I augusti skrev jag ett inlägg i vilket jag presenterade
vad jag läst under sommaren. Så här inför jul tänkte jag, ifall någon vill ta
till sig ett tips eller två, berätta om några av de böcker jag läst sedan dess.
Jag inledde hösten och återgången till vardagen med att
läsa Jenny Westerströms tjocka och uttömmande bok Nils Ferlin. Ett diktarliv i vilken man får följa denna unika och begåvade
poet från vaggan till graven.
Då jag väl var i farten att läsa litteraturvetenskap fortsatte
jag med Håkan Möllers intressanta bok Pär
Lagerkvist. Ögonblickets diktare och marknaden som beskriver hur Lagerkvist
arbetade sig vidare mot den berömmelse som kulminerade i Nobelpriset i
litteratur år 1951. Boken berättar ingående hur författaren genom att vidta en
räcka högst medvetna och kalkylerade åtgärder banade sin väg mot framgång, hur
han målmedvetet strävade efter att bygga upp en litterär karriär.
Bland de skönlitterära verk jag läst vill jag ta upp Lena
Anderssons vinnare av Augustpriset år 2013, Egenmäktigt
förfarande – en roman om kärlek, en kärleksroman som fängslar läsaren med
ett till synes enkelt, men hundra procent träffsäkert språk. På rekommendation
av min modersmålslärare från gymnasiet läste jag Livslägen av Julian Barnes, en märkvärdig, genial och vacker liten
bok om ballongflygande, fotografi och saknad. Barnes låter sig inte bindas av
en genre utan rör sig i en och samma bok ohämmat mellan fiktion, essä och
minnen.
En författare jag alltid läser så fort en ny titel kommit
ut är Björn Ranelid. Den här hösten gav han ut Kärleken och de sista människorna på jorden, en samtida dystopi om
ett sönderbombat Stockholm i vilken huvudpersonen Björn Ranelid och hans
barnbarn Ryder försöker komma till rätta i en tillvaro där inget är som förut.
Kanske inte Ranelids bästa roman men trots allt hån och förringande han blivit
utsatt för under sin karriär kan jag inte låta bli att beundra och tycka om
Ranelid. Han har en uppriktighet, ett patos och ett program från vilket han
inte viker en millimeter oberoende av vad som skrivs om honom och hur mycket
han än blir baktalad. För mig blir detta en fråga om tolerans och respekt.
Varför finns det så många som inte vill tolerera Björn Ranelid och respektera
honom? Och vilket är alternativet ifall vi inte gör det, och vilka blir vi då? Litteraturen
och världen behöver Björn Ranelid. Dessutom äger han ett unikt språk som i sina
finaste och mest gripande stunder bär ett sällsynt skimmer.
Ett annat tips jag fick via facebook gällde Mårten Westös
senaste novellsamling Som du såg mig då,
en av årets bästa skönlitterära böcker. Westö behärskar novellkonsten
mästerligt och slutresultatet är en sällan upplevd läsnjutning. Det är så skönt
att läsa ett vackert och exakt språk och det skänker Mårten Westö med rågat
mått. Omedelbart efter läsningen av de nya novellerna skaffade jag hans samling
En sorts värme från 2005 i vilken har
är närapå lika knivskarp. Dessa rekommenderar jag varmt för den som vill få sig
en sällsynt och rent hisnande läsupplevelse.
Slutligen tre böcker som knyter till rockmusikens värld.
Jimi Hendrix yngre bror Leon Hendrix har tillsammans med Adam Mitchell skrivit
en bok med titeln Jimi Hendrix. En brors
berättelse. Jag väntade mig mycket men blev besviken. Efter läsningen kände
jag mig tom och närapå grundlurad, substansen i boken saknades. Litet skrap här
och där men inget som skulle ha lyft boken till det den kunde ha blivit.
Någon avsaknad av substans kan man däremot inte tala om
när det gäller Pattis Smiths helt fantastiska Just kids i vilken hon skapar konst och stor litteratur av sin
relation med fotografen Robert Mapplethorpe. Smith skildrar New York på ett
fullkomligt hänförande sätt, hon förflyttar läsaren dit, man ser, hör och
känner staden. En otrolig prestation och en fenomenal bok som man enbart kan
hoppas att ständigt finner nya läsare. Så skriver man en fängslande bok, Patti Smith
är suverän även i författarrollen.
Min mer än 40 år gamla relation till The Rolling Stones
lyckades än en gång förföra mig. Jag läste någonstans att Keith Richards bok Livet fått mycket beröm och beslöt att
ge den en chans. Till en början var jag en aning skeptisk; vad nytt kunde ännu
en bok om The Rolling Stones tillföra, jag har ju läst flera redan och känner
bandets historia utan och innan. Där gick jag bet för Richards lyckas pressa
ännu litet nytt ur ämnet, han berättar öppet om sitt liv och resultatet är
förvånansvärt intressant och levande. Så jag vågar nog rekommendera Richards
bok för den som vill läsa om detta unika och seglivade band.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar