Tyvärr är det inte alltför ofta numera som det bildas ett
band man från första början märker att det är något särskilt med. Då britterna
Marcus Bonfanti (gitarr och sång) och Paddy Milner (klaviatur och sång) mötte
australiensarna Rex Horan (bas och sång) och Evan Jenkins (trummor och
slagverk) föll bitarna på plats med en gång.
Gruppen valde sitt namn, Jawbone, efter en låt som finns
på det andra albumet med The Band. Bonfanti och Milner började skriva låtar, man
spelade in ett album och från första början låg en av tyngdpunkterna på
låtarna. De skulle vara musikaliskt intressanta, starka, unika och
igenkännbara. Med Bonfanti och Milner som huvudsakliga sångare och Horans
falsett som komplement hade man allt man behövde för att leverera såväl stark
och kontrasterande solosång som fin stämsång.
Hemligheten bakom Jawbones naturligt organiska sound
ligger i att man spelade in låtarna live i studion och valde att göra så få
omtagningar och överlappningar som möjligt. Musikernas hantverk och genuina
kunnande skulle höras i den färdiga produkten.
Kritikerna tog väl emot Jawbones album och hade bandet
debuterat i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet hade succén varit
ett obestridligt faktum. Det speciella i bandets sound hade blivit upptäckt och
uppskattat och gruppen hade lanserats stort och gått upp bland de stora namnen.
Den höga kvaliteten på låtarna och det genuint uppriktiga i framförandet hade garanterat
detta. I vår besynnerliga tid är risken överhängande att Jawbone förblir känt
endast för en liten publik finsmakare som letat sig fram till gruppen på egna
vägar.
Det ovannämnda visar hur snedvriden musikbranschen är
idag. Samtidigt som man stort kan lansera en medelmåttlig låtskrivare som sjunger
och spelar gitarr helt okej låter man en supergrupp som Jawbone passera
obemärkt. Allt verkar vara styrt av noggrant kalkylerade formler som producerar
fantasilösa likartade hits för radiostationernas spellistor. Hur skall en inte
så upplyst och bevandrad konsument hitta de verkliga pärlorna och godbitarna i
denna likartade massa?
Jawbones album innehåller tio starka låtar. Lyssna på
dessa och bedöm själv vilken position en grupp som Jawbone vore förtjänt av.
Min princip när det gäller musik (och allt annat) är att välkomna och hylla
mångfald och kvalitet. Då jag började lyssna på musik i början av 1970-talet
såg musikbranschen ut just så. Det fanns något för alla och envar och banden
kunde satsa på just det som var unikt för dem eftersom skivbolagen stod bakom
dem och vågade ta risker. Därför lät banden som sig själva och höll inte på med
nervöst sneglande åt sidorna för att kolla vad gruppen bredvid höll på med. Man
litade på och trodde på sin sak och följde det spåret vidare. Och detta
resulterade i en sällan skådad mångfald som är oändligt saknad i vår tid.
