Två bilder av samma motiv

Hur skall man skriva om bilder, kan man överhuvudtaget beskriva en bild i ord så att det är någon idé och mening med det? Det har jag funderat på vid många tillfällen och det gör jag fortfarande i skrivande stund. Samtidigt känner jag till ett antal texter som mycket träffande och ingående beskrivit målningar. Därför, och för att jag vill dela med mig av denna starka visuella upplevelse, vill jag göra ett försök.

Motivet är en av mina favoritvyer, utsikten från toppen av slalombacken på Luossavaara i Kiruna. Den ena bilden – låt oss kalla den kontrollbilden eftersom den är ett fotografi – är ett panorama över staden. Närmast ligger den övergivna gruvan på Luossavaara, nedanför breder staden ut sig, sedan följer Kiirunavaara gruvområde med Luossajärvi till höger och längst bort breder den vilda naturen ut sig mot fjällvärlden med Kebnekaises topp någonstans bland molnen vid horisonten.

Till vänster på fotografiet kan man med en viss möda urskilja två av de många kännspaka och ytterst vackra byggnaderna i Kiruna: det majestätiska stadshuset ritat av arkitekt Artur von Schmalensee, med skulptören Bror Marklunds höga klocktorn i gjutjärn och kvarteret Ortdrivaren ritat av arkitekt Ralph Erskine. Fotografiet ger också en bild av avstånden och skalan, människan biter sig fast i en liten jordplätt på en bergssluttning medan den orörda naturen härskar över resten.

Den egentliga bilden är en tavla som fascinerat och fängslat mig i tio års tid, allt ifrån att jag såg den för första gången i Folkets Hus i Kiruna en dag i slutet av augusti år 2001 då jag var på resa i Norrbotten för att fotografera verk av den i Jukkasjärvi födda allkonstnären Fritz Sjöström (1923-1996). Vid tiden arbetade jag med en längre artikel om denna mångsidiga konstnär som var allt från målare, tecknare, skulptör och formgivare till vispoet, kompositör, sångare och musiker med några av de vackraste moderna svenska visorna i sitt namn. (Artikeln publicerades i Norrbottensakademiens årsskrift 2000-2001.) Den intresserade kan försöka få tag på Fred Åkerströms lp-skiva Visor i närheten (1965) på vilken han på sitt oförglömliga sätt tolkar Fritz Sjöströms visor till ackompanjemang av Bengt Hallbergs trio. Ett minimalistiskt mästerverk och en absolut höjdpunkt i svensk viskonst är ”Vindstilla vals” förlagd till vispoetens sommarparadis Fårö.

Bilden som jag burit med mig under tio år är Fritz Sjöströms syn på Kiruna sedd från Luossavaaras högsta punkt. Först och främst tilltalas jag av kompositionen och färgskalan på tavlan; fritt och ohämmat gestaltar han i granna och klara färger starkt förenklat allt det som är väsentligt i vyn. Den breda sprickan i berget närmast under fötterna ger han stor betydelse som grå utgångspunkt för hela bilden, därnäst följer den bebyggda staden gestaltad i brunt med vita hus, till höger om den ligger Luossajärvis blå vattenspegel med ett inrullande malmtåg och längre borta Kiirunavaaragruvans enorma och ständigt växande gråbergssilhuett. Till vänster tar vildmarken vid med sjöar och höjder och till höger ligger fjällmassiven med ett snötäckt Kebnekaise nedanför en isflaksliknande fragmentaktig moln-, snö- eller rökformation.

Jag kan inte se mig mätt på det här motivet. Allt det väsentliga finns med, de kraftiga färgerna, det enorma och omväxlande landskapet, staden som boplats och människans framfart i bergen. Detta är Kiruna och varje gång jag besöker Luossavaara försöker jag ha tavlan för ögonen för att jämföra och varje gång har tavlan utgått med segern över fotokonsten eller det som ögat förmår ta in. Fritz Sjöström har koncentrerat bilden, rensat den från vilseledande och överflödiga element och skärpt den så att betraktaren bjuds på essensen. Tavlan på Folkets Hus liksom vyn från Luossavaara och staden Kiruna i sin helhet är väl värda ett besök.