The Beatles: Abbey Road

Den första Beatlesplattan som landade i vårt hem råkade vara Abbey Road. Min fyra år äldre bror bytte skivan till sig av en klasskamrat som fått den i julklapp av sina föräldrar. Jag minns tydligt hur orden God Jul Kenneth stod inristade i det övre hörnet av konvolutet, i det glansiga trycket, efter det som stått på paketkortet.

På sommaren 1972 började vi även lyssna på skivor ute på sommarstugan. Vi höll till i vår farfars hus där vi uppe på vinden hade en gammal Braun skivspelare kopplad till en transistorradio. Hit släpade vi vår växande skivsamling och en platta som jag minns att jag hade fastnat för på grund av den häftiga livebilden på konvolutet var Gimme Shelter med The Rolling Stones, en Decca-utgåva med en samling studioversioner av kända låtar på sida ett och liveversioner av tidigt material på sida två. Den skivan gjorde mig till Rolling Stones fan och jag lyssnade mest på låtarna ”Jumpin´ Jack Flash”, ”Honky Tonk Women” och ”Gimme Shelter”.

Då vi satt uppe på vinden och diggade musik lyssnade vi självfallet igenom allt vi hade, även Abbey Road nu och då. Sida ett med avgränsade distinkta låtar kom vi snabbt in i och fastnade omedelbart för George Harrisons smäktande vackra kärleksballad ”Something”, som jag alltsedan dess ansett vara en av Beatles finaste låtar. John Lennons öppningsspår ”Come Together” tyckte vi var litet småroligt, men ingen höjdare; den har vuxit i dimension långt senare. Paul McCartneys rutinprestationer ”Maxwell´s Silver Hammer” och ”Oh! Darling” sjönk, som McCartneys låtar brukar, snabbt in och den av Ringo Starr sjungna ”Octopus´s Garden” tog vi som en plojgrej medan vi ofta hoppade över ”I Want You” som avslutar sida ett eftersom vi inte riktigt orkade fördjupa oss i den.

Under dessa fyra decennier har Abbey Road utvecklats till en trogen och pålitligt kamrat och är i dag den överlägset viktigaste Beatlesplattan för mig. Jag kan lyssna på den vid alla tider på året eller dygnet och i vilken sinnesstämning som helst. Är jag ledsen ger den mig styrka och tröst, är jag glad gör den mig euforisk, Abbey Road är alltid rätt. Och det exceptionella med plattan är den hisnande B-sidan, inledd av ett annat av Harrisons största mästerverk, den minimalistiska ”Here Comes the Sun”, som för oss nordbor sammanfattar betydelsen av ljusets och solens återkomst efter en lång vinter i mörker. Oslagbart vacker i sin enkelhet och genial i framförandet.

Sviten som följer är ett prov på hur ett band som är i spillror, där knappast medlemmarna kan kommunicera verbalt med varandra, fortfarande av små fragment och smulor åstadkommer en av rockvärldens mest imponerande helheter. I studion, med hjälp av musikens språk återfår de glädjen att göra låtar tillsammans med smärtsamt vacker stämsång, obeskrivligt fina melodislingor och ett fast grepp som visar hur gediget kunnandet hade blivit inom detta band.

Beatles summerar på B-sidan ihop sin karriär, sammanfattar allt det som gjort bandet unikt, men i kraft av sin konstnärliga styrka tillför de ännu några nya element som lyfter detta album till en rent hänförande och extatisk höjd. Lyssna hur det börjar trevande i ”Because”, stiger något i ”You Never Give Me Your Money”, dåsar till i ”Sun King” för att få ny kraft i ”Mean Mr Mustard” och ”Polythene Pam”. Därefter följer i skivans ståtligaste övergång som ger lyssnaren gåshud och får en att kippa efter andan då ”She Came In Through the Bathroom Window” börjar så övertygande som endast en Beatleslåt kan. Det är bara att sätta sig bekvämt och luta tillbaka i stolen. Bandet varvar ner med den gråtvackra ”Golden Slumbers” för att än en gång höja tempot och intensiteten i ”Carry That Weight” och avsluta denna enastående skiva i ”The End”. Därmed har The Beatles sagt sitt. Abbey Road fungerar alltid och lämnar aldrig lyssnaren oberörd.