En kavlugn soldisig förmiddag i slutet av juli gav vi oss
ut på en av våra turer med vår nyinköpta utombordare. Vi tog med oss varsin
flaska mineralvatten ifall vi skulle bli överrumplade av akut törst och jag
plockade därtill med mig min kamera i hopp om några ljumma inomskärsbilder i
varma nyanser.
Vi puttrade i sakta mak ut från Pölsböleviken och vek
omedelbart av till höger, eller styrbord, och följde Fagerkulla strandlinje
förbi den snyggt anlagda bystranden vidare mot grannbyn Bollböle. Jag pekade ut
platsen där en ångbåtsbrygga en gång i tiden legat och vid vilkens stenkista
min vän och jag brukade meta rejäla abborrar i slutet av 1970-talet. Alldeles bredvid
finns ett brant berg som vid vattnet avslutas i ett lent och plant berg på
vilket vi stod och metade om det av någon orsak inte nappade ute vid brokistan.
Inom kort passerade vi våra goda vänners villa med det
pittoreska lilla vita badhuset på bryggan. För säkerhets skull vinkade vi upp
mot huset ifall de skulle råka få syn på oss. På andra sidan Suninsalmi ligger
Harvarö och det fina berget med vilt växande gräslök som jag skrivit om i en
tidigare text, det utanför vilket det finns blåstång och där vattendjupet en
bit från stranden är nästan tjugo meter.
När vi lämnat Bollböle bakom oss hade vi Vidkullaviken
snett framför oss på styrbords sida och på babords sida närmade vi oss den fina
gården Suni på Harvarö. Mellan dessa ligger den med stugor tätt bebyggda lilla
holmen Suninholma. När vi kommit så här långt öppnade sig sundet i ett vidare
vatten. Här finns några fågelkobbar och en liten holme på vilken det växer
några träd. Vi gjorde en sväng in mot fågelberget före vi styrde ut mot
Lielaxöns nordligaste udde, Rövarnäs.
Just före man når denna yttersta punkt åker man igenom Långholmssundet
med den fortfarande, konstigt nog, obebodda Långholmen på babords sida. På
denna sida av Långholmen finns en lätt tillgänglig och badvänlig, om också rätt
smal, strandremsa. Hit åkte vår familj i min barndom någon gång tillsammans med
min mosters familj i deras motorbåt. Vi tog i land och de vuxna plockade fram gasolkök
och redde en måltid bestående nypotatis och inlagd sill med traditionella
drycker till medan vi kusiner badade och utforskade näromgivningen på holmen.
Under upptäcktsfärden höll vi både på att trampa på en huggorm och i relativt
färsk koskit, inte rykande dock.
Även denna dag mer än fyra decennier senare hade en
barnfamilj tagit i land på stranden för att njuta av sommaren och bada. Eftersom vädret alltjämt var vindstilla beslöt vi att
runda Långholmen. Framför oss hade vi Pemarfjärdens nordliga ända med den stora
holmen Aavikki som blickfång i centrum. Längre fram låg sundet som går mellan
Harvarö och Pikislandet och tittade man i motsatt riktning kunde man ana sig
till hur Pemarfjärden fortsatte sin sträckning långt söderut för att slutligen mynna
ut vid Gullkrona fjärd. På Långholmens höga nordliga udde såg vi några betande
får som klättrade längs sluttningen.
Vi följde Långhomen och styrde tillbaka hemåt. Nära
fågelgrunden luktade det gott av vass, strandväxtlighet och sjöbotten. Värmen
var påtaglig för det fläktade inte alls på sjön så det medtagna mineralvattnet
smakade mycket gott. Utanför Suninholma såg vi en häger kretsa ovanför en bred
vassremsa, sannolikt på jakt efter något ätbart.
När vi närmade oss hemstranden åkte vi fortfarande över
en glasaktigt stilla vattenyta. Samtidigt tänkte man kanske på hur oroliga och
ovänliga redan dessa vatten inomskärs kunde vara då det blåste upp. I dessa
funderingar avslutade vi vår lyckade vackertväderstur och tog, före vi åt en
fräsch salladslunch, ett (svalkande) dopp i det tjugotregradiga grönklara
vattnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar