Rävsundsbron

Det sega motlutet och en sista lång kurva på Kustölandet öppnar dörren till skärgården. Då man kommer ut ur kurvan är man på den fina 50-år gamla hängbron med de ståtliga pylonerna. Bron slår sitt spann över Rävsundet och överfarten innebär en förflyttning från stadsmiljön med periferi till det öppnare och vidare skärgårdslandskapet.

Det breda Rävsundet sträcker sin rygg ut mot större och öppnare vatten i sydväst, medan det i nordostlig riktning leder mot den lummiga och bördiga inre skärgården. Före Skärgårdsvägens och brons tid trafikerade skärgårdsbåtar längs Rävsundet, likaså små lastfartyg som var på väg till Harvarö såg för att lasta virke. Det häftigaste var emellertid när ägaren till Jullas gård landade och startade med sitt pontonplan på sundet för att flyga till och från sitt arbete i huvudstaden.

När jag var barn var en av sommarens mest spännande utflykter att åka med vår lilla eka från den skyddade viken, ut mellan Kårlax och Önsholm, runda den fagra Långholm, med den vackra röda gården, för att sedan puttra vidare längs sundet mot hängbron.

Färden kändes lång och en aning äventyrlig för den friska sydvästvind som oftast blåste om sommaren hade vuxit till sig i sundets hela längd. Medan man stävade vidare i några knop väntade man otåligt på att få syn på bron. När man väl fick den inom synhåll släppte man den inte för en sekund utan följde hela tiden med hur den blev större och större framför ögonen på en. Efter ett tag kunde man höra landsvägstrafikens ljud och de kännspaka knackningarna när bilarna körde över brons fogar. Därefter kunde man urskilja enskilda fordon, stora först och slutligen även personbilar.

Framme vid bron var det mest spännande man kunde göra att ro under bron och utforska stenfundamentet och stränderna invid fästet ute på landtungan. Allt var högt och stort och det ekade som i en katedral under bron när de tunga fordonen åkte över den. Man fick nästan en känsla av svindel då man såg upp mot de mäktiga stålkonstruktionerna på brons undersida.

En färd till hängbron kunde också innebära ett möte med civilisationen. Trafikbullret vittnade om den livligt trafikerade förbindelsen mellan Åbo, Pargas och längre ut i skärgården. En gång i mina sena tonår körde jag en god vän till bron. Han hade varit på besök och skulle ta bussen till Åbo och då förde jag honom i vår lilla båt till bron. Där steg han i land och tassade upp till landsvägen och närmaste busshållplats.

Även i vuxen ålder har bron haft en stor betydelse i mitt liv. Dels utnyttjade jag landtungan runt och under bron på Kirjala som plats för fiske. Otaliga gånger har jag parkerat bilen och tagit mig ner till stranden, följt den under bron och på bägge sidor och kastat från alla tänkbara platser. Någon fisk fick jag aldrig men termoskaffet och smörgåsarna har sällan smakat bättre.

Dels betyder Rävsundsbron den i början nämnda förflyttningen från en mera urban miljö till landsbygden och skärgården. Detta är en överföring också på ett personligt plan för bron är vattendelaren mellan livet i staden och det lugnare tempot på landet. När jag har kört så här långt och länge känner jag att jag inte är i staden längre utan närmar mig en annan värld, helst och oftast Fagerkulla.