister i sina vita hotell. Men mest imponeras jag av språket, valet av ord och de bilder Lundkvist målar upp, levande och suggestiva.