Av gammal vana svängde jag till höger från väg nr 551, in
på en gropig, regnmedtagen grusväg. Närmast stora vägen låg en grupp småhus
utspridda i skogsterrängen, därefter fick man intrycket att vägen ledde längre
och längre in i en tom och öde skog vars trädbestånd dominerades av högväxta
smala granar vilket gjorde ljussättningen skum och dyster även mitt på dagen.
Mitt i tomheten kunde ett ensamt hus dyka upp längs vägen, oftast ett
sedvanligt pakethus i ett plan och med en totalareal omkring 100-120
kvadratmeter. Ytterligare ett par hundra meter längre fram vek jag av till
vänster, in på en ännu smalare grusväg vars yta var korvigt ojämn.
Snart stupade vägen brant och efter den långa backen
öppnade sig den väl bekanta vyn. Rakt fram parkeringsplatsen, den belysta
löpslingan mitt ute i skogen, till vänster det bruna lilla utedasset och till
höger stigen ner mot bastun, grillplatsen och stranden.
Jag parkerade bilen, steg ut och drog in platsens kännspaka
doftblandning av löpslingans färska träflis, sumpig mossa, surnad aska i
eldstaden, gammal bastu och humusmättat insjövatten. Med ens svallade minnen in
och sköljde över mig, närapå dränkte mig. Känslan var oväntat kraftfull och
framkallade ett nästan oönskat skov av sentimentalitet.
På ett ögonblick var jag 20 år tillbaka i tiden, till en
tid då barnen var små och vi ofta besökte deras morfar och kom till
ödemarkssjön för att bada. Klart och tydligt kom jag ihåg en gång då vädret var
kyligt och vi värmde bastun så att barnen kunde bada i sjön. Likaså erinrade
jag mig att vi föräldrar ofta badade i sjön tillsammans med barnen. Hur det
bruna vattnet sved i ögonen då man dök, hur barnen älskade att hoppa i från den
långa bryggan och stoja i stranden. Och hur speciellt det var att nu och då åka
ner på tumanhand för att ta sig ett dopp i den ljumma kvällningen.
Jag gick ut på den robusta bryggan och blickade ut över
den utdragna sjön. Närmast till höger låg några uppdragna roddbåtar av rank
insjömodell, längre bort skymtade man byns hus och på alla andra håll fylldes
landskapet av enorma mängder skog som sträckte sig fram till vattenbrynet.
Vemodet höll på att övergå i något värre då jag stod och
blickade ner i det bruna vattnet, lyssnade på det stilla plasket av vågor mot
stranden och klart och tydligt insåg det uppenbara att tid som gått aldrig
kommer åter. Lika tom och öde som stranden var, lika passerat var det stadium
då vi fyllde stranden med liv och gjorde den till vår badplats, till vårt lånade
sommarparadis.
Grillplatsen såg sliten ut med grova ingraveringar i
stockarna och några urdruckna ölburkar i askan, nedsotade av glöd och lågor.
Ett par halvbrända vedträn pekade hjälplöst upp mot björkarna, lika vilsna som
jag. I bastun hade någon känt behov av att slå ut ett par fönsterrutor och
ugnen var rostig och medtagen. Laven såg sorgset smutsig ut och det gråsotiga trävirket
i dörrar och karmar hade fått utstå ett och annat yxhugg.
Hur hamnade vi här? Hur gick det så fort? I takt med att
barnen växte upp blev det glesare mellan besöken ner till sjön och så plötsligt
kom dagen då ingen längre brydde sig om att bada. Och för
att understryka ödets grymma ironi började barnens morfar försvinna in i en
trängre och allt mera förkrympt tillvaro i takt med strandens stilla nedgång
mot förfall.
Ledsen stod jag och tittade. Jag begrep att sjön aldrig kan
vara endast en sjö för mig utan alltid kommer att förbli en spegel som
framkallar minnen och tar mig på en tidsresa till en lycklig och bekymmerslös
tid då tillvaron låg framför mig som ett färgglatt vykort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar