Under arbetets gång läste jag om Johnson och de reportage från Finland under vinterkriget som han skrev för svenska tidningar. En väsentlig fråga som dök upp i Harry Martinsons roman Verklighet till döds blev dock obesvarad i de källor jag läste. Martinson skrev att hans eget alter ego, Holger, åkte norrut, till Salla och att Johnsons alter ego, Ejder, åkte till Karelska Näset. För att få klarhet i detta skrev jag ett brev till författarens änka Cilla Johnson (1911-2002) och presenterade mitt ärende och mitt projekt. Hon svarade på mitt brev och bjöd mig hem till sig.
Kort därefter åkte jag från Åbo till Stockholm. Morgonen grydde solig och varm, såsom bara en indiansommardag i september kan göra när den är som vackrast, och Stockholm visade upp sig som skönast. Jag promenerade i sakta mak in från Stadsgårdshamnen till Drottninggatan och åt frukost på Café Lilla Finlandia, som öppnar tidigt.
På avtalad tid ringde jag Cilla Johnson och vi bestämde träff. Exalterad och något nervös gick jag raskt längs Strandvägen och ut till Djurgården, jag passerade Nordiska museets stora stenborg, Liljevalchs konsthall för att stanna upp vid huvudingången till Skansen.
Efter några minuter hade andningen lugnat ner sig och klockan sniglat fram till avtalad tid. Jag promenerade fram till den ståtliga Villa Bergsgården på Sollidsbacken 6. (Långt senare tog jag reda på att villan ursprungligen tillhörde konstnären Anna Ström och var ritad av den berömde arkitekten Ferdinand Boberg (1860-1946) som i Stockholm bland annat ritat Rosenbad, NK:s varuhus och Prins Eugens Waldemarsudde. Villans följande ägare, diplomaten Vilhelm Assarsson, testamenterade villan till Svenska Akademien.)
Jag ringde på porttelefonen, en gråhårig dam som visade sig vara Cilla Johnson öppnade ett fönster, frågade om jag var Ralf-Erik Sjöström, kastade ner en nyckel och bad mig komma upp. När jag kommit upp öppnade Cilla Johnson dörren och tog emot mig. Hon rörde sig med rollator men var i övrigt mycket skarp och pigg, nästan en aning karg. Det sträva, något avmätta sättet och tonfallet kändes inte alls främmande eller ogästvänligt för mig, snarare tvärtom, för jag vet att vi finlandssvenskar i svenskars öron kan låta lite buttra i tonen.
Hon bjöd mig stiga in i ett stort rum med en fenomenal utsikt mot Stadsgårdshamnen och berget bakom den. Därefter hörde hon sig för om jag var hungrig och försvann för ett ögonblick ut i köket för att återvända med en bricka på vilken det fanns två färdigbredda smörgåsar, en kopp och en termos med nybryggt kaffe. Denna gest av gästvänlighet gjorde ett oförglömligt intryck på mig som fortfarande 12 år senare gör mig rörd, denna 88-åriga dam som hade svårt att röra sig ville se mödan och besväret att ta hand om sin gäst och till och med passa upp honom, en femtio år yngre spoling.
Vi pratade om Finland och Cilla Johnson berättade att hon var dotter till arkitekt Carl Frankenhaeuser på Kullo Gård. Hon träffade Eyvind Johnson i Helsingfors och de gifte sig 1940. Kort därefter började hon hjälpa honom med översättningen av böcker och med åren kom hon att bli en mycket anlitad översättare. Hon var med om att grunda Svenska översättarförbundet och berättade att hon var mycket stolt över att ha drivit igenom förändringen som ledde till att översättarens namn kom att stå på böckernas titelsida och inte, som tidigare, på baksidan. Cilla Johnson berättade vidare att hon också arbetade vid Svenska Akademiens Nobelbibliotek i många år, från 1968 fram till 1982.
Hon frågade var i Finland jag var hemma och vi kom snart fram till några personer som hon kände och som jag kände till namnet. Det som emellertid gladde henne mest var att någon av den yngre generationen var intresserad av Eyvind Johnson och hans litteratur. Hon berättade gärna och mycket om honom, om hans beläsenhet och bildningsväg, men också om konflikter som uppstått med gamla författarvänner som Ivar Lo-Johansson eller Olof Lagercrantz.
Samtalet och besöket led mot sitt slut och jag fick svar på min fråga om Eyvind Johnson kom till Karelska Näset. Det gjorde han inte för vinterkriget var i sitt slutskede och man släppte inte någon fram till fronten utan han stannade i Helsingfors. Jag frågade om jag fick ange vårt samtal som källa i min artikel vilket hon gav tillstånd till och hon ville också gärna läsa artikeln när den var färdig.
När jag gjorde mig klar att gå visade Cilla Johnson sitt och Eyvind Johnsons bibliotek och frågade om jag saknade någon av hans böcker. Jag stod förstummad och beundrade Nobelpristagarens bokhylla, fick se på några böcker ur Cilla Johnsons privata samling, med dedikation från maken. Då slog det mig att jag var hemma hos en Nobelpristagare i litteratur. Det var högtidligt och för ett ögonblick tyckte jag mig nästan känna Eyvind Johnsons närvaro.
Jag sade att jag inte lyckats få tag på romanen Avsked till Hamlet varefter Cilla Johnson rullade bort till en hylla med nyare upplagor, drog ut volymen och räckte den till mig. Hon ville absolut ge mig några böcker till och hämtade Romanen om Olof i 1992 års upplaga samt Herr Clerk Vår Mästare i Svenska Akademiens klassikerserie.Vi stod i hallen, jag drog på mig min tegelröda ytterrock, tog den sköra damens hand och uttryckte min stora tacksamhet för hennes gästfrihet. Hon såg mig i ögonen med sin vakna blick, log en aning och sade gillande att ”Eyvind nog hade gillat dig och denna pratstund”.
Detta besök har jag burit med mig och värnat om som ett av mina dyrbaraste minnen. Läsningen av Eyvind Johnsons verk förde mig till hans hem där jag, en främling som kunde ha varit vem som helst, blev mottagen och behandlad som en gammal vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar