Rallarkyrkogården i Tornehamn

I början av augusti 2009 gjorde jag en bilfärd från södra Finland till Norrbotten. Avsikten med resan var att presentera Kiruna och delar av Norrbotten för min 16-åriga son. På väg norrut stiftade vi bekantskap med platser som Överkalix, Hakkas, Palohuornas, Svappavaara och Jukkasjärvi.  Därefter slog vi oss till ro i Kiruna, tog in på vårt hotell och tittade på staden.

Tidigt morgonen därpå, som var solig och varm, styrde vi ut på E10 i nordvästlig riktning. Jag ville visa min son och mig själv något speciellt, trakter som jag hade läst mycket om både i reseböcker och skönlitterära verk.

Landsvägen och järnvägen följdes åt hela tiden. Malmbanan låg till vänster, uppslängd och fastbultad i bergväggen, medan bilvägen slingrade sig fram längre ner. Efter att ha kört drygt tjugofem kilometer började det lägre myrlandskapet övergå i mäktigare fjälltrakt, med de första topparna som mätte över 1000 m strax väster om Rensjöns station.

Efter ytterligare tio kilometer slog naturen upp en vy som fick en att tappa andan. Snett till höger och en bra bit längre ner låg den östra ändan av Torneträsk. Då vägen svängde litet till såg man mera av denna blå långsträckta vattenspegel som på stranden mitt emot möttes av ett smalt skogbeklätt bälte och snöklädda fjäll. Mellan mer än kilometerhöga vita fjäll på bägge sidor sköt det långsmala Torneträsk sin rygg upp mot nordväst.

Målet närmade sig och spänningen steg, händerna darrade av iver och jag började omedelbart spana efter vyer att fotografera. Där man kom i närheten av stranden stannade vi för att promenera ner och känna på det klara vattnet och ta bilder.

Färden fortsatte och vi närmade oss den ofta avbildade Lapporten i närheten av Abisko. Landskapet blev mäktigare och mäktigare och vägen vackrare och vackrare. Vi passerade Björkliden. Nu var vi nära målet. Snart hölls jag inte stilla på bilsätet längre. Invid stranden låg en parkeringsplats med några husbilar som övernattat och vars boare höll på att vakna upp till en ny dag. Vi svängde in, parkerade vår gröna lilla kärra och steg ut.

Efter att ha orienterat oss och dragit in några djupa tag av den varma morgonluften började vi gå längs den skyltade stigen mot det före detta samhället Tornehamn.

Det var hisnande att tänka att här, vid stranden och upp längs bergssluttningen, för drygt 100 år sedan då Malmbanman byggdes fanns ett fungerande samhälle. Enligt skrifter jag läst fanns här hamn, bostadsbaracker för rallarna, sjukstuga, handelsbod, kafé, bryggeri, skomakeri, smedja, pensionat, kyrka och båtbyggeri. När banan mellan Kiruna och Narvik var färdig avvecklades Tornehamn och allt man idag kan se är några spår i hamnen, ett antal husgrunder och den nya träkyrkan som invigdes år 1987.

Högst upp, bredvid järnvägen låg målet för vår utfärd. I en dunge med knotiga och vridna björkstammar finns denna magiska och högst märkvärdiga plats; Rallarkyrkogården. Det vilar en sällsam stillhet över detta lilla inhägnade område och det är något vackert demokratiskt med de enkla träkorsen som står i rader på kyrkogården. På en kulle finns ett gemensamt minnesmärke över dem som stannade här uppe och invid stenmuren ligger en stor gravsten över SJ:s förre generaldirektör Axel Granholm och hans hustru Magda.

Det kors jag letade efter var det samma som alla andra turister och besökare är ute efter, det med texten ’Anna Norge’ och datumet 19/9 1900, som enligt legenden kan vara rallarkockan Svarta Björns minneskors. När man går omkring på den lilla kyrkogården och läser namnen på korsen inser man en liten del av de mödor och det slit som byggandet av Malmbanan inneburit.

Det fina med kyrkogården är att den fortfarande är i bruk och fullkomligt unik är den stilla och högtidliga stämning som råder där. Det är en sällsam plats som får en att trevande känna efter om man kunde komma i kontakt med något som är större och evigare än människan, om det sedan är naturens oändliga skala här uppe i fjällvidderna eller något annat får var och en uppleva som hon vill. Jag vill tolka det som en religiositet frammanad av naturens storslagenhet i sig och för mig kändes stunden bland fjällbjörkarna helig, spirituell och högtidlig.

Då vi promenerade här och gick ner mot sjön visade naturen upp en varm, lummig och vänlig sida men man kunde med lite fantasi och inlevelse föreställa sig kontrasten då vintern viner i trakten och kylan tränger in i kärnan av allt levande och dött. Lika inbjudande och blid som trakten kunde visa sig på sommaren lika infernalisk, mörk och kall måtte den vara under vinterns råaste perioder.

Vill man meditera en stund och är man beredd att se litet besvär är Rallarkyrkogården och resterna av rallarsamhället i Tornehamn en bildskön plats. Själen vilar, ögat ser lång över vatten och in mot snöklädda vita fjälltoppar och hjärnan blir skönt utvädrad. Det är enkelt att anamma tanken att natur och religion är ett och samma i denna enorma, avlägsna och extrema polartrakt.