Sweden Prog Fest 2013

En knapp vecka har förflutit sedan Sweden Prog Fest i Bryggarsalen i Stockholm och den behagligt euforiska känslan sitter i. Banden var i toppform och stämningen var familjär och välkomnande och jag vågar påstå att alla vi som var på plats stortrivdes. Det enda tråkiga var att bandet Somewhere blev tvunget att utebli på grund av sjukdom. Och vill man trots allt hitta något negativt att säga om evenemanget är det att det gärna hade fått strömma till mera publik.

Som musikintresserad åskådare kan man inte annat än känna djup tacksamhet att det finns eldsjälar som Håkan Granat och Mats Jonason vilka är beredda att arrangera dylika helt fantastiska sammankomster även om den ekonomiska utgången kan vara osäker. Det kallar jag kärlek till musiken och sann idealism, en inte alldeles vanlig egenskap längre i vår tråkigt lönsamhetskalkylerande värld.

Kvällen inleddes av AnnaMy, en duktig sångare och låtskrivare som släppte sitt debutalbum Woodpecker i början av 2013. AnnaMy med ensemble var en positiv ny bekantskap, ett fräscht folkigt inslag med en härlig retrokänsla. Med sig hade hon tre kunniga musiker och en kompletterande kvinnlig röst. Man bjöd på fina låtar som klistrade sig fast i minnet på lyssnaren och fick en att vilja höra mera. En behaglig och lovande öppning.

AnnaMy

Därefter intog festivalens långväga gäster, det genomsympatiska, Introitus från Dalarna scenen. Bandet bjöd på en spelglädje och en genuint human värme som smittade av sig över hela salen och framkallade ett välmående leende hos lyssnarna. Vilken fantastisk inställning till musiken och vilken uppriktighet.

Introitus

Som jag nämnde i mitt förra inlägg reste jag i första hand över för att lyssna på Misth och Astrakhan och följande grupp på scen var Misth. Jag skrev att förväntningarna på Misth var högt ställda, inte mist när det gällde Maria Rådstens sång. Konserten visade efter några inledande toner att hela bandet infriade mina förväntningar galant. Gruppen bjöd på en energisk, suverän spelning med två nya låtar och ett stort antal godbitar från albumet. Bandet hade kul på scen och publiken stortrivdes, man kände att man befann sig bland vänner.

Misth

En mycket intressant akt var duon Necromonkey som spelade efter Misth på den mindre scenen. Necromonkey bjöd på tung och mörk musik med massor av slagverk och klaviaturer kompletterade med ytterligare slagverk, bas och sång. Dessa killar kommer man att höra av ännu har jag på känn, de har en vision, en kompromisslös tro på sin sak som närmar sig en programförklaring.

När stora scen åter var klar för bruk klev kvällens tyngsta rockband upp. Det stenhårda Abramis Brama bjöd på en show som gjorde en andfådd. På facebook klassar de sin musik som ”svängtung 70-talsrock på svenska” vilket säger det mesta. Inte för inte har bandet jämförts med de svenska hårdrockpionjärerna November (om vilka jag skrivit ett inlägg den 22 februari 2013). Mest imponerad var jag av gitarristen P-O Anderssons raspiga gitarrsound, kombinationen Gibson Les Paul och Marshall kan bara inte slå fel. När Andersson dessutom visade sig vara en stormästare på gitarr var saken klar, dock utan att glömma den enormt täta och välspelande rytmsektionen. Abramis Brama tävlade också med Misth om kvällens mest energiska frontfigur. I diplomatins namn förklarar jag duellen mellan Maria Rådsten och Ulf Torkelsson oavgjord.

Abramis Brama

När Astrakhan var redo att inleda sin konsert på lilla scen började jag känna av en lång dag som börjat då Finlandsbåten kom till Värtan klockan 6.10 på morgonen, och som nu efter mer än fem timmar av intensivt musiklyssnande, en god måltid och några öl började ta ut sitt.

Astrakhan gjorde en enorm unplugged-spelning där låtarna arrangerats ner i storlek och instrumentering. Gruppens koncentration och närvaro på scen gjorde spelningen till en fullkomligt magisk händelse. Jörgen Schelander ledde bandet mot seger bakom sin klaviatur och Alex Lycke gjorde än en gång en fantastisk prestation.

Astrakhan

Till min stora glädje inledde bandet med ”NoMan Lane” och bjöd utöver den på en hel rad fina stunder från det nya albumet. Man får hoppas att det här bandet når den uppmärksamhet och publicitet som det är förtjänt av, så unikt är det. Låtarna växte till sig i intensitet i detta minimalistiska format, ett högt betyg för när man skalar av tillräckligt mycket blir bara skelettet kvar, själva märgen i låten och det är i den som bröderna Schelander funnit sin styrka. Imponerande.

Slutligen måste jag medge att jag missade kvällens sista akt Gösta Berlings Saga, vilket säkert i efterhand var mycket korkat gjort. Men just då, efter Astrakhan var jag för trött för att ta emot mera musik. Hur gärna jag än hade velat och även om jag visste att det skulle vara bra så lämnade jag Sweden Prog Fest här. Trött och salig vandrade jag de två kvarteren till hotellet på Vanadisvägen, stupade i säng och sov som en griskulting till långt in på söndagsmorgonen.

Än en gång ett stort tack till arrangörerna och samtliga artister för att ni bjöd oss på en minnesvärd och givande kväll. Och man kan bara önska att det blir en fjärde Sweden Prog Fest, årgång 2014, och att litet flera då hittar festivalen. Den lämnar ingen kall och oberörd, en gemytligare och skojigare tillställning får man leta efter.