Alltsedan jag i september köpte biljetter till Sweden
Prog Fest har jag väntat på evenemanget och ikväll bär det äntligen av med
färjan från Åbo mot Stockholm. Festen går av stapeln i morgon, lördag, i den
gemytliga Bryggarsalen på Norrtullsgatan – vilket fantastiskt sätt att fira
lillajul på. Anledningen till denna exkursion är självfallet musiken och
särskilt två nya band jag stiftat bekantskap med under det pågående året.
I slutet av mars gav gruppen Misth ut sitt lysande
debutalbum Rise Of a New Day som hör
till de skivor jag lyssnat allra mest på i år. Bandet består av de sex mycket
duktiga musikerna Olle Bodén (bas), Fredrik Glimbrand (gitarr och sång), Håkan
Granat (gitarr), Martin Larsson (trummor), Maria Rådsten (sång) och Jörgen
Schelander (klaviatur).
Misth har allt som en supergrupp skall ha, och litet
till; kunniga, samspelta musiker, begåvade låtskrivare och den rätta attityden.
Utöver det har bandet ytterligare ett ess i ärmen som höjer det rejält över
mängden, nämligen Maria Rådsten, en av rockvärldens starkaste och bästa röster
någonsin. Sällan hör man en så kraftfull röst, sällan en så mästerlig
användning och behärskning av rösten i alla lägen och sällan hör man någon
sjunga med en sådan auktoritet och lätthet. Allt Rådsten gör verkar vara enkelt
och självklart. Kombinationen av Rådstens röst och det tunga musicerandet är helt
enkelt oemotståndlig.
Höjdpunkter på plattan, och låtar jag hoppas få höra i
Bryggarsalen, är den inledande sviten med de stenhårda ”I Call Your Name”,
”Life´s Arena” och ”Rise Of a New Day”, tre låtar som omedelbart golvar
lyssnaren. Mycket starkare och mer övertygade kan man rimligtvis inte inleda en
platta. Vidare ”Into the Void” som går framåt som ett expresståg, den underbart
tunga ”In Or Out” eller det majestätiska avslutningsspåret ”Day Of Retribution”
där hela bandet kör hårt framåt på alla cylindrar, utan minsta tanke på att
väja för något som helst hinder.
Det andra bandet jag stiftat bekantskap med på förhand är
det nygrundade Astrakhan. I denna hopsättning ingår Jörgen Schelander (klaviatur)
och Martin Larsson (trummor), bägge från Misth, i sällskap med Jörgens bror Per
Schelander (bas), Alex Lycke (sång) och Marcus Jidell (gitarr). Astrakhans färd
till det kraftfulla och mogna debutalbumet Retrospective
har varit snabb.
Astrakhan är starkt på flera plan. Först och främst är bröderna
Schelanders låtar genomarbetade, väl komponerade, intressanta och mångsidiga. Därtill
är styckena kompromisslöst framförda av kompetenta musiker. Vidare kan
Astrakhan, såsom Misth, stoltsera med en av de finaste sångarna i branschen,
den oefterhärmliga Alex Lycke.
För mig och många andra teaterbesökande Åbobor är Lycke mycket
kär och viktig. Han vann stadsbornas hjärtan med sin fenomenala och
oförglömliga gestaltning av Jean Valjean i Åbo Svenska Teaters version av
musikalen Les Misérables, och till Åbopublikens stora glädje återkommer han i vår
som huvudrollsinnehavare i musikalen Jesus Christ Superstar.
I Astrakhan har denna musikalstjärna möjlighet att
förverkliga sig som rocksångare, vilket han gör med besked. Hans sångprestation
är hisnande, hans tolkningar suveräna och hans inlevelseförmåga enorm. Hör hur
fint och varsamt han ledsagar lyssnaren in i albumet på det magiska öppningsspåret
”Under the Sun pt1”och hur mästerligt han hanterar sången i den tunga ”Shadow
of the Light”. Skivan når oanade höjder i den stilfullt uppbyggda viktiga låten
”Higher Ground” och skivans obestridliga höjdpunkt, det gåshudsframkallande
mästerverket ”NoName Lane”, två av årets starkaste låtar alla kategorier
inberäknat. Då bandet ytterligare kan strö in låtar som de majestätiska
”Propaganda” och ”Extreme Media Makeover” samt avsluta skivan med en godbit som
”State of Mind” lämnar man lyssnaren mer än tillfredsställd.
Eftersom Maria Rådsten och Alexander Lycke är två exceptionellt
skickliga sångare som äger den sällsynta talangen och gåvan att framkalla kalla
kårar hos lyssnaren medger jag att mina förväntningar är höga. Det samma gäller
självfallet bägge banden som helheter, men med två så här karismatiska
frontfigurer blir sikten enkelt en aning skymd, så jag hoppas jag blir förlåten
mitt något ensidiga lovordande.
Förutom dessa två på förhand instuderade band ser jag fram
emot att göra en hel del nya bekantskaper inom den svenska progressiva rocken,
som av allt att döma mår rätt bra. Tar nog med mig en bunt kronor för
eventuella skivuppköp och en eller annan öl, för jag har på känn att det blir
en lång och givande kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar