Originalversion eller cover

Då det gäller lätt musik tycker jag att originalversionen av ett stycke i de flesta fallen är bättre än de senare inspelade, så kallade coverversionerna. Det betyder ingalunda att det inte skulle finnas lyckade covers, endast att det är svårt att överträffa originalet.

Ett intressant fenomen inom finländsk lätt musik under min barn- och ungdom på 1970-talet var att ett stort antal av de utländska hitarna mycket snart spelades in av finska artister med finsk text. Dessa kunde bli stora framgångar för den finska artisten och ibland kunde till och med originalet och covern ligga på listan samtidigt.

Några gånger kan emellertid coverversionen vara lika stark som originalet eller till och med övertrumfa det. Det första exemplet jag kommer att tänka på är den välgörenhetssingel av den gamla Martha and the Vandellas hiten ”Dancing in the Street” som Mick Jagger och David Bowie spelade in 1985 vid tiden för Live Aid. I herrarnas version finns ett sällan överträffat ös, allt måste ha gått rätt vid den sessionen. En annan lyckad cover är Hanoi Rocks version av CCR låten ”Up Around the Bend”. I bägge fallen tillför covern stycket något nytt och är inte enbart ytterligare en version av en känd låt. Det tredje exemplet är en av mina favoriter. De helt nya dimensioner som Mountain ger Jack Bruce låt ”Theme For An Imaginary Western” är överväldigande. Bandet kreerar om den korta och minimalistiska låten till en av rockhistoriens mest monumentala stunder med ett icke överträffat gitarrsolo som för Leslie West upp bland de största av de stora.

Tidigare i höst stiftade jag bekantskap med den begåvade finska sångerskan Emma Salokoski och hennes duktiga Ensemble. Deras två album Kaksi Mannerta (2006) och Veden alla (2008) hör till de bästa finländska albumen från det gångna decenniet. På den först nämnda finns en mycket eterisk version av Pekka Strengs låg ”Katsele Yössä” och på den senare bland annat en talande cover av Tuomari Nurmios klassiker ”Kurjuuden kuningas” och den egentliga orsaken till detta inlägg, ”Ja sinun äänesi” av Dave Lindholm.

Originalversionen återfinns på den minimalistiska och lugna plattan Vanha & uusi romanssi” från år 1980. Lindholm gör låten på sitt oefterhärmliga sätt som den konstnärligt kompromisslösa musiker han är. Lindholms styrka ligger just i hans konstnärliga integritet vilket ger honom en plats bland de främsta inom den finländska rockmusiken. Han har aldrig sprungit efter modeinriktningar utan skrivit och spelat in den musik som just vid det tillfället har känts rätt. Detta, och skivbolaget Love Records tro på hans musik, ledde i början av 1970-talet till epokgörande album som Isokynä Lindholm och Sirkus eller längre fram, i början av 1980-talet, Aino där Lindholms sång och gitarr ackompanjeras av en stråkkvartett.

När jag hörde Emma Salokoskis version av ”Ja sinun äänesi” för första gången var jag fullkomligt andlös. Var det möjligt att få ut allt detta ur Lindholms låt, bar den allt detta inom sig? Salokoski sjunger ut refrängen så taket lättar och fraserar texten mästerligt. Hon förmår synliggöra låten på ett helt nytt sätt. Hon skalar fram skikt och lager ur den som man inte hade en aning om att det fanns där. Det är en prestation som endast en djupt kännande tolkare klarar av, Salokoski kommer under skinnet på låten, uppfattar hela dess innersta väsen och lyckas förmedla allt vidare till lyssnaren. Och hon gör det med en uppriktighet, pietet och inlevelse som är talande bevis på en exceptionell begåvning. Slutresultatet är att bägge versionerna växer till helt nya dimensioner: Lindholms minimalistiska version träder fram som en ren komposition och Emma Salokoski Ensemble visar hur långt man kan slipa denna diamant utan att förlora kontakten med originalet. Dave Lindholm har all orsak att vara stolt över Salokoskis behandling av hans låt.