En omdiskuterad och inte speciellt omtyckt strömning inom arkitekturen är brutalismen som utvecklades under 1950-talet och som även i vårt land upplevde en kort blomstringsperiod. Kännetecknande för brutalismen är, som namnet tydligt anger, att lämna materialen obehandlade och sålunda åstadkomma den estetiska kvaliteten enbart via form, inte med hjälp av utsmyckning, färg eller andra detaljer. Vanligtvis är byggnadsmaterialet obehandlad, ofta rätt grov, betong.
I min hemstad Åbo är denna stil bäst representerad av den smaksäkre arkitekten Pekka Pitkänen (f.1927). Under en viss tid, främst i mitten av 1960-talet, planerade han ett antal byggnader som är renodlad brutalism.
Mitt bland de äldre byggnaderna på Biskopsgatan planerade Pitkänen de två husen med studentbostäder som kom att heta Domus Aboensis. Av dessa är huset högre upp i backen ytrenoverat och sålunda inte längre i sitt ursprungliga tillstånd men huset längs gatan är ett utomordentligt exempel på betongbrutalism. De sex balkonglådorna något till vänster om husets mitt utgör blickfång på fasaden, likaså de snyggt utformade svarta fönsterraderna. I övrigt står husets proportioner och den obehandlade väderbitna betongytan för resten.
Från detta hus för studenter övergår jag till en stor byggnad för produktion. Brännverkets stora anläggning med den höga skorstenen och den pågående trafiken med lastbilar som lossar sin last för mina tankar till den svensk-norska animerade filmen Resan till Melonia som bygger på William Shakespeares pjäs Stormen. I filmen representerar ön Melonia det gröna livsbejakande medan den svarta och destruktivt orienterade ön Plutonia domineras av en stor vapenfabrik. Hur nersmutsande och förgörande tung industri än kan vara har jag alltid fascinerats av fabriksarkitektur. Det finns en massornas estetik över en fabrik som fylls med arbetare och som under larm och skrän producerar och tillverkar produkter i stora mängder. Detta gäller även för brännverket som av stadens sopor producerar värme som matas ut i fjärrvärmenätet. Det som skapar kontrast och hemtrevnad vid brännverket är den lilla kontorsbyggnaden som står och kurar i armhålan på den stora anläggningen. En mörk kväll kan det lysa hemtrevligt och inbjudande i fönstren här.
Den absoluta höjdpunkten inom brutalismen i Åbo är Helga Korsets kapell på begravningsplatsen. Här är formen och proportionerna mästerligt utförda. Den obehandlade grå betongbyggnaden breder ut sig lummigt inbäddad bland låga tallar. Inne i kapellet strömmar ljuset in genom de stora fönstren och inredningen är grov och stiliserad, tidlös, kanske till och med evig. Byggnaden bjuder inte på något yttre som upptar besökarens uppmärksamhet utan avsaknaden av detaljer och utsmyckning lugnar ner besökaren och lämnar fritt rum för kontemplation. Tanken och koncentrationen leds inåt, mot kärnan, mot ett möte med det mest personliga och det existentiella.
Jag lärde en svenskspråkig vän ett nytt ord här en dag. Ordet var "hökkeli", något han aldrig hört uppe i Pampas. De här husena är praktexempel på hökkelin.
SvaraRadera