En mycket stark, väl komponerad och högst läsvärd bok av den produktiva författaren Artur Lundkvist (1906-1991) är den långa dikten Agadir som kom ut för 50 år sedan, år 1961. Dikten som handlar om ett jordskalv är lika aktuell och angelägen som då den publicerades eftersom naturkatastrofer är återkommande händelser. Alla minns tsunamin i Sydostasien under julhelgen 2004 eller den som träffade Japans kust i mars 2011.
Lundkvist och hans hustru Maria Wine befann sig i staden den 29 februari 1960 då den kort före midnatt drabbades av en förödande jordbävning som krävde cirka 12 000 dödsoffer och gjorde tusentals hemlösa. Stora delar av denna populära turistort förstördes under jordskalvet som endast pågick i cirka 15 sekunder. Även om skalvet inte var särskilt kraftigt rasade hus och byggnader samman och begravde människor levande.
I sin dikt återger Lundkvist händelseförloppet med det självupplevdas auktoritet. Han inleder boken med att måla upp scenen för händelserna. Naturen är orolig, djur och småkryp uppför sig konstigt, solen är brännande het, himlen alltför blå, havet rullar på, fiskar dör och en död blödande val flyter in mot stranden. Stämningen är tyngd av en kuslig föraning som Lundkvist smyger över läsaren med hjälp av poesins exakta språk.
Så kommer den första varningen, mitt på dagen går en lätt skakning genom staden. Ingen bryr sig om den utan rycker överlägset på axlarna och fortsätter med sina feriesysslor. Inget kan rubba deras tillvaro.
Därefter tar Lundkvist läsaren med på en fantastisk rundvandring i Agadir. Han presenterar sardinfabrikerna, ödeområdena invid strandbukten, de vita hotellen, slummen, kasban (gammal befästning), flygplatsen och stadens människor så levande och suggestivt som endast denna beresta och belästa världsmedborgare kan.
Dags för den andra varningen. Mitt på dagen den 29 februari 1960 rör marken på sig i några sekunder, kraftigare än den första gången för nu går fönster i bitar, glas faller i golvet och murbruk ramlar från väggarna. Sedan blir allt stilla och alla återgår till sin invaggade trygghet, alltjämt övertygade om att naturen inte rår på dem. Dagen övergår i en lugn, sval och klar kväll. Folk söker sig till sängs.
Så kommer det plötsliga uppvaknandet som slungar diktens jag-berättare ur sängen. Skalvet skildras som våldsamt tilltagande stötar som kommer från alla håll på en gång, en tung åska ur jordens inre. Världen runt omkring störtar samman och så är allt förbi, kvar finns en tyst, orörlig och mörk värld. Allt man kan se är ett tätt dammoln över den döda staden.
Småningom vågar sig människorna fram ur ruinerna, man ser små punkter av ljus, hör rop och folk samlas ute i det fria och söker sig till varandra. I mörkret råder en tät stämning av sammanhållning, man är rädd för nya skalv och söker värme och trygghet av varandra.
Så kommer gryningen. Inga nya skalv har ägt rum och man vågar snart tro att faran kan vara över. Samtidigt med ljusets ankomst försvinner sammanhållningen från natten, man är åter sig själv. I ljuset blottas också den fasansfulla förstörelsen. Inom kort anländer räddningsmanskapet med maskiner, mat och mediciner och börjar röja upp och leta efter överlevande i stenhögarna.
Dikten fortsätter med några vittnesmål från jordbävningen, ruskiga berättelser om dessa sekunder som för alltid förändrade allting. Staden evakueras och folk reser därifrån. Boken avslutas pessimistiskt med en undran om Agadir bara var en förberedelse inför en ännu större förintelse.
Vill man läsa ett helgjutet verk om en katastrof är Agadir ett bra alternativ. Lundkvist har lyckats skriva om denna fruktansvärda händelse med ett språk som är träffsäkert och vackert. Samtidigt berättar han så mycket mer än endast om jordbävningen, han skriver om människans respektlösa attityd gentemot naturen och om de enorma klyftorna mellan fattig ortsbefolkning och lyxlängtande nöjessugna turister i sina vita hotell. Men mest imponeras jag av språket, valet av ord och de bilder Lundkvist målar upp, levande och suggestiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar