Julprat

Åter har ett år gått och det är dags att orda litet om den kommande julhögtiden. På gården utanför mitt fönster lyser den lampbeklädda busken upp sin lilla sfär och längre bort ser jag grannhusens julbelysning. Jag njuter av vetskapen att det skall bli en rad lediga dagar och möjlighet till läsning, lyssnande av musik, samtal och kontemplation. Mängder av stearinljus skall brinna och avge sitt lugnande lyster och sin hemtrevligt intensiva värme.

Julgranen bar vi in igår, den står nu i sitt hörn, klädd och pyntad. En hel del av maten är införskaffad, pepparkakorna bakade och huset städat. Det som återstår är denna sköna väntan, utan någon förväntan. Man kan koncentrera sig på att stanna upp och känna efter, låta tankarna irra fritt och otyglat.

Julafton blir en aning avvikande från det invanda i år eftersom vår mellersta son och yngsta dotter skall besöka ett antal av stadens åldringshem i egenskap av spelande och sjungande jultomte med medhjälpare. Som förälder kan jag inte annat än känna stolthet över denna osjälviska handling. Det har blivit alltför enkelt och utbrett att finna svagheter hos andra och ibland verkar det som om vi vuxna alltför sällan ser allt det goda som finns omkring oss, inte minst hos de unga. Kanske är det vår generation, vi som är födda på 1960-talet, som är de självupptagna, bortskämda egoisterna och inte våra barn. Detta tål att tänka på nu och då, och om vi upplever våra barn som bortskämda kan man fråga sig vem det är som agerat exempel och uppfostrare för dem. Än en gång räcker det med en titt i spegeln.

Min hustru och jag kommer att besöka begravningsplatsen och tända några ljus för bortgångna kära, något som försätter en i den rätta stämningen. Senare på eftermiddagen, eller förkvällen, samlas vi hela familjen för en rejäl julmåltid med flera av de traditionella rätterna och några nyintroducerade. Därefter blir det en inte alltför seriös julklappsutdelning och umgänge under fria former.

Eftersom året har varit tumultuariskt och fyllt av händelser som förändrat tillvaron bestående känner jag ett starkt behov att gå ner i varv för att tänka igenom livet och tillvaron. För att göra detta har jag två saker att ta till vid behov. Det första är musiken, rätt musik vid rätt tillfälle har omedelbar verkan. Då jag nu kommer att söka ro och frid under de kommande dagarna blir det att lyssna mycket på norska jazzmusiker som Tord Gustavsen, Jan Garbarek, Ketil Bjørnstad och Mathias Eick. När jag dessutom igår kväll återupptäckte Billie Holiday kommer jag även att njuta av hennes nästan outhärdliga tolkningar.

Det som emellertid har varit mitt största stöd är poesin och främst två diktare som hjälpt mig att hitta hem när jag känt mig irrande och vilse. Werner Aspenström och Tomas Tranströmer har denna höst kommit att bli mina bästa och trognaste vänner. De har alltid en dikt, en rad eller endast ett rätt valt ord att bjuda på då man som bäst behöver det. Det kan ha varit i situationer då jag sökt klarhet och förståelse i någon fråga, det kan gälla ett odefinierbart behov av tröst eller endast behovet av vackra bilder och ord. I alla dessa lägen är dessa två stormästare det bästa, och ofta det enda, sällskap man behöver.

Likaså skall jag ägna tid och tanke åt den i maj 2013 bortgångna långvariga brevvännen och litteraturkamraten, poeten Folke Isaksson. Det blir läsning av hans gripande samling Hos mormor och det sena mästerverket och en av hans mest helgjutna samlingar Stenmästaren. Dessutom skall jag läsa hans sista bok, prosadiktsamlingen Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus, vars tillkomstprocess jag hade glädjen och äran att följa på nära håll, ett privilegium få förunnat.

Vidare vet jag redan nu, efter att nyligen ha avslutat läsningen av Björn Larssons essäbok Min frihet, att jag även kommer att företa mig en omläsning av hans magiska roman Drömmar vid havet, som jag tidigare utnämnt till en av de mest betydande romanerna av vår tid.

Med dessa reflexioner och nedslag vill jag önska alla en fridfull och fredlig jul. Kom ihåg att umgås och njuta av varandras sällskap och försök göra det som känns rätt och riktigt, både gentemot er själva men också när det gäller era medmänniskor.