Olof Lagercrantz

Den som vill njuta av det skrivna svenska språket, både till form och till innehåll, skall läsa Olof Lagercrantz (1911-2002) med jämna mellanrum. Det gör jag varje gång jag tycker att jag håller på att förlora något i mitt språk, eller då jag vill läsa kloka och insiktsfulla ord redigt och klart formulerade. För mig är Lagercrantz en av de språkliga fadersgestalterna, en nestor som kan formulera och förmedla fakta på ett till synes enkelt, genomskinligt och skimrande språk. Han gör aldrig väsen av sin person när han skriver och han uttrycker sig inte mera komplicerat än nödvändigt. När han är som bäst känns det som att han går bredvid läsaren och lotsar denna genom texten.

Min första kontakt med Lagercrantz var den lilla boken Om konsten att läsa och skriva. När jag sökte in till Åbo Akademi för att studera litteraturvetenskap var det den boken man skulle läsa till inträdesförhöret.

Under studierna dök Lagercrantz upp med jämna mellanrum och den första av hans många fantastiska böcker om författare jag läste var den digra Strindbergsbiografin från år 1979. Den väckte mitt intresse för Strindberg och kom att leda till en långvarig relation med denna omdiskuterade jätte.

Därefter följde läsningen av Lagercrantz bok om Stig Dagerman som hör till mina favoriter. Dagermans litterära karriär med alla framgångar, mödor och motgångar skildras på nära håll och med stor medkänsla. Den här boken rekommenderar jag varmt för alla som vill stifta bekantskap med Stig Dagerman och/eller Olof Lagercrantz.

Hungern efter mera Lagercrantz växte och den stillades med boken om Dante, Från helvetet till paradiset och den lilla Eftertankar om Strindberg, som Lagercrantz skrev som svar på den hårda kritik hans stora Strindbergsbiografi hade blivit föremål för.

Den egentliga orsaken till detta inlägg var att jag ville ta upp fyra böcker som hör till de största prestationerna inom svenskt litteraturliv. Denna svit fullbordar Lagercrantz produktion och den inleddes år 1987 då han, som 76-åring och efter sju år av intensivt läsande, gav ut den kristallklara boken Färd med mörkrets hjärta om Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta. Den mogne författaren når hisnande höjder då han ledsagar läsaren genom Conrads roman.

Fem år senare, och efter år av läsning, tar han sig an Marcel Proust och ger som 81-åring ut Att läsa Proust. Två år efter det, år 1994, är tiden mogen för den vackra boken om diktarfursten Gunnar Ekelöf, Jag bort i en annan värld men du bor ju i samma. I den skriver Lagercrantz ett av de vackraste porträtten svensk litteratur känner till.

Den majestätiska avslutningen åstadkommer Lagercrantz 85 år gammal. I Dikten om livet på den andra sidan för han läsaren in i Emanuel Swedenborgs universum med allt vad dit tillhör. Och det gör han med ett blixtklart intellekt och ett språk som får en att kippa efter andan.

Mitt recept för lyckliga stunder: glöm inte bort Olof Lagercrantz utan läs honom regelbundet för det är både roligt och givande. Det höjer livskvaliteten, bildningen, välbefinnandet och visar hur vackert och enkelt man kan teckna ner en väl genomarbetad tanke. Det svåra är inte att skriva svårt, utan att skriva begripligt och åtkomligt om sådant som är invecklat. Den konsten behärskade Lagercrantz suveränt.