David Clempson

Den brittiska gitarristen David ”Clem” Clempson (f.1949) är en mycket begåvad musiker som inledde sin bana i slutet av 1960-talet. Hans karriär är intressant för han har medverkat i flera kända band och spelat med ett stort antal världsberömda artister vilket är bevis nog för hans gedigna kunnande och mångsidighet. Trots det har han förblivit något av en doldis för de stora massorna; han blev aldrig den renodlade gitarrhjälte som de samtida, i dylika sammanhang ofta nämnda, britterna Jeff Beck, Ritchie Blackmore, Eric Clapton eller Jimmy Page.

Clem Clempsons första band var bluesrock-trion Bakerloo. Detta energiska band gav i hopsättningen Clempson (gitarr, sång), Keith Baker (trummor) och Terry Poole (bas) år 1969 ut en lp som definitivt är värd att lyssna på. Trots att det fanns framtidsplaner för Bakerloo blev bandets saga kortlivad eftersom Clempson redan 1969 blev erbjuden en plats i supergruppen Colosseum. (Bakers karriär fortsatte i Uriah Heep och Pooles i Vinegar Joe.)

Under sin tid i Colosseum, från 1969 fram till bandets splittring 1971, medverkade Clempson på albumen The Grass Is Greener (utgiven endast i USA), Daughter of Time och Colosseum Live. När Colosseum återuppstod år 1994 var Clempson åter med och han kom att ha en betydande roll på de båda nya studioalbumen Bread & Circuses (1997) och Tomorrow´s Blues (2003) som gruppen spelade in. Förutom ovan nämnda plattor finns det fina liveinspelningar med det återförenade Colosseum vilka varmt kan rekommenderas.

Steve Marriott från Humble Pie hörde Clempsons gitarrspel med Colosseum och beslöt på stående fot att ersätta den avgående gitarristen Peter Frampton med Clempson. Detta resulterade i ett tyngre sound och mästerverket Smokin´. I Humble Pie stannade Clempson fram till 1975 och han medverkade förutom Smokin´ på albumen Eat It och Thunderbox. Under senare år har man också gett ut en fenomenal liveinspelning från 1973, Hot´n´Nasty – Rockin´ the Winterland där hela bandet är i lågor.

Efter Humble Pie grundade Clempson trion Strange Brew tillsammans med basisten Greg Ridley (ex. Humble Pie) och trummisen Cozy Powell. Detta namnstarka band existerade endast i ett par månader och splittrades efter att Clempson råkat ut för en olycka. Därefter var Clempson en tänkt ersättarkandidat för Ritchie Blackmore i Deep Purple, ett jobb som slutligen gick till Tommy Bolin.

När sångaren David Byron hade fått lämna Uriah Heep grundade han tillsammans med före detta Wings-trummisen Geoff Britton och Clempson gruppen Rough Diamond. Detta kortlivade band höll ihop så länge att man hann spela in och ge ut ett album år 1977 och ha några spelningar.

När Jack Bruce år 1980 gav ut albumet I´ve Always Wanted to Do This medverkade Clempson på gitarr och han tillhörde även Bruce turnéband under ett par år. De två andra medlemmarna i bandet var Billy Cobham och David Sancious.

Övriga musiker Clempson har spelat tillsammans med är Jon Anderson, Rod Argent, Chris de Burgh, Bob Dylan, Richie Havens, Elton John, BB King, Mannfred Mann´s Earth Band och Roger Waters.

Under de senaste åren har Clempson varit medlem i en grupp som kallar sig Hamburg Blues Band och i början av 2013 grundade han The Clem Clempson Band.

Det som är anmärkningsvärt med Clempsons mer än 40 år långa karriär som professionell musiker är att han inte har gett ut några skivor under eget namn. Därför var det, minst sagt, en positiv överraskning då Clempson i september 2013 släppte sitt första soloalbum In The Public Interest. Och det visade sig också att denna långa väntan inte varit förgäves.

David Clempson presenterar ett helgjutet bluesrockalbum som är snyggt spelat, väl genomarbetat och innehåller flera starka låtar. Utöver att Clempson är mycket skicklig tekniskt spelar han med en självklar auktoritet och lätthet, han är sällsynt tydlig i sitt uttryck och allt han gör låter genomtänkt. Han spelar gitarr utan minsta lilla ansträngning, stilrent och med en inneboende känsla för musiken, hans spel blir aldrig kliniskt och sterilt.

Det är njutbart att höra hur Clempson vågar bygga upp ett solo kring en idé som han sedan fullföljer och inte baserar sitt solospel på teknisk virtuositet som så många yngre gitarrister valt att göra. Denna stilistiska begåvning gör honom till en gitarrist i klass med den oefterhärmliga Paul Kossoff eller den brutalt kantiga, men suveräna Leslie West, (för övrigt två av de ytterst få jag kunde tänka mig som ersättare för Kossoff i ett återförenat Free).

Ovan nämnda egenskaper borde räcka till att göra Clempson till en av världens mest kända gitarrister, ändå är han som jag nämnde tidigare, en av de många stora doldisarna.

Slutligen några låtar från albumet In The Public Interest i vilka gitarrspelet är exceptionellt njutbart: den stundvis Santana-influerade långa instrumentala ”Can´t We Try Again”, den råa blueslåten ”Dancing With The Blues”, den smäktande långsamma bluesen “Waiting For The Day”, den Colosseum-influerade progglåten “Leopold´s Great Escape” och den gitarrdrivna, närapå magiska “7^th Blues”. Leta rätt på Clem Clempson, lyssna och häpnas, jag garanterar att man inte blir besviken.

 

Skivbolagets video:
http://youtu.be/o3WB1SskR5M

Can´t We Try Again

http://youtu.be/smt1_ZHpdyQ
 
Ett klipp med Clem Clempson Band
http://youtu.be/esa9bFksucU

Ett otroligt klipp med Colosseum
http://youtu.be/4xTfwIrxnlg