Återuppbyggnadstidens pärla i Åbo

I ett tidigare inlägg presenterade jag några vackra betongbrutalistiska byggnader i min hemstad. Nu vill jag lyfta fram en annan arkitekturstil som jag tycker mycket om. Denna något romantiserande stil efterträdde funktionalismen och kom att uppleva en blomstring i Sverige och Finland under efterkrigstiden, mellan åren 1945 1955. I Sverige talar man om nyrealism eller rationell romantik medan man i Finland ofta hänvisar till återuppbyggnadstidens arkitektur. Typiska drag för denna uppmjukade och mera människonära utveckling av den renodlade hygieniska ljusa funktionalismen är (grov)putsade fasader, färre och mindre glasytor på väggarna, fritt hängande balkongkorgar ofta med sirligt räck av trä eller järn, vackert utformade entréer och inte sällan fönster inramade med vit slätputs.

I Åbo finns det en hel del fina hus från den här tiden. Erik Bryggman övergick till denna stil på 1940-talet och snygga smakprov är Kårens bostadshus på Tavastgatan 22, bostadshuset på Västra Strandgatan 21 eller Åbolands sjukhus på Kaskisbacken. En annan mycket lyckad miljö är den på Martinsgatan 7-17 som fortsätter ner längs Tegelslagaregatan 8-10 där tre små punkthus längst fram ackompanjeras av två lamellhus. Skyddad mellan byggnaderna finns en vacker innergård och över hela kvarteret vakar den ljusa Martinskyrkan uppe på berget.

Sjuvåningshusen längs Betaniagatan är ett annat fint område, centralt men ändå skyddat och beläget högt uppe på stadens tak invid idrottsparkens oas. Likaså är de tre fyravåningshusen vid Trädgårdsgatans slut värda att nämna.

Vill man dock lyfta fram en helhet framom andra faller valet på de nio smäckra fyravåningshusen på Toivolagatan 13-29. Denna uppfattning delar jag med en god vän med vilken vi flera gånger har samtalat om dessa hus och hur exceptionellt lyckade de är, en arkitektonisk pärla i utkanten av staden. Dessa väl proportionerliga fyravåningshus med en intressant bottenplan ligger vackert placerade i en sluttning bland tallarna. Nedanför ringlar sig den smala gatan och på andra sidan finns en rad småhus. Snett mot gatan skjuter husen ut en bred gavel med rejäla och rätt tunga balkonger i två rader och bakom dessa löper två smala kroppar ut i vinkel, i vilka det finns små lätta balkonger längst ut. Väggytorna är grovputsade och entréerna är läckert utformade med böljande taklinje, stöttor i järn, vackra ytterdörrar i trä och trappsteg i skiffersten.

Dessa nio hyreshus byggdes av Åbo stad för cirka 60 år sedan för att underlätta den akuta bostadsbristen och de planerades på stadens arkitektkontor av Annikki Harlas. Idag kan man se hur väl husen har överlevt tiden och att de har vuxit sig vackrare och vackrare för varje år som gått. I vår tid uppfattar och inser man skönhetsvärdet hos hus från den här tiden och de har blivit attraktiva objekt på bostadsmarknaden. I och för sig är det inget konstigt med det för husen är väl byggda, inte för stora och vackra till proportioner och utformande.

Hus som de här byggdes för att erbjuda vanligt småfolk en bättre och bekvämare framtid, en vacker social tanke som tyvärr kommit bort under de senaste decennierna då man allmänt och öppet börjat acceptera egoism som en god, till och med, önskvärd egenskap.