Reinhold Ljunggren

Det händer med jämna mellanrum att jag blir förälskad i en bild vid första ögonkastet. Det som åstadkommer denna plötsliga känslosvallning kan variera från fall till fall: någon gång ligger det lilla extra i ljuset, någon gång i kompositionen, ofta i konstnärens sätt att se och återge ett tema, ibland kan motivet i sig vara extra tilltalande och ibland är det något man inte kan lägga fingret på, men som framkallar denna särskilda känsla av välbehag.

Den svenska konstnären Reinhold Ljunggren (1920-2006) var sedan tidigare bekant för mig som illustratör av böcker. I min egen hylla har jag Erik Asklunds fina lilla bok Runt min ö. Från Trosa skärgård som är illustrerad med otroligt fint utförda och detaljrika tuschteckningar av Ljunggren och Gustav Sandgrens sagolikt vackra bok om småstaden Trosa där Ljunggren målat sin hemstad i form av porträtt av invånare, interiörer samt större och mindre gatuvyer och miljöer.

I Sverige är Ljunggren en känd och folkkär konstnär, mycket tack vare de många grafiska bladen som möjliggjorde inköp av signerade verk till ett överkomligt pris. Utöver grafiken tecknade han i tusch och målade i olja. Ett synligt inslag i hans konstnärskap utgörs av porträtten, han har bland annat avbildat Gunnar Ekelöf, Tage Erlander, Jarl Kulle, Evert Taube och kung Gustav VI Adolf.

En dag satt jag vid datorn och slog in Ljunggrens namn i sökprogrammet för att se om det fanns några smakprov av hans verk i detta virtuella universum som ju brukar innehålla det mesta. Det visade sig att Hammarby Konsthandel Ab hade ett par av Ljunggrens litografier till salu.

Genast när jag såg bilden av kyrkoruinen i Visby visste jag att den litografin måste jag ha. Uppjagad över att ha hittad en bild jag måste bli ägare till tog jag med detsamma reda på hur man beställde och betalade. Efter att ha fått iväg beställningen besinnades jag något och började fundera på hur klokt det hade varit att agera så impulsivt.

Några dagar senare hämtade jag ut kartongrullen på posten. Jag kokade en mugg kaffe och lät rullen stå orörd en stund för att ytterligare förlänga väntan med några ögonblick. Försiktigt öppnade jag paketet och drog ut bladet, något orolig över om det fortfarande skulle vara lika fint som det hade sett ut på konstaffärens nätsida. Jag höll andan, vecklade för första gången ut bilden och behövde inte bli inte besviken

Ljunggren har åstadkommit ett mästerverk i komposition, detaljrikedom och spelet mellan ljus och skugga. Då man betraktar bilden kan man förflytta sig in i den djupa skuggan i den svala ruinen och stå mellan de mäktiga pelarna och förflyttas bakåt till en svunnen tid. Varje enskild sten i valven och pelarna är noggrant utritade vilket borde leda till ett överflöd av detaljer och en tråkig, livlös petighet, men gör inte det, utan exaktheten och den realistiska återgivningen gör bilden ännu mera levande. Då han till detta lyckats fånga den ljusblå sommarhimlen, de bakomliggande byggnadernas röda tak och lövverkets grönska i precis de rätta nyanserna är upplevelsen fullständig. Jag blir ofta stående framför bilden för att låta mig förflyttas till stillheten och känslan av tidlöshet.

Det fina med bildkonsten är att såväl en detaljrik och mycket noga återgiven bild som en mera antydande eller abstrakt tavla kan väcka lika starka känslor hos betraktaren. Det ena alternativet stänger inte ut det andra utan all god konst tillför något i det ständigt pågående bildflödet.

När jag vill vila blicken och försjunka i en behaglig stämning som förflyttar mig till Visby eller någon annanstans ställer jag mig framför Reinhold Ljunggrens färglitografi och står där så länge det behövs.

Vill någon läsa mera om Ljunggren har Erik Asklund skrivit en trevlig liten betraktelse som getts ut av Folket i Bilds konstklubb. Martin Strömbergs bok Reinhold Ljunggren. Den sköna verkligheten presenterar konstnären i större format och i färg.