Lars Lerin

Det mesta och viktigaste är säkert sagt och skrivet om den berömda svenska konstnären och författaren Lars Lerin (f.1954) så därför tänker jag inte tillföra ytterligare en dylik informativt presenterande text om honom. I stället vill jag redogöra för vad som inträffade då vi en varm och kvav lördag i slutet av juli 2019 hade möjlighet att besöka Lars Lerin-museet Sandgrund i Karlstad.

Ändamålet med resan var den konsert med Abramis Brama och Kebnekajse som arrangerades på Nöjesfabrikens hemtrevliga innergård. Konserten visade sig bli en höjdare på flera plan; stämningen var gemytligt familjär, vädret var fantastiskt och bägge banden på gott spelhumör. Dessutom fick jag mina cd:n signerade och kom i tillfälle att utbyta tankar och synpunkter om musik med Peo Andersson och Mats Rydström i Abramis Brama vilket var ytterst stimulerande och angenämt.

Vi övernattade i det före detta fängelset i staden, nu ombyggt till ett trevligt hotell. Rummet var litet men trivsamt, kanske inte precis vad man väntar sig av en före detta fångcell, och personalen ytterst tjänstvillig. Hotellets specialitet var att middag ingick i rumspriset vilket innebar att vi fick i oss en god och mättande måltid före konserten.

Tidigare på dagen, under bilfärden från Stockholm, besökte vi Gustaf Frödings födelsegård, Alsters herrgård, och beundrade den jättelika Vänern från en udde på Hammarön. En lång och innehållsrik dag, som så ofta då man åker omkring i grannlandet. Belåtna, en aning trötta men upplivade av den fina musiken svalkade vi oss i hotellets trädgård med ett par väl kylda öl innan vi knöt ihop för dagen.

Följande morgon åt vi ett rikligt morgonmål – det finns inget som går upp mot en god hotellfrukost – för att sedan göra en kort sväng in till centrum medan vi väntade på att klockan skulle bli 11 då Lars Lerin-museet Sandgrund skulle öppna. Dagen såg åter ut att bli varm för redan tidigt på förmiddagen drogs en kvalmig filt över staden. Ingen svalka, ingen vindpust, älven stod så gott som orörlig i sin fåra och värmen pressade ner en mot asfalten och betongen.

Vi parkerade bilen och gick några tiotal meter till museet. Klockan var ett par minuter före öppningsdags men det hade redan samlats ivriga museibesökare utanför Sandgrund. Det är fantastiskt och otroligt att en bildkonstnär kan ha en sådan attraktionskraft i vår tid då det finns så mycket lätt tillgängligt visuellt material överallt som konkurrerar med något så konservativt som tavlor på en utställning? Härligt och trösterikt att få uppleva detta.

Efter att ha köat in en stund var vi inne i den luftiga och ljusa utställningslokalen som i ett tidigare liv fungerat som danspalats. Vi stegade in såsom alla övriga för att betrakta de första tavlorna. Då skedde något som aldrig hänt förut. Lerins stora detaljrika akvarell av ett fartyg i hamn slog luften ur mig. Aldrig förr har en bild framkallat en så kraftig och påtaglig fysisk reaktion. Jag började rysa och darra av välbehag och hjärnan ville inte tro att de synintryck som ögonen förmedlade kunde vara sanna. Det var en liknande omedelbar och stark effekt som jag trodde att endast musik kan ha på mig. Efter detta tror jag mig veta hur en extatisk upplevelse kan ta sig uttryck.

Efter att ha lugnat mig en aning kunde jag ta in bilderna i ett något mindre hänfört tillstånd. Det fantastiska med Lars Lerin är att inget motiv är för högt eller lågt; han målar allt från småkryp, till fartyg i hamn, människor i arbete eller kärlek, ödehus i Värmland, motiv från Lofoten, stadsmotiv, bilder från resor, naturen och till och med en jättelik tavla av en bokhylla. Tiden på dygnet eller året spelar heller ingen roll. Lerin är inte rädd för att måla en kuslig kall vinternatt med det svåråtergivna kulna spöklika mörkret eller skrämmande stämningar i urbana miljöer där gatlyktorna utgör de enda ljuskällorna. Han kan också överlåta sitt kunnande och sin tid på det grå och färglösa en vinterdag. Allt detta gör han med en skyhög arbetsmoral, en överlägset suverän teknik och detaljrikedom och med en sällan skådad passion. Ovan nämnda beskrivning låter kanske som om hans tavlor var exakta avbildningar av verkligheten men så är inte fallet, varje bild bär på ett mycket högt konstnärligt värde och en hudlöst blottad kontakt med ett underliggande djup som stundvis kan bli smärtsam.

För att avsluta med en kliché. Besöket i Sandgrund förändrade mitt liv och mitt enda råd är att ni skall besöka museet. Det är definitivt värt mödan och besväret även om man kommer till Karlstad från längre avstånd.